Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 18 April 1906 - Om »Faust»-musiken (forts.) - Musikbref från Göteborg, af H—t - Brefkort från Roma, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dj up afgrund. Helvetet triumferar i
det följande pandämonium, hvari
afgrundsandarne uppstämma sång på ett
obegripligt, af Berlioz påhittadt hemskt
språk. En kort epilog på jorden
antyder, att Eausts öde är fullbordadt.
Slutet spelar i himmelen, såsom vid
slutet af andra delen hos Goethe.
Himmelska andar (möjligen 300 barn,
föreskrifver Goethe) sjunga till en sfäriskt
iustrumenterad orkester Guds lof. Till
slut sväfvar Gretchen förklarad, upp i
himlen, hvarvid Goethes mystiska kör
naturligtvis icke användes af det skäl,
att denna ju besjunger Fausts
förklaring, icke Gretcbens.
Musikbref från Göteborg.
Orkesterföreningen gaf den 2 mars
sin fjärde abonnemangskonsert under
medverkan af fröken Ellen Beck efter
ett synnerligen intressant och vackert
program. Första afdelningen af
detsamma utgjordes af Bruckners
symfoni N:r 4, den s. k. romantiska
symfonien. Detta härliga verk var en
mycket intressant bekantskap och det
efterlämnade i sin storslagenhet och
känslofullhet ett mäktigt intryck. Det
fordrande verket, där valdhornen ha
sär-skildt maktpåliggande partier, fick ett
mycket förtjänstfullt utförande. Andra
afdelningen af programmet upptog
uteslutande Wagnersaker, hvaraf fröken
Beck sjöng Elsas dröm ur
»Lohen-grin» samt Isoldes Liebestod ur
»Tristan och Isolde». De båda
sångnumren fingo af solisten ett synnerligen
glansfullt och intelligent utförande, i
synnerhet Isoldes Liebestod, som mer
än Elsas dröm lämpar sig för
sångerskans naturel.
Ackompanjementet sköttes väl af
orkestern men blef dock på ett par
ställen alltför kompakt, hvilket väl med
den rika instrumenteringen torde vara
svårt att undvika.
Af orkestern ensam spelades
förspel till »Parsifal» särdeles
verkningsfullt. Kapellmästare Hummer
dirigerade hela aftonen och inlade härvid
stor förtjänst.
Af symfonier har under mars
månad framförts följande: W.
Peterson-Berger: »Baneret»; Beethoven: n:o 6
F-dnr (pastoral); Beethoven: n:o 1
C-dur; Tschaikowsky: n:o 6 H-moll
(pa-thetique).
Af solostycken med orkester
kanna nämnas: Godard: Berceuse för
▼ioloncell och orkester (solist Ad.
Cords); Popper: »Elfentanz» för
vio-loncell och orkester (solist Ad. Cords);
Mozart: Konsert n:o 6 Ess-dur för
violin och orkester (solist Ch. Snoeck);
Stenhammar: Konsert B-moll op. 1
för piano och orkester (solist
tonsättaren); H. Leonard: Dubbelkonsert
A-moll op. 25 för 2 solovioliner (solister
Emil Hansen och Anton Schoenmaker).
Dessutom kon nämnas: Grieg: Peer
Gynt-suite I; Schillings: »Seemor-
gen», symfonisk dikt; R Strauss:
»Don Juan»; Karl Kämpf: Två
melodier för sträkorkester op. 26. (första
uppförande); Hallén: Svensk rapsodi
n:o 2; Tschaikowsky: »Mozartiana»,
suite op. 61. —
En storartad tilldragelse i vårt
rau-siklif var Hugo Alfréns symfonikonsert
den 10 mars under medverkan af fru
Clary Morales, herr John försett och
orkesterföreningens orkester. Härvid
uppfördes under tonsättarens egen
lei-ning följande hans verk: symfoni
F-moll op. 7, som visade sig vara
lättfattligt skrifven och välklingande, men
som dock ej i uppfattningens djup
och framställningens klarhet kan mäta
sig med den senare skapade D-dur
symfonien; »Klockorna» för baryton
och orkester är en målande tonsättning
af Frithiof Holmgrens stämningsfulla
dikt. Herr Forsell, som innehade
solopartiet, utförde detsamma ganska
verkningsfullt, ehuru framförandet
stundom var väl teatraliskt och rösten
genom forcering förlorade en stor del
af sitt välljud; därpå följde »En
skär-gårdssägen», som var särdeles
stämningsfull och tilltalande i sin rika
orkesterskrud; fru Clary Morales sjöng
därefter ett sopransolo, »Världarnes
offer», ur Nyårskantaten. Den enkelt
hållna kompositionen gjorde god verkan
och framfördes på ett sympatiskt sätt
af sångerskan; som slutnummer gafs
den svenska rapsodien
»Midsommarvaka», som genom sin äktsvenska ka- i
raktär och säkert iräffande stämning
framkallade starkt bifall. Hela aftonen
hade föröfrigt bifallet flödat rikligt och
vid konsertens slut antog det form af
verkliga ovationer. Det var en
entusiastisk stämning i salongen, hvars make
man sällan får bevittna i vår stad.
Den unge tonsättarens synnerligen
lof-vande begåfning förtjänar också att
uppmuntras af allmänhetens förståelse.
Orkesterföreningens orkester skötte sig
såväl som ackompanjatör som i en- j
bart orkesternummer på ett
förtjänstfullt sätt.
Den 3 mars gafs i Konserthuset en
populär kammarmusiksoirée af Hammers
stråkkvartett, bestående af herrar H. j
Hammer, S. Dabrowski, J. de Leeuw
och A. Cords. Programmet upptog
endast tvänne kvartetter, nemligen
Mozart, kvartett G-dur n:o 12 och j
Beethoven kvartett C-moll op. 18 n:o [
4. Tyvärr blef utförandet på grund
af primariens allt för starkt framträ- I
dande brist på träning ej hvad man
väntat sig.
Wilhelm Stenhammars Beethovenafton
i Konserthuset den 15 mars blef en
utomordentligt njutningsrik afton. De
fyra sonaterna (D-dur op. 10 n:o 3;
Ess-dur op. 27 n:o 1; Ciss-moll op.
27 n:o 2; E-dur op. 109) fingo alla
en sällsynt fin tolkning. Det djupt
själfulla föredraget i förening med den
glänsande tekniken och det vackra an-
slaget skänkte en stämning så
upphöjd, att minnet deraf länge skall
fortlefva.
filharmoniska Sällskapet gaf sina
vårkonserter den 19 och 20 mars i
Konserthuset. Programmet, soin
upptog kompositioner uteslutande af
IVilhelm Stenhammar, gafs under
tonsättarens ledning. Konserten inleddes
med körverket »Snöfrid», ett
ungdomsarbete, som vittnar om tonsättarens
redan vid 20 års ålder betydande
förmåga och begåfning. Tonmålningen
följer noga diktens alla vexlingar, ja,
det är kanske alltför minutiöst
utmejslad i detaljerna på bekostnad af det
helas samlade verkan. Solister häri
voro fru Clary Morales, som i de få
takter hon hade att framföra inlade
ett föredrag, som var synnerligen
verkningsfullt, samt fröken Karin Lind- I
holm, hvars af naturen vackra röst
verkade betagande. Dock måste
anmärkningar göras mot det synnerligen
otydliga och egendomliga textuttalet
samt mot föredragets alltför ringa kraft
och lif.
Derefter följde »Ithaka» för baryton
och orkester. Det, som man här mest
fäste sig vid, var det starkt målande
orkesterackompagnementet, som på ett
lyckligt sätt inger åhöraren
föreställningen om en seglats på hafvet. Den
föga tacksamma sångstämman utfördes
af herr John försett.
Slutnumret utgjordes af den
verkligen gripande och elektriserende
tonsättningen till Heidenstams kraftiga
dikt »Ett folk». Den sanna stämning
som här funnits för fosterlandskärleken
verkar omedelbart medryckande. De
präktiga korsatserna »Sverige»
»Med-borgarsång» och »Soldatsång» äro
ut-sprungna ur svenska folkets hjärta
och tala derigenom kraftigt till hvarje
svensk. Solostämman utfördes af herr
Forsell, hvars framställning af samma
art som i »Klockorna» ej förmådde
värma eller gripa. Körerna gingo bra
oeh orkestern skötte sitt parti på ett
tillfredsställande sätt. Filharmoniska
Sällskapet och herr Stenhammar ha
all heder af dessa konserter. Äfven
direktör Ruhen Liljefors, som inöfvat
körerna, tillkommer tacksamhet.
Det är en stor glädje för Sverige
att ega två så lof vande tonsättare som
Stenhammar och Alfvén. H—t.
Brefkort från Roma.
Såsom ett tillägg till mitt senaste
bref härifrån må följande korta
meddelande lemnas, äfven karakteriserande
mu3iklifvet härstädes.
På café-chantant’ens område har här
på sista tiden i Olympias fashionabla,
nyligen elegant restaurerade
etablissemang nära »Corso’n» en alldeles
makalös framgång vunnits af den franska
artisten Robert Bertin, som verkligen
utan öfverdrift förtjenar epitet »oöfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
