Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 15 september 1906 - Förteckning öfver Robert Schumanns kompositioner - Från Paris, London, Ostende. Glucks »Armida», Erlangers »Aphrodite», Engelsk operett etc., af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
99
Op.
För piano 2 händer:
1 Variationen über ABEGG.
2 Papilions.
3 Studien nach Kapricen von
Pa-ganini.
4 Intermezzi (2 H.)
5 Impromptus über ein Thema
von Klara Wieck.
6 Die Davidsbündler. 18
Cha-rachterstiicke.
7 Toccata, E-dur.
8 Allegro, H-moll.
9 Carneval (Stycken öfver A.
S. C. H.) Scenes mignonnes
sur 4 notes.
10 6’ Konzertduden nach
Kapricen von Paganini.
11 Sonate, Fiss-moll.
12 Phantasiestücke (1 Des Abends,
2 Aufschwung, 3 Warum?
4 Grillen, 5 In der Nacht,
0 Fabel, 7 Traumeswirren,
8 Ende vom Lied.)
13 Etuden in Form von
Variationen (XII Etudes
eympho-niques.)
14 Sonate n:o 3 F-rnoll (»Concert
sans Orehestre»)
15 Kinderscenen.
16 Kreisleriana.
17 Phantasie.
18 Arabeske.
19 Blumenstück.
20 Humoreske.
21 Novelletten.
22 Sonat, n:o 2 G-moll.
23 Nachtstücke.
26 Faschingsschwank aus Wien,
Fantasiebilder.
28 3 Romanzen, B-moll, Fiss-dur,
H-dur.
32 4 Klavierstücke, Scherzo,
Gi-gue, Romanze, Fughette.
56 Studien für den Pedalflügel I
(kanonisch).
58 Skizzen für den Pedalflügel.
68 Album für die Jugend (3 afd.)
72 4 Fugen.
76 4 Märsche.
82 Waldscenen, 9 Klavierstücke.
99 Bunte Blätter, 14 pianostyc-
ken.
111 3 Phantasiestücke.
118 3 Klaviersonaten für die
Jugend.
124 Albumblätter, 20
pianostycken.
126 7 Klavierstücke in
Fnghetten-form.
133 Gesänge in der Frühe, 5
pianostycken.
Kanon »An Alexis.»
En kritisk upplaga af Schumanns
samlade verk har Breitkopf & Härtel
(under Clara Schumanns auspicier)
ut-gifvit.
»Davidsbündler», som spelar en roll
i Schumanns kompositioner och äfven
i hans skrifter är ingenting annat än
han själf och hans meningsfränder,
grundarne af »Neue Zeitschrift für Mu-
sik». Schumann älskade att på
Platons vis, i dialogform, gifva uttryck åt
de ståndpunkter och stämuingar, från
hvilka bedömandet af ett verk utgår,
och lät så den hänförde, stormande
Florest.an, den saktmodige Eusebius
och den begrundande mäster Raro
företräda dessa. B ikstäfverna Abegg och
Ascb (de senare tillika de
musikaliska bokstäfverna i Schumanns namn)
förråda namnet på och födelseorten för
en Schumanns ungdomskärlek. Stort
inflytande på hans skapelser utöfvade
skaldestycken af Jean Paul (Arabeske,
Blumenstöcke etc.) och E. T. A.
Hoff-mann (Phantasiestücke, Kreisleriana,
Nachtstücke). Biografier öfver Schumann
har man af J. v. Wasielewski, H.
Reimann, A. Reissman, Niggli, Ph.
Spitta, H. Erler m. fl. De af
Schumann för »Neue Zeitschrift für Musik*
skrifna uppsatserna ha utgifvits separat
som »Gesammelte Schriften über
Musik und Musiker» (4 uppl. af G.
Jansen 1891, 2 band). Af bref har Clara
Schumann utgifvit hans »Jugendbriefe»
(1885), G. Jansen: »Rob. Schumanns
Briefe; neue Folge» 1886, att icke
nämna flere monografier öfver
Schumann och hans verk.
Från Paris, London,
Ostende.
Glucks »Armida». Erlangers
»Aphrodite». Engelsk operett etc.
Den största njutningen i Paris
denna sommar bereddes oss —
mira-bile dictu» - af en germansk
genius, och det ingen mindre än altvater
Gluck, hvars härliga opera Armida
på senare tiden blifvit en värdefull
tillökning till »Academie nationale de
musiques»*) skäligen inskränkta
repertoar, hela året om hufvudsakligen
omfattande allenast Meyerbeers
»Afrikanskan», »Hugenotterna» och »Profeten»,
Wagners »Lohengrin», »Tannhäuser»,
»Valkyrian», »Sigfrid» och
»Mäster-sångarne», Webers »Friskytten»,
Doni-zettis »Leonora», Gounods »Faust» och
»Romeo», Reyers »Salambo» och
»Sigurd» samt Saint Saens», »Samson och
Dalila» äfvensom några få
balettkompositioner. I det hela kan Stora
operan sägas föra en ännu mera
stagnerande tillvaro, än då vi sist hade
tillfälle att omnämna densamma**) och
hafva sin väsentliga dragningskraft i
praktfulla uppsättningar, samt sin
förnämsta styrka i sina dans-»koryféer».
Af verkligt första rangens sångartister
*) Den prunkande officiella titeln
ståtar egentligen endast på affischerna,
eljest användes vanligen rätt och slätt
benämningen »I/opéra» — Föreställningar
gifvas i regeln tre gånger i veckan,
måndagar, onsdagar och fredagar.
**) Se Svensk Musikt. 1900 n:o 15.
I
återstå nu, efter Maurice Renauds och
Aino Acktés afgång, allenast tenoren
Alvarez och bisisten Delmas,
hvar-jemte de mera framstående solisterna
i allmänhet åtnjuta ferier under
sommarmånaderna, då yngre förmågor få
pröfva sig i deras partier.
För att återgå till »Armida», så
frapperas man vid dess åhörande icke
minst af att finna huru mycket
inflytande Wagner, framför allt i
»Tannhäuser» och »Parsifal», rönt af den
förstnämndas skapare. Inom sin tids
bpgränsade musikaliska resurser har
Gluck otvifvelaktigt uppnått den för
menskligt tonsättare-snille högsta
möjliga fulländning jemväl i tekniskt
hänseende, hvarom icke minst hans
ifrågavarande, i högsta måtto inspirerade
och skönhetsmättade partitur bär vittne.
Om ock Piccini, som i ett ögonblick
af vredesmod förklarade, att hans
med-täflare ej visste mer om kontrapunkt
än hans kock, till en viss grad hade
rätt, så hafva samtliga hans egna
operor hemfallit åt glömskan, ehuru han
komponerade öfver ett dussin.
Visserligen är »Armidas», från Torquato
Tassos »Gerusalemme liberata»
hem-tade. högeligen föråldrade librett med
Quinaults af svulst och onatur
vibrerande verser, mindre i stånd ätt fängsla
en modern publik än Orfevs-legenden
— dess musik, tillkommen några år
efter »Orféo» innehåller emellanåt
reminiscenser från detta mästarens mest
celebra arbete — men få
kompositioner hafva alstrat mera tjusande
melodier ens med tillbjelp af vår tids
perfektionerede orkester, då alltför ofta
fattigdom på idéer nu få ersättas af
en raffinerad form.
Af de utförande må endast nämnas
frk Mérentier och tenoren A fre, af
hvilka den förra, remplacerende
Armidas ordinarie representant, Lucienne
Bréval, som begifvit sig till London för
att tolka partiet på »Coventgarden»,
erkännansvärdt skiljde sig från sina
vanskliga uppgitter, den senare
utförde Renauds (Rinaldos) roll, en
prototyp för Tannhäuser. Det torde vara
nästan öfverflödigt att tillägga, det
teatern lagt sig alldeles särskildt vinn
om mise-en-scene’n af Glucks heroiska
musikdrama eller, rättare sagdt,
féeri-opera, samt att resultatet i fråga om
balettor, dekorationer etc. var
utomordentligt briljant.
Att den gamle maestron emellertid
kan fullt ut göra sig gällande äfven
förutan dylika yttre hjälpmedel
framgick af den högaristokratiska
välgö-renhetsmatiné, som d. 22 juni egde
rum i österrikisk-ungerska ambassadens
präktiga park, och vid hvilken snart
sagdt glansnumren utgjordes af scener
ur hans Orphée och Iphigenie en
Tau-ride, mästerligt tolkade af »Stora
Operans» f. d. lyriska tragedienne Rose
Caron. Ett par andra särdeles
anslående »frilufts»-representationer af
Ra-cines Athalie och den endast
tjuguårige Henri Fleischmanns Xerxes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
