Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 oktober 1906 - Elsa Ruegger (med porträtt) - Johan Nordal Brun † (med porträtt) - De första festspelen i Bayreuth (ur privatbref från 1876), af Richard Faltin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verflyttade hon med föräldrarna till
Bryssel, vid hvars konservatorium hon
åtnjöt undervisning i violoncellspel af
den utmärkte Violoncellisten Edvard
Jacobs, lärjunge af Joseph Sorvais,
samt af Anna Cainpowsky en
betydande violinist. Redan vid 11
årsålder uppträdde hon på
välgörenhets-konserter och blef en favorit hos
pu-b’iken; 13 år gammal lemnade hon
konservatoriet med institutets högsta
pris, hvarefter hon företog en
konsertturné till Schweiz, Strassburg, Meiz,
Frankfurt etc. och sedan, såsom vi
berättat, i Berlin väckte stor
uppmärksamhet, likasom sedermera 1899, hvilket
år hon uppträdde åter i Paris,
Petersburg etc. I Amerika konserterade hon
med stor framgång 1900 samt 1902 och
1903, vidare 1904 i Monte Carlo,
Marseille och spanska städer. Härmed ha
vi naturligtvis icke redogjort för alla
platser, der hon låtit höra sig, men de
här anförda visa emellertid hur vidt
hon gjort sig känd, allestädes med
superlativt heröm.
På sin repertoar har hon
violoncell-konserter af Haydn, Lalo, Rubinstein,
De Swert, Saint-Saens och Victor
Herbert, Sonater, Suite af Lully, jemte en
mängd mindre stycken, vanliga på
vio-loncellisternas repertoar, af Bach,
Boc-cherini, Popper, Schumann, Schubert,
Saint-Saens m. fl.
Hennes program på första konserten
här, d. 2 okt. upptager: Sonat, op.
32, af Saint-Saers, konsert, D-moll af
De Swert, Sonat, A-dur, af Luigi
Boc-cherini samt »Andacht» och »Elfentanz»
af Popper och »Le Cygne» af
Saint-Saens. Hon biträdes här af en pianist
från Paramaribo i Guyana, Dario
Saa-vedra, hvilken äfver uppträder som
solist med Beethovens Sonat, Ess-dur,
op. 31 n:o 3.
Det skall bli särdeles intressant för
vår hufvudstads musik-publik att få
lära känna en så renommerad artist
som fröken Ruegger, och vi hoppas
att hon äfven här skall finna sig rätt
uppskattad och nöjd med sin vistelse
i vårt land.
Johan Nordal Brun +
Från Köpenhamn har ingått
underrättelse om att den äfven hos oss
bekanta operasångaren Joh. Nordal Brun
d. 22 sept. derstädes aflidit. En
broder till honom, Fredrik Brun, äfven
han tenorsångare, var som bekant en-
ställning vid Köpenhamnsoperan.
Johan Nordal Brun föddes den 11
januari 1857 i Odense. Bröderna Bruns
fader var den såsom teaterdiktare och
författare bekante Michael Wallern Brun
(född 1819 i Bergen, död 1891 i
Köpenhamn) gift med den vid kgl.
teatern anstälda operasångerskan Ida Rant-
zau och, vid tiden för denne stns
födelse, teaterdirektör. Johan Nordal Brun
hade sin första anställning på ett
handelskontor men debuterade på
Casino-teatern den 28 oktober 1878 som
Edvard Frank i Ȯgtemandens
Repræsentant» och stannade vid denna teater
till våren 1881. Han var sedan
engagerad i landsorten, tillhörde från mars
18S3 Dagmar-teatern i Köpenhamn,
hvarefter han reste till Tyskland och
under säsongen 1885—86 hade
engagement vid operan i Stuttgart samt de
två följande åren i Köln. Brun, som
en tid åtnjutit sangundervisning af
Fritz Arlberg under dennes
Köpen-hamn8vistelse, hade lyckan att i Köln
finna en välvillig konstbrodor i den
berömde tenoren Emil Götze, hvars
inflytelse på honom i konstnärligt
hänseende var mj-cket fruktbärande.
Hemkommen till Köpenhamn introducerade
han sig der med en lyckad konsert,
hvarefter han blef engagerad vid kgl.
teatern och med stor framgång
debuterade som Manrico i »Tmbaduren»
den 12 januari 1889.
Då Fredrik Brun genom sin röst
och konstnärsförmåga mera var
hänvisad till hjeltetenorpartierna, så var
Johan Nordal Brun företrädesvis lj-risk
sångare med anlag för den komiska
operan. Utom ofvan nämnda
debutroll har herr Brun med framgång
låtit höra sg såsom Octuvio i »Don
Juan», Arnold i »Wilhelm Teil»,
Achilles i »Iphigenia i Aulis», Romeo i
»Romeo och Julia», I ra Di ar olo, George
Browti i »Hvita frun», Tiorestan i
»Fi-delio», Edzard i »Hexan». Vidare
hörde till herr Bruns reportoar:
Alma-viva i »Barberaren», Tamino i
»Trollflöjten», Lionel i »Martha», Edgardo i
»Lucie», Nemorino i »Kärleksdrycken»,
Raoul i »Hugenotterna» och Chapelou
i »Postiljonen», med hvilkon roll herr
Brun debuterade på vår operascen d.
19 april 1894 med god framgång. Vi
funno då att han var i besittning af
en behaglig, om än icke så stor, röst,
som han skötte med omsorg, så att
öfvergång från bröströst till falsett
utfördes med verklig konstnärlighet.
Po-stiljonens roll utfördes för öfrigt
mycket liflligt och humoristiskt. I början
af maj uppträdde han här vidare som
Manrico och Arnold, men lyckades bäst
i först omämnda roll.
Utom ofvannämnda roller har herr
Brun uppträdt i flera mindre
sångpar-tier. Sommaren 1891 sjöng herr Brun
på Krolls teater i Berlin, der han lät
höra sig som Manrico och Arnold.
Nordal Brun, som aldrig vann större
popularitet under sin tioåriga
anställning vid danska operan,
undanträngdes der af bättre krafter såsom en
Herold och Cornelius. Sedan 1899
var han utan anställning och uppehöll
sig genom att då och då uppträda som
konsertsångare.
De första festspelen i
Bayreuth.
(Ur privatbref från 1876)
af
Richard Faltin.
I år ha tre decennier förlupit sedan j
de första festspelen på Wagner-teatern
i Bayreuth. Mod anledning deraf
innehåller Finsk musikrevy några
»erinringar» från de första
festspelsda-garne ur privatbref, daterade 12 och
19 aug., af profes-or Richard Faltin,
den bekante finske organisten,
dirigenten och läraren vid Helsingfors’
Ma-sikiDstitut hvilka erinringar vi taga
oss friheten att här nästan ordagrannt
meddela.
Bayrenth ls/g 1876.
Så har jag då lyckligt uppnått det
efterlängtade målet för min resa! Vete
Gud, huru det kommer sig, men här
omsvepes man af en helt annan luft,
än i den öfriga världen: man känner
sig plötsigt försatt i en hög
konstnärlig sfär, efter hvilket man länge
längtat, man känner sig, med ett ord,
festligt stämd. Jag säger »man», emedan
det förefaller mig, som om livarje
annan i denna mängd af framstående
konstnärspersonligheter, som jag under
min vandring genom den vänliga lilla
staden mött, skulle känna alldeles
såsom jag själf — — —
Ett par stationer innan jag anlände
till Bayreuth hade jag glädjen att träffa
Wegelius. Efter vår ankomst till
staden togo vi en gemensam bostad och
tillbragte hela dagen i hvarandras
sällskap. Vår första utflykt gällde
»Wag-ner-Teatern», som befinner sig på en
kulle utom staden. Teatern är en
klassiskt skön byggnad, alldeles enkelt
uppförd utan all lyx, men i hvarje detalj
afspeglande sin uppgift. Vi uppsökte
våra platser och funno dem mycket väl
belägna. Anordningen af orkestern är
särdeles originell: den ligger något
under salongens plan, afskiljd från denna
genom en resonansvägg, så att man kan
se hvarken orkestern eller dirigenten.
Ofverhufvudtaget fängslas icke ögat af
något oväsentligt, hvarför man
uteslutande kan hänge sig åt de intryck, som
väckas af framställningen påseenen. —
Utsikten från festspelsteatern är
stor-artadt skön: nere i dalen den nätta
staden, i bakgrunden Fichtelgebirges
utlöpande bärgsryggar — ett härligt
panorama! Vi spisade middag i en
nyligen öppnad restauration: fint men
dyrt, sä att man endast sällan vågar
sig på den njutningen. Redan där
uppe träffade jag bekanta: Tappert,
den musikaliske lärde och humoristen,
Langhans o. a. Senare, då vi långsamt
från Festspielshause» återvände till
staden, följande med den ständigt växande
människoströmmen, sågo vi Arlberg
och Josephson — — Klockan 53/i
anlände den åldrige tyske kejsaren med
en stor svit. Han åkte alldeles nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
