Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 14. 1 oktober 1906
- De första festspelen i Bayreuth (ur privatbref från 1876), af Richard Faltin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S V K MSK MUSI K TI D Ml MG.
förbi mig, så att jag förträffligt kunde
iakttaga honom. Flere andra
potentater och furstar äro redan här, eller
väntas, bland andra kejsaren af
Brasilien och Storfurst Wladimir af
Ryssland. Den festligt smyckade staden,
äreportarna, gatulifvet — allt påminte
mig lifligt om kejsardagarna i
Helsingfors *), och när jag slöt mina ögon,
klingade mängdens hurrarop alldeles
som där.
*
Bayreuth 19 aug. 1876.
(Skrifvct efter det första uppförandet af
»Der Ring des Nibelungen-.)
— — — Hvar skall jag egentligen
begynna berätta och hvar upphöra? I
dag har jag ändtligen ett lugnt
ögonblick, det första under min vistelse
härstädes. Saltzman afreste i går,
We-gelius i dag morse — jag är alltså
för tillfället lemnad ensam. Ack, huru
skall jag finna ord för att skildra allt
det härliga, som Wagner, konstnären
af guds nåde, i detta med sitt
hjärteblod skrifna verk har skänkt samtid
och eftervärld! Det tyckes mig som
en orättvisa mot det stora konstverket
att framhålla några detaljer, som
isynnerhet gripit mig, — mot ett verk så
monumentalt som detta, där man icke
önskade ett enda ord, en enda not vara
annorlunda än den är, där börjande från
det första momentet den ena scenen
med tvingande nödvändighet växer
fram ur den andra, där spänningen
oafbrutet blir allt större, tills
slutligen den med bäfvan emotsedda
katastrofen med makt inbryter
öfverväldi-gande den ädle hjälten! Jag betviflar
att under tonerna af denna sorgmarsch
ett enda öga kunnat förblifva torrt.
För mig gick det mellan märg och
ben, och det var en lycka att
salongen var nästan mörk, så att man icke
kunde se huru jag grät såsom ett barn.
Jag tror att ett konstverk, som med
sådan tvingande makt öfverväldigar
åhöraren, och så starkt griper
människan måste höra till de största som
någonsin skapats. Hyste jag tidigare
tvifvelsmål beträffande det
musikaliskt-möjliga i några punkter, så ha dessa
genom utförandet grundligen blifvit
bragta på skam; allt är icke blott
möjligt, utan äfven jämförelsevis lätt
utförbart. Dock måste naturligtvis
sångarena blifva lika utbildade för den
tyska stilen, hvilken Wagner skapat,
som för den franska eller italienska.
Det jubel, som följde efter hvarje af
de fyra representationerna af »Ringen»,
hade du bort höra. Det var som om
hela huset velat störtasamman! Ingen
af de framropade visade sig dock.
Wagner tillkännagaf genom anslag att han
och konstnärerna öfverenskommit »att
icke träda utom konstverkets ram.»
*) Syftar på kejsar Alexanders och den
kejserliga familjens besök i H:fors under den
då pågående industriutställningen.
Under den sista föreställningen
framträdde dock Wagner och höll, djupt
rörd, ett kort andragande, som slutade
med följande ord: »Vi ha visat hvad
vi kunna; vtll ni så skola vi hafva en
konst (nämligen en nationaldramatisk
konst). Utan er kunna vi ingenting
göra.»
Ordalydelsen af Wagners tal skall
antagligen »Musikalisches Wochenblatt»
meddela. Jag beklager lifligt, att jag
ej kunde stenografera.
Efter föreställningarna besökte vi
än den ena, än den andra af stadens
öl- och vinstugor. Efter
»Götterdämmerung» stannade vi på Hartwigsons
uppmaning i hans sällskap tillsammans
med Nikolai Rubinstein, Tsrhaikowskii,
Klindworth, Dannreuther (London) och
många andra kostnärer. Man drack
endast Rheingold (champagne) och
stämningen var den högsta tänkbara.
I går kväll (fredag) hade Wagner
inbjudit sina konstnärer oeh »patroner»
till en stor bankett i Wagnerteaterns
reslaurationslokal. Vi anlände redan
tidigt för att erhålla en god plats och
kommo att sitta alldeles i närheten af
det bord, vid hvilket Liszt och
Wagner jämte familj presiderade. Det var
synnerligen intressant. Wagner höll
ett långt tal, ett mästerverk till form
och innehåll, i hvilket han detaljeradt
utvecklade de tankar han föregående
dag uttalat om skapandet af en
nationell konst.
Dt-rpå uttalade han sin djupt kända
tack till sina konstnärer, till
förvaltningsrådet och till alla gynnare.
Derefter gaf bokhandlaren Dunker (Berlin),
en ärevördig gubbe, i varma ordalag
ett uttryck åt åhörarnes känslor. Grefve
Appomji höll ett poesirikt, glänsande
andragande: Såsom Wagners tal hade
8tödt sig på Goethes slutord i Faust:
»Alles Vergängliche ist nur ein
Gleich-niss, das Unzulängliche hier wirds
Ereigniss, das ewig Weibliche (das
Ideal, »sein Ideal», såsom Wagner
sade) zieht uns hinan», så ville han j
lägga en idé ur Wagners egna verk
till grund för sina ord. Han
förliknade härefter den på klippan inslum- i
rade, af fladdrande lågor omgifna
Brünnhilde med den dramatiska All-konsten,
hvilken dock endast af en kunde
uppväckas blott af den som ej lärt att
frukta. Wagner är den man, som
med ordet och handlingens
Siegfried-svärd i sin starka hand sopat
medelmåttans och afundens askhögar åt
sidan och uppväckt den slumrande till
nytt lif!» Han slutade med orden: \
»Heil Dir, Siegfried, du Wecker des
Lebens, siegendes Licht!» Ett mera
högstämdt tal har jag aldrig hört.
Ännu en gång uppträdde Wagner och
tackade vältaligt för skålen, uppru1 lande
en gripande bild af sin kamptid, då
ingen velat veta något af honom,
då hans ställning var hopplös och
han själf tviflade på världen och på
sin kallelse. Då steg en man fram,
som allena trodde på honom och trots
alla svårigheter förmådde ingjuta varmt,
blomstrande lif i hans idéer. »Den
mannen var min dyre Franz Listz!»
En hjärtlig omfamning följde, hvarpå
Listz tackade i korta kraftiga ordalag,
framhållande tillika sin egen förtjänst
såsom mycket obetydlig i jämförelse
med det skapande geni, hvilket han
alltid kände sig underlägsen I Jag skulle
ge mycket, om jag kunde erhålla de
nämnda talens ordalydelse, hoppas dock,
att »Musikalisches Wochenblatt» har
i sörjt för ett stenografiskt återgifvande.
Sedan ännu några talare uppträdt, sade
Wagner: »Och nu intet förnuftigt ord
mera!» Denna uppmaning antogs utan
dröjsmål af en privatman från Köln,
hvars humoristiska på skämtsamma ord- j
lekar rika tal ytterligare höjde den
auimerade stämningen. Wagner gjorde
därefter en rond genom salen, hvarvid
grefvinnan Schleinitz, en underbart
skön kinna och stor beundrarinna af
Wagner, tryckte en praktfull lagerkrans
af silfver på hans hufvud, hvilken han
i ypperligaste lynne visade åt alla.
Liszt med sin svit af de skönaste unga
damer bildade så att säga
medelpunkten i den för åhörarne bestämde delen
af salen. I den högre belägna delen
satt Wagner med alla medverkande
konstnärer, en af de intressantaste
»konstnärs-utställningar», som jag
någonsin sett. Isynnerhet länkade
Wagners Brünnhilde, fru Materna, den
allmänna uppmärksamheten vid sig: en
ståtlig kvinna, en äkta valkyrial
Ofrivilligt drogo för mina inre ögon de
några dagar tidigare sedda härliga
sceniska bilderna: huru Walkyrian så
sublimt för Siegmund förkunnar hans
förestående död, men slutligeD, gripen
af medlidande för wolsungaparet
besluter att rädda Siegmund — det var
underbart skönt! Huru Wotan sedan
straffar den olydiga och tager afsked
af sitt älsklingsbarn: det är en förr
aldrig hörd musik. — — —
Bedårande äro i sanniDg de
musikaliska naturskildringarna, såsom t. ex.
»Das Waldweben» i andra akten af
»Siegfried», stormen i början af
»Walkyrian» med blåsarnes zick-zack-ackord, i
Der Feuerzauber, o. s. v. Huru har
icke mästaren kunnat stegra
tonkonstens uttrycksmöjligheter på ett förr
oanadt sätt! Storartadt verkade scenen
vid valkyriornas sten: åtta sådana
val-kyrior, sådana stämmor kunna icke så
lätt sammanföras. Senare scenen andra
akten af Götterdämmerung, där den
dystra Hagen kallar männen samman
— en korbehandling, som i sanning
måste kallas ny ock äkta dramatisk.
Den första scenen i Rheingold var
bän-ryckande, illusionen fullkomlig! Några
andra svåra uppgifter i dekorativt
hänseende lyckades kanhända mindre väl
eller snarare bade man enligt Wagners
föreskrifter för sig utmålat det än mera
idealiskt, så t. ex. den sista scenen i
Götterdämmerung, där Siegfried
brän-nes på bålet oeh Brünnhilde skall med
sin gångare kasta sig in i lågorna. Fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:23 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1906/0109.html
