Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 oktober 1906 - De första festspelen i Bayreuth (ur privatbref från 1876), af Richard Faltin - Teaterbref från Kristiania. »Nationaltheatret»: Ibsen-Griegs »Peer Gynt», af Anteros - Musikpressen - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Materna föredrog att försvinna åt sidan
bland kulisserna. Ej häller Rhens
öf-versvämmande böljor verkade fullt
öf-vertygande. Dock, dessa äro små
brister, som i framtiden säkerligen skola
I försvinna. I stort sedt lyckades allt
utomordentligt väl.
De flesta af konstnärerna stodo på
höjden af sina uppgifter. Höjd öfver
allt beröm var orkestern; Wilhelmj i
spetsen för stråkarna, Richter på
dirigentpodiet. En så idealisk klang i
ensemblen i de särskilda
instrumentgrupperna har jag icke kunnat
föreställa mig. Det var likasom en
förklarad musik, som framkvällande ur
djupet smekte örat.
Huru vist mästaren uttänkt det hela,
huru fullständigt hans anordningar i
fråga om uppsättning, orkestern och
dennas klangverkan kröntes med
framgång, är beundransvärdtl — Först här
i Bayrenth får man ett begrepp om
huru Wagners musik är tänkt och
huru den skall ldinga. Stråkorkestern
för ordet och ett groft öfverflyglande
af densamma från bleckblåsarnes sida,
såsom i teatrar och konsertsalar nästan
alltid händer, är här fullkomligt
uteslutet. — —
På tisdagen var ingen föreställning.
Wotan bade råkat bli bes. Icke ens
de eviga gudarne äro förskonade
därifrån.
Jag måste sluta. Den nya dagen
gryr redan och jag behöfver hvila för
att i eftermiddag, vid » Rheingold •,
åter vara fullkomligt kry.
V
Teaterbref från Kristiania.
* Nationaltheatret*: Ibsen Griegs
t Peer Gynt».
10 Sept. 1906.
Af benämningen »Nationaltheater»
är den scen till fullo fortjent, hvilken
likt Kristianias presterar en sannt
konstnärlig repertoar af i främsta rummet
inhemska verk på ett desamma så
värdigt sätt, som fallet är med
återgif-vandet derstädes af Ibsens storslagna
dramatiska dikt »Peer Gynt*.
Samtliga do utförande tycktes besjälade af
den ej mindre fantasirika än
tankedigra andan i den nyligen hädangångne
skaldens geniala skapelse. Titelrollens
innehafvare Halfdan Kristensen visade
sig i sin jätteuppgift »ega många
strängar på sin luta», hvilka hade uttryck
för såväl det dådkraftiga och
humoristiska som det känsliga och 3värmiska
i denna Siegfrid-natur. En nästan
pre-rafaelitisk uppebarelse var Agot Kavli,
den älskligaste Solveig, icke minst
såsom gumma i slutscenen, hvars
verkan, ytterligare förhöjd af Griegs
verkligt inspirerade musik, också blef
utomordentligt »henrivende».
Den sistnämnda, hvilken skänker en
så ypperlig relief åt verkets fantasti-
ska och sentimentala element, tolkades
pietetfullt af den visserligen ej till sin
numerär betydande — endast ett
20-tal medlemmar —, under salongens
nivå förlagda orkestern. I väsentlig
mån tillkommer äran af »Peer Gynts»
präktiga framförande å nationalteatern
dess chef Björn Björnsons mästerliga
regi och förträfflige dekorationsmålare
Jens Wangs v) sköna scenbilder med
»panorama» å la Bayreuth,
synnerligen artistiska och stämningsfulla i
framställningen både af den norska
fjell-naturen och af Orientens undervärld;
föga lyckade, undantagandes i Kaiios
»daarekiste», der de voro fullt på sin
plats, föreföllo emellertid de af ett
kvalf förenade, snarast fängelsemurar
liknande sidokulisserna, som bildade en
stående »ram» åt det väldiga dramats
skiftande, sammanlagdt till ett par
dussin uppgående tablåer.
Till sist allenast några få ord om
8jelfva det år 1899 fullbordade, såväl
till sitt yttre, som inre särdeles vackra
samt de estiska och tekniska krafven
å en modern teaterbyggnad
tillfredställande konsttempel, framför hvars fasad
bronsstoderna af Norges diktarfurstar
Ibsen och Björnson majestätiskt trona,
medan på motsatta sidan reser sig en
dylik af dess ypperste komiker
Johannes Brun (d. 1890); foyern pryda, bland
andra, den norsk födde Holbergs byst
och en marmorstaty af landets största,
1898 aflidna skådespelerska, Laura
Gun-dersen Hjördis, i den förstnämndes
tragedi »Kämparne på Helgeland».
P. S. För öfrigt bevistade vi
här-städes, förutom det af en bland
»Na-tionaltheatrets» egna aktörer Sigurd
Eklegard författade populära
»trold-spilet» »Fossegrimen» (en variant af
vår »Necken»), der redan anblicken
af de pittoreska norska
nationaldräk-terna verkade synnerligen anslående,
och en i det hela lyckad
representation af *Vor ven Fritz*,
Erckinann-Chatrians högst gemytliga * 2) elsassiska
bondkomedi å det rätt eleganta
*Folke-theatret», sommarteaterns
vaiietéföre-ställning i »Kristiania Tivoli», ännu
mer än det stockholmska en
miniatyrbild af Köbenhavns.
Anteros.
’) De begge nämnda konstnärernas — af
hvilka den föire sitter inne med själfvn
Mei-ningarnes traditioner — artistiska talanger
kommo äfvenledes till sin fulla rätt vid
nyuppsättningen af Shaksperes skådespel
*Köb-mannen i Venezia*, der särskildt Johanne
Juel-Dybwad om än mindre i fråga om
apparitionen, åtminstone under den unge
domarens förklädnad, glänste i Portias roll.
2) Isynnerhet i första akten — hvarunder
jemte zigueuar-musik till och med hjudes på
kanariefågel-sång (!)— med sin myckna
»matglädje» aflösa skrattsalfvorna formligen
hvarandra.
Musikpressen.
På Friedr. Hofmeisters förlag,
Leipzig, bar utkommit:
för piano 2 händer:
Liszt, Frans: Etuden op. 1. Neu
herausgegeben von H. Vetter. Pr.
3 Mk.
*Alte Franzosen>. Perlen der
französischen Clavierlitteratur aus dem
17 und 18 Jahrhundert.
Revidiert und bearbeitet von Robert
Hermann:
Couperin Francois (1608—1733). N:o 1
Les Barricades mys’érieuses{Mk. 1)
N:o 2 La Pateline (0.75); N:r 3
L’Al-légresse des Vuinqueurs (1,25): N:o
4 La Bersan (Mk. 1. — Heft I
N:o 1—4 compl. Mk. 2.25)
Dacjuin, Louis Claude (1694—1772)
N;o 5 Le Coucou (Mk. 1).
Liszt’s 12 Etuder op. I, hvilka
under tidernas lopp råkat i glömska, har
nu på nytt utgifvits i förbättrad
upplaga med noggrannare föredrags- och
pedaltecken samt fullständigare
fingersättning än komponisten utsatt, allt
för att egna dessa etyder för
undervisningen. Men dessa till omfång af
2—4 sidor kunna på samma gång de
lämpa sig väl som öfningar för mera
försigkomna elever, genom sitt vackra
musikaliska innehåll vara underhållande
för en hvar pianist som mäktar utföra
dessa ej synnerligen svåra stycken.
Bearbetaren af de gamla franska
styckena yttrar sig i ett företal till
Couperins, att han bland 250 stycken
"f denne funnit 4 å 5 värda att
bearbetas med afseende på våra moderna
instrument och fordringar på rikare
polyfon konst och harmonik samt med
uteslutande af alla gamla »agréments»,
drillar, mordenter etc., som hoptals
förekomma i Couperins kompositioner.
De här ifrågavarande styckena taga
sig väl ut i denna bearbetning och äro
rätt intressanta. Hvad styckenas titlar
beträffar säger utgifvaren i en not att
man ej behöfver bråka sin hjärna med
den Couperin’ska titulaturen. »Den
passar i allmänhet bättre», säger han,
»ju mindre man är i stånd att finna
någon mening i den.»
Daquins förtjusande rondo »Le
coucou», med sin imitation af göktoner,
torde vara bekant, såsom ett omtyckt
nummer på pianovirtuosers
konsertprogram. Det är emellertid helt lätt att
utföra.
Litteratur.
Fatburen 1906. Häft. 3.
Kulturhistorisk tidskrift, utgifven af
Bernhard Salin, Nordiska Museets
styresman, har utkommit, innehållande bl. a.
en uppsats af Samuel
Landtman-son: »Några visor och dansmelodier
från Västergötland». Dessa af L.
upptecknade melodier jemte text utgöras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
