Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 3 december 1906 - Från senaste Söderman-konserten. Några uppgifter om »Zohrab», »Die Wallfahrt nach Kevlaar», »Der schwarze Ritter», musiken till »Richard III» - Berlioz i England (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pelser vi på lfingliga tider lärt känna»
(Ny 111. Tidn.).
I en följande artikel af A. L.
tilläggas dessa uppgifter:
Richard III i skiss. — Af
skissen finnes blott några takter.
Dere-mot ha vi fått mottaga de af
Söderman egenhändigt för Sv.
Familjejournalen skrifna pianoarrangemaDgen till
de tre praktfulla och karakteristiska
marcherna (Sorgmaisch,
Hyllnings-marsch, Krigsmarscb), hvilka först
trycktes därstädes och sedan utgåfvos
af Huss & Beer för både två och fyra
händer (1883). Dessa manuskript äro
daterade febr.—mars 1873. Pjesen
gafs redan i december året förut, och
pressen klandrade då skarpt, att
Shak-spere blifvit stympad och illa uppsatt.
Om musiken yttrade N. I. T.: »Den
musik af Aug. Söderman, som här och
der blifvit inlagd, är utan tvifvel i och
för sig tilltalande, men en fråga är
väl, om en melodramatisk anstrykning
passar för denna i sitt slag ensamma
skapelse af tragisk storhet.» Denna
anmärkning träffar naturligtvis
regissören, icke kompositören, och gäller
för öfrigt endast melodramerna, men
icke marscherna, hvilka äfven i sceniskt
afseende äro fullt lämpliga.
Den svarte riddaren,
klaverut-drag med tysk och svensk text.
— Något särskildt klaverutdrag finnes
ej kvar i samlingan, deremot en
orkesterskiss, hvilken i likhet med det
klaverutdrag som 1886 utgafs af Huss
& Beer, har endast tysk text, och är
signerad Stockholm 15 mars 1874.
Efter dess tydliga
instrumentantydningar har orkesterpartitur blifvit
utskrif-vet af J. P. Carstensen, så att stycket
kunde gifvas i sin afsedda form af
O. D. 1887. Ludvig Norman har
först fäst uppmärksamheten på detta
arbetes värde och likstält det med
Tann-häuser och Qvarnruinen. Och i
sanning, hvilka betänkligheter man må
hysa mot den deklamatoriska
sånggenren, så kan man ej annat än rysande
beundra den genialiska skildringen af
dödens kalla grymhet och sätta
Södermans Schwarze Ritter långt öfver
Schumanns »Vom Pagen und der
Königstochter», hvilken dock tydligen ej
varit utan inflytande på den förra. Bland
Södermans kvarlåtenskap återfans så
väl nämda ballad af Schumann som
ock dennes »Neujahrslied», och
Schumann är också nästan den ende, med
hvilken Söderman i sina ballader har
något gementsamt, hvaremot jag ej
funnit det ringaste samband med den så
ofta nämde och öfverdrifvet berömde
Löwe, hvilken i jemförelse med
Söderman förefaller mig som en simpel
»Bänkelsänger». Möjligtvis är det på någon
offentligen gjord sammanställning med
Löwe som Söderman syftar, då han i
ett förut citeradt, humoristiskt
bref-koncept yttrar med fullt berättigad
sjelfkänsla: »Jag är häll re en lefvande
hund än ett dödt ’Löwe’»
I slutet af den biografiska skiss som
följer efter Nya Filh. sällskapets
program till Söderman- konserten namnes
också om tonsättarens första
orkesterkomposition. Denna är som sådan
intressant nog och vi afsluta derför vår
uppsats med omnämnandet af den efter
A. L:s artikel.
Charivaripolka. — Ett partitur
för st råki] vartett, en flöjt och oboe,
samt två klarinetter, fagotter, horn,
trumpeter och pukor, skrifvet med
präntad oöfvad handstil samt tituleradt
»Charivaripolka, componerad och
arrangerad af J. A. Söderman 1848». Det
är således tonsättarens förslå befintliga
orkesterkomposition och ytterst märkligt
såsom bevis på att han måtte varit
född med orkestern i öroneD, till den
grad öfverraskande förträfflig är
instrumenteringen. Användningen af
hornsats, puksoli, pizzicato och dubbelgrepp,
omvexlingen i stämföring,
trumpetstötar på svag taktdel m. m. — allt är
för en sextonåring utomordentligt
fyndigt och antyder den blifvande orke
sterherskaren.
Berlioz i England.
(Forts.)
Honoraret »högg» han emellertid
aldrig; men han tycks ej alltför mycket
ha grämt sig deröfver. I ett senare bref
heter det: »Lifvet i London är ännu
mera ansträngande än i Paris i
förhållande till platsens ofantliga utsräckning.
Jag stiger upp emot middagen — omkr.
kl. 1 komma besökande, nya
bekantskaper och konstnärer med
rekommendationer. Om jag vill eller icke
förlorar’jag på det viset tre goda timmar.
Från 4—6 arbetar jag; om jag icke
är bortbjuden går jag då ut och spisar.
Sedan läser jag tidningarna, och så
nalkas tiden för teatrar och konserter,
och sedan är jag upptagen med musik
till klockan 11. Derefter kommer jag
tillsammans med ett par bekanta och
så röka vi till kl. 2 på morgonen .. .
Du vet säkerligen allt angående min
så oväntade och bifallsrika succés på
Drurylane. Inom ett par timmar har
jag bragt alla dessa fiendtliga
konjekturer ad absurdum, alla dessa teorier,
dem kontinentens efterblifna kritik
fabricerat har jag kastat öfver ända. Hela
engelska pressen har utomordentligt
varmt uttalat sig till min förmån —
och ändå känner jag ej en enda af
kritikerna personligen mer än Dawison
och Graueisen» ....
I London lefde då Edward Holmes
(1797—1859), en af sin tids mest
framstående musikkritiker och
skriftställare. Särskildt har hans förnämsta
verk »The life of Mozart», som föregicks
af grundliga studier i Tyskland, med
rätta i alla kretsar funnit mycket stort
erkäDnande. och Otto Jahn (den
berömde Mozart-biografen) kallar det för
»den nyttigaste, sanningstrognaste och
fullständigaste biografi som existerar».
Denne Holmes, alltså en auktoritet af
första rangen, införde i tidningen
»Atlas» en uppsats om konserten, som
försatte den så länge misskände Berlioz
i den gladaste stämning. Holmes
konstaterar dervid att sedan första
uppförandet af »Fidelio» publiken icke
med så uppmärksamt intresse lyssnat
till några musikaliska föreställningar,
och i det ban omständligt i en lång
artikel redogör för de speciela
skönheterna i Berlioz’ verk, säger han till
slut att, «om än Berlioz icke är någon
Beethoven, måste han dock nämnas
som en värdig efterföljare till den
store mästaren.
»Philharmonie 8ocietety», det äldsta
och sålunda naturligtvis konservativaste
af landets alla musiksällskap, ansåg
det förmodligen under sin värdighet
att inkalla honom. «Ingen kan väl
tro det (skrifver han härom) men det
är i alla fall sant. Men jag skall akta
mig för att räcka »vacker tass» åt
dessa tjockhufvade gamla herrar.»
Det ofantligt vänliga mottagande
Berlioz rönte i London, publikens stora
erkännande, som dokumenterade sig
äfven på hans andra konsert (d. 29
juni 1848) kom honom att ett
ögonblick fundera på att bosätta sig på
allvar i England. Tanken kom
emellertid icke till utförande, ty redan d.
8 juli läser man i »Musical World»:
»Hector Berlioz vänder åter till
Frankrike, betäckt med lagrar, som han
för-värfvat i det omusikaliska’ England.
Obekant och utan rekommendationer
kom han till oss, men han kvarlämnar
här vänner, som skola taga stor del i
hans fortfarande välgång och
uppriktigt glädja sig åt hans nästa besök i
London» — Hans afskedsbref, skrifvet
på franska språket och infördt i
»Mor-ning Post», är ett mönster af ädel
och tankediger stil. Med sällsynt
blygsamhet ställer han sin egen
personlighet helt och hållet i bakgrunden och
talar blott om sin kärlek till muäik,
som så nära förbinder honom med
England. »Lefven då väl, I alla som
mottagit mig så väl. Jag lämnar er
med sorg i hjärtat, ovillkorligen
upprepande de sorgsna orden af Hamlets
fader: »Farväl, farväl, och tänk på mig!»
Omkring tre år senare gör Berlioz
åter besök i England — han hörde då
till den jury-kommitté af musiker, som
hade att bestämma om pris och
diplomer vid världsutställningen i London
1851. Bland de tio namnen på
kommitté-ledamöterna finner man äfven
komponisten Sigismund Neukomm och
pianovirtuosen Sigisimuud Thalberg.
Denna befattning var tydligen ej
mycket behaglig för vår mästare.*) En
*) Ett lugnt, systematiskt arbete har väl
aldrig behagat Berlioz. Han hade, som
bekannt, en obetydlig men dock säker
inkomstkälla som bibliotekarie vid
Paris-konservatoriet. I 17 år beklädde han
denna plats, d. v. s. uppbar lön derför, ifrån
1852 till sin död 1869, men visade sig
under hela tiden icke en enda gång på
konservatoriet utan lät underbibliotekarien
sköta allt arbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
