Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Januari 1907 - Abnorm musikutveckling - Toner som förklingat för 70 år sedan, af E. N. (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nästan g&tt förlorad. Vi hafva
Richard Strauss och Max Reger. Det
är extremer, och i dessa extremer rör
sig nu vår musik. Den som vill bli
officielt erkänd måste göra något »stort».
Den som uppträder mindre
anspråksfullt blir på förhand icke fullt
uppskattad.
Man kan härvidlag knappast göra
konstnärerna ansvariga; de lida af en
falsk ästetisk uppfattning af sin konst,
hvilken åsikt äfven uttalas och hyllas
af nutidskritiken. Sedan Wagner
gif-vit oss något jättestort, sedan han från
sin jätteståndpunkt bedömt konsten,
har kritiken i många hänseenden
förgätit att döma annorlunda än efter
hans jätteåsikter. Deraf oförmågan
att bedömma mycket, som efter arten
af sitt särskilda väsen måste vara
något annat. Man frågar först: är ett
konstverk storartadt, en konstnär, stor,
betydande; sällan säger man: »Gud
ske lof att man finner en, som ej
straf-var efter något stort»! En ästetik, som
i arkitekturen endast godkänner
skyhöga torn, eller i trädgårdskonsten
väldiga ekträd kan likställas med den
öfrerallt predikade modernaste
musikaliska doktrinen. Häri ligger intet
väl-signelseiikt. Tvärtom.
Det är en uppenbar hemlighet att
vi h3’sa afsky för drssa kraftprof.
Men vi bekänna det icke gerna. Man :
affekterar att »förstå» och »vara för- i
t just» i de som mästerverk
proklamerade nutids-extrRvaganserna.
Komponisten är ju så snillrik — ja så att
han gör mig förfrusen och svindlande.
Men så hör jag den invändningen:
»Min kara vän, du är ej mogen ännu
för denna konst. Om femtio år skall
en hvar finna den naturlig.»
Jag svarar: »För mig är det all-
deles likgiltigt, hvad man efter femtio
år finner skönt. Detta eviga
skelande åt framtiden är en olycka. Om
man då t. ex. finner skönt att en
melodi i D-dur principielt ackompanjeras
i Dess-dur, så är det en sak som rör
de menniskor, som då lefva, och jag
önskar dem mycken förnöjelse deraf.
Det är en stor villfarelse att tro det
Mahlers symfonier skola efter samma
tidsförlopp blifva lika populära som
Mozarts äro för vår tid.
Anpassningsförmågan har sina gränser, och det är
en enkel lag, att i samma grad som
ett verk tilltager i att vara
komplice-radt, minskas den derför mottagliga
publiken. Våra moderna musikbyggare
sätta sin äregirighet i att uppresa torn
på de gamla palatsernas kupoler. De
göra en påmint om de 48-stämmiga
messorna på Palestrinas tid. Äfven
detta var en omätlig stor konst —
men har aldrig varit af kulturell
betydenhet. Men — som sigdt —
framtiden bekymmrar mig icke. Och
mot principen: 1’art pour 1’art — konst
för konst — ställer jag: Konsten för
1 i f v e t.
Musiken tjänar icke blott i allra
högsta mening till att förmedla de sub-
limaste uppenbarelser, utan har att
utföra en vigtig mission i kalobiotikens
tjänst (kallofonien mot kakofonien).
Uppfyllandet af denna mission synes
man i vår tid anse som en »förnedring»
Visserligen skall publiken mer och
mer uppfostras för konsten. M#n
konsten bör äfven se sig tillbaka. Den
skall icke förspilla sin värdighet. En
kulturnation lefver ej för att tjäna
som folie till en försvinnande minoritet
af extrema musikframstegsmän. Nog
af abnormitet. Det är tid att jämte
en allt för ensidig kultur af det
programmatiskt djupsinniga, väldiga,
våldsamma framträder en större odling och
omvårdnad af det intima, själfulla,
finsinnade, hvilket såsom historien lär
oss, äfven kan vara mycket »stort»*
Vi kunna ej afsluta denna uppsats
utan att erinra om en sådan i samma
anda af Fel. Draeseke (ss Sv. M. T.
n:a 15 förra året), ett »maningsrop»
som väckt största uppssende i
Tyskland. I »Neue Musikzeitung», der den
ursprungligen var införd, har en mängd
af mj’cket framstående musiker yttrat
sig om Draesekes artikel, ingen enda
helt ogillande, de flesta direkt
instämmande. I musiken gifvas ju äfven,
som i moralen rörande det rätta, lagar
för det absolut sköna, som en normal
utveckling ej kan trotsa. Den
mänskliga naturen, de mänskliga
förmögenheterna blifva alltid desamma. Det
uppodlade sinnet för det verkligt
sköna är ett kulturens kriterium.
Toner, som förklingat för
70 år sedan.
Strödda anteckningar af E. N. med ledning
af-bref m. m. från 18:10-talet.
(Forts.)
Efter det man skämtat öfver de tre
musikaliska soiréer, som en «upptäckare
på akustikens område,» F. Kauffmann
från Dresden under loppet af två
veckor lyckats gifva för klickfulla hus i
Helsingfors — därvid på
»harmonichord-symphonion, salpingion och
chordauli-on» samt »trompet-automat» utfördes
kompositioner af musikens heroer från
äldre och nj’are tid samt polskor och
nationaldauser, äfven finska —
erinrade man sig de verkliga musikaliska
artister, som de senaste åren beredt
den lilla finska hufvudstadens
musikvänner oförgätlig konstDjutning:
violinisterne Nagel och Beer — den
senare äfven cellist, samt pianisten Stein.
Samspråket blef nu allmänt och
ord-nadt. Det hufvudsakligaste däraf
upptecknade jag ett par tre dagar, efter
* Denna uppsats är hufvudsakligen ett
utdrag ur en artikel af G. Münzer i »Die
Signale».
det min reskamrat och jag lämnat den
gästfria herrgården, hvars salong efter
gästernas afresa sannolikt tillslöts som
vanligt i hvardagslag. Det är från
ett litet sidorum på ett gästgifveri jag
i morgonbelysningen nedskrifver det,
som följer.
På den tid, hvarom det nu iir fråga,
hade resande konsertgifvare ej en aning
om blixttournéer. På den långa och
tröttande färden mellan Stockholm och
S:t Petersburg, hvilken de naturligtvis
hälst företogo sommartid, måste de
passera Finland. Här fingo de i rätt
god bekvämlighet hvila sig litet, samt
gåfvo så i ett par af de större, men
stundom ock i de mindre städerna sina
»yrkeskonserter», Och publiken infann
sig gärna och applåderade dem.
Men ej nog härmed. Ortens
musik-älskande familjer inbjödo dem i sina
hem, och då värdsfolket oftast stod i
intim förbindelse med tonkonstens
vänner i landsorten, hände det ej sällan,
att de främmande artisterna inbjödos
till mer respektabla herregårdar,
stundom ganska aflägsna från stora far vägen
utmed kusten af Finska viken.
Och då en har rätt att ej vara sämre
än en ann’, välkomnades artisterna på
patriarkaliskt vis äfven hos grannarna
till dessa herrgårdar. Sådana familjer,
representerande en föifiuad bildning
hos oss, voro, så vidt jag funnit,
nästan uteslutande af adlig börd, och
idkade de unga i hemmen, efter
omständigheterna, med intresse musik (piano,
flöjt, klarinett, luta, gitarr och valdhorn).
Tidningarna voro få och små och
utgåfvos endast i några städer, ej ens
i alla, som plägade hugnas med besök
af resande konsertgifvare.
Musik-kritiken höll sig oftast, af goda skäl, stum,
utom då mycket celebra konstnärer
formligen väckte furor på orten, såsom
violinisten Johan Nagel 1832, J. A.
Ben-, hvilken spelade såväl violin som
violoncell och konserterade här åren
1832 och 1839, äfvensom pianisten
77/. Stein, som tillbragte i Finland en
god del af åren 1837—1839. Alla
dessa voro af tysk börd. Nagel var
engagerad som kammarmusikus vid
hofkapellet i Stockholm. Han var elev
af Paganini. »Hans ovanliga
»virtou-sitet, den sköna tonen i hans violin
och behaget i hans föredragning»
väckte såväl i Åbo som Helsingfors allmän
förtjusning, och var han, snart sagdt,
enda samtalsämnet i den fina världen
under sina besök i dessa städer. Då
han dessutom var mycket ung och
vacker, lade alla våra damer —
såsom vid ett hemligt frimu.rartecken —
å sido sin vanliga blyghet och läto
sina blickar tala känslans språk, och
nog skola de hafva tolkat
förtjusningens och hänryckningens Höga Visa.
Härtill sällade sig en verklig vän-,
skap och tacksamhet, då ynglingen,
som hört talas om den hungersnöd,
som samtidigt — våren 1832 —
rådde i norra Finland skyndade sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
