Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Januari 1907 - Toner som förklingat för 70 år sedan, af E. N. (forts. och slut) - Urbilden till »Fra Diavolo»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ge en konsert till förmån för våra
nödlidande landsmän.1“)
Äfven konsertmästaren J. A. Beer
från Stockholm väckte stor
uppmärksamhet vid sina besök i Finland.
U-tom vid sina härliga konserter i
teatern i Helsingfors lät han höra sig
i privata salonger, så vid en
musikalisk soiré hos prnkuratorssekreteraren,
lagman G. A Wetterhoff 1889, och
hade man varit lika mycket intagen af
hans personlighet som af hans
musikaliska föredrag.**)
Och holsteinaren, pianisten Theodor
Stein, han som första gången besökte
Fiuland i september 1837, var då
endast 18 år och kvarlämnade hos oss
det varaktigaste minne, förklarligt äfven
däraf, att han kvardröjde här till långt
inpå sommaren 1838 och året därpå
återvände till Finland där han synes ha
trifvit8 godt. Vid längre framskriden
ålder besökts Stein ofta vårt land,
emot-tagen vid sina konserter som en kär
vän.* **) ***)’1“*)
Han var ett »underbarn», hvaraf
dock blef en man. Som liten gosse
spelade han alldeles utmärkt piano,
fantiserade, improviserade djärft och
till och med snillrikt, heter det. Han
komponerade och gaf slutligen 1830
vid 11 års ålder sin första konsert.
Det var i Köpenhamn. Methfessel,
kapellmästar Schneider och Spohr själf
hade banat framgångens väg för
honom, och det bar framåt, raskt och
gladt. Kritiken uppnådde med sin
stämnyckel en elastisk spännkraft, som
åstadkom klangfigurer i ord lika dessa
beundransvärda grannlåter: «I barnets
af naturen hulda väsende bar ett nytt
konstens helgon uppenbarat sig, värdigt
att af änglar ledsagas och af
människor beundras». Det »lilla helgonet»
behöll lyckligtvis, oaktadt sitt följe af
änglar och, människor, »pojken» kvar i
underbarnets hjäria, medan
konstnärsanden och konstnärshanden mognade i
kraft, erfarenhet och poesifull
nyansering vid tolkandet af de store
tonsättarn es verk.
Om Steins första konsert i
Helsingfors, den 10 oktober 1837, fiuner man
i »Helsingfors Morgoublad» en
utförligare recension, sannolikt en
återverkan af publikens stormande bifall. Den
*) Johan Jacob Nagel, född i Brunn 1807
var 1830—65 anstäld vid hofaapellet i
Stockholm. Han lär ha varit elev af sj ilfve
Paganini och gjort konsertresor i utlandet.
Han »ar virtuos äfven på gitarr och har
komponerat åtskilligt för sitt instrument
samt sånger. Nagel var ledamot af Musik,
akademien i Stockuolm och afled 1885.
**) Johav, Adolf, Ferd, Beer var född
1792 i Hamburg och afled 1864 i Berlin
Han var 1822 undra och 1832—34 första
konsertmästare i hofkapellet i Stockholm.
1834—44 anstäld vid kejserl. operan i
Petersburg.
***) Theodor Stein, pianovirtuos, född 1819
i Altona. död 1893 i Petersburg, där han
sedan 1872 var pianoproflessor. I
Stockholm konserterade han 1844 med stort
bifall. Vistades tidtals där, i Reval och
Helsingfors. Han excellerade särskildt scm
improvisator på piano.
obekante recensenten framhöll hans
fylliga, sköna anslag, hans nästan till
otrolighet gränsande träffsäkerhet äfven
i de mest vågade språng (i en
komposition af Thalberg); kraften och
nyanseringen vid öfvergångar från det
ljuf-vaste, knappt hörbara piano till
starkaste forte, hvarigenom hans koral
frambrusade med orgelns mäktiga
toner. Det talades vidare om hans
musikaliska snille vid återgifandet af
andra tonsättares kompositio ter och om
hans producerande geni vid
inprovisa-tionen öfver »Minun kultani kaunison».
Ja, vår unge Stein måste ju vara
improvisator som andra konserterande
pianister, det- hörde till den tidens
musikaliska fattigdomsbevis ocb
barnsligheter. Nummern var den m-st
spännande på hela programmet för — ja,
för nästan hela publiken.
Seden eller oseden släpade så länge
med, att den äldre generationen hos
oss kan minnas dylika obligatoriska
tillfällen vid virtuos-konserter under
sommarsejouren i Brunnshussalongen.
Under den långa paus, som föregick
detta glansnummer för aftonen, såg
man musikaliska skönsjälar, mest
något bedagade damer, sväfva fram
mellan stolraderna, hvar och en med
några handskrifna notblad i lunden —
likt dufvan med olivebladet till Noaks
ark, här förvandlad till en
konsertflygel — Och på detta altar nedlade
musikens prästinnor högtidligt eller
muntert dessa offer af deras
kombinationsförmåga. Si trädde pianisten fram,
genomögnade hastigt notbladen, såsom
om hans val långt förut varit så godt
som afgjordt, och tog så ur packen —
under största spänutng i salongen —
tre, fyra blad och med dem på
not-ställaren började han där han satt på
sin trefotade pianostol, inspirerad som
den pytiska prästinnan, anslå tema efter
tema, fantisera, komb nera, variera och
traktera åhörarne med sina musikaliska
boutsrimés, ofta ej stort bättre än de
samtidigt i fler stående poetiska
lekverken i det intelligenta sällskapsbfvet
— någon gång dock glada,
öfverdådi-ga, ja kvicka och satiriska, Ä-kor af
applåder belönade den nye Apollo, i
svunerhet, då han, som oftast var
fallet, af artighet mot den finska
publiken i sina improvisationer inlagt
någon finsk folkvisa; »Kukko, kukko,
kaukaua kukko,» »Minun kultani
kau-nis on» eller någon annan melodi från
våra ödemarker och deras stränder.
Det var ej allenast den stora
mu-sikälskande publiken, utan ock éiiten,
som tog denna modesak på allvar.
Jag har i ett bref från en dam af det
senare slaget observerat detta. Efter
det hon uttryckt det stora nöje, Steins
rena briljanta exekution skänkt bejne
på en konsert i Borgå 1838, yttrar
hon sig om hans improvisationer
sålunda: »Så täcka de än äro, utvisa
de, att han ej är någon kompositör
ocb djup tonsättare. Intet skall man
minnas Beethoven, när man hör honom !»
— Ideassociationen är ju rätt
betecknande för improvisationernas
förflackande verkan. En rad i ett intimt
bref betyder ju i alla fall bra litet.
Den unge liflige Theodor Stein blef |
i tillfälle att göra sig hemmastadd på
flera af våra adliga familjers
landte-gendomar, så hos landshöfdingen A. G.
Lagenskiölds på Hiittis, vidare hos
baron G. It. Boijes på Haga samt hos
Terv ikoski bruks anläggare,
kammarrådet G. G. Nor iensvans, alla i
Janak-kala belägna landsställen. I Augusta
Lundahls minnesbok har jag sett en
anteckuing af honom. Troligen gästade
han hos långt flera bekanta familjer
und-r sin långvariga vistelse i Finland.
Otn honom och hans besök på Hnttis
skrifver en af de unga musikaliska
dntt.rarne i ett bref af den 20 juni
1838 följande: »Annu en rar och
treflig gäst hafva vi......Stein, som
passerat hä- flere dagar och nu är på
u färd till Haga och Tervakoski, men
lofvat återkomma och kanske dröja |
öfver midsommaren. — Din profetia
angående min opinion om honom har
fullkomligt inträffat. Jag finner honom
lika intressant som artist som treflig
och underhållande i sitt umgänge.
Men han erbjuder, i sanningen, en
sällsam blandning af barnslig
glädtig-het och djupare, äkta tyskt sinne.
När han kastar ring med oss om
aftonen eller matar dufvorna, som flyga
på hans hufvud och axlar, är han yr och
munter som en pojke, men kommer
han sig in i resonnemanger öfver tyska
litteratureo, eller sitter han vid
fortepianot — — — då är det helt annat».
Man kan häraf sluta till, att unge
Theodor Stein både som
sällskapsmänniska och artist tillvann sig sympatier
inom fint bildade familjer i vårt land.
Det vackra i toner förklingar och
dör bort, men »Trompet-automaten»
består väl ännu i Kauffmanns museum.
Urbilden till Fra Diavolo».
Opera- och operottlibrettisterna,
särskildt textdikrarua för den komiska
operaus genre, hafva alltid gärna tagit
siua ämuen frän rofvanomantiken. I
synnerhet har det varit Balien, det land,
der icke blott »die Citronen blüheu»
utan också röf var väsandet fordom
friskt frodats i Abruzz-rna, som
lem-nade stoffet. Brigautcheferna och
röf-varhöfdmgarne, som huserade i bergen,
voro också ej bara simpla spetsbofvar,
»koloni för galgen och steglet*, utan
också romantiskt anlagda ä
skogshjal-tar, som på lediga stunder uppträdde
i eleganta toaletter luför sina
hjärtevänner. Abtså opera- och operet
figurer alldeles efter textfabriaanternas
smak, hvilka naturligtvis ej kunna nöja
sig med herrar briganter, som endast
kunna röfva och mörda — de måste
också kunna sjunga arior och taga sig
bra ut i ensemblen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
