Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1907 - Lady Wilma Hallé (med porträtt) - Granskning af Aug. Strindbergs förslag till förenklad notskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallade hon 1862 samma hänförelse
som hos oss, och på konstresor i
utlandet gjorde hun furore bland annat
i Paris 1868 och i London 1869, der
hon sed«n hvarje vinter medverkat vid
de populära mändagskonserterna m. fl.
och der hon sedan bosatte sig.
Efter Ludvig Normans död 1885
gjorde hon 1886 ett konsertbesök här
och ingick derpå 1888 ett nytt
äktenskap med den renommerade pianisten sir
Charles Hallé i London (f i okt 1895.)
Konstuärinnan blef af Carl XV
utnämnd till hedersledamot af k.
hofka-pellet och innehar sveuska och danska
medaljer för konst och vetenskap i
briljanter.
Om lady Hallés konsertbesök i
Stockholm efter det senast omnämnda erinra
vi, att i maj 1895 det märkliga
inträffade, att man på en kammarmusik i
vetenskapsakademien fick efter
decenniers forlopp åter höra hela
»Neruda-trion», Wilma, Maria och Franz,
hvar-vid holkapellm. Conrad Nordqvist
biträdde som altviolist i kvartetter af
Beethoven och Mozart. Mot slutet af
nov. 1897 gaf lady Hallé tre
konserter på Musikaliska akademien, hvarvid
hon från England medförde den
utmärkte pianisten Leonard Bonvick, som
då för första gången uppträdde här.
Det dröjde sedan tre år innan hon å
nyo besökte oss, men stannade då
tämligen länge. Den 19 jan. 1900 gaf
hon denna gång sin försia konsert, och
vi fingo nu för första gången göra
bekantskap med hennes vid detta tillfälle
medverkande förträffliga pianist fröken
Johanne Stockmarr. Jämte henne
kon-serterade hon d. 17 jan. i K. F. U
M-saleu och d. 22 ånyo i Musikaliska
a-kademien samt å kgl. teatern,
biträdande på en konsert, då hon utförde med
orkester Spobrs »Sångscen» och
Mendelssohns violinkonsert samt Schumanns
»Abendlied», »Gartenmelodie», »Am
Springbrunnen» med ackompagnemang
af frök. Stockmarr. Vid hennes allra
senaste konserterande i Stockholm d. 9
och 12 mars 1903 medverkade på nytt
pianisten Bonvick.
Efter att nyligen ha biträdt vid
Konsert föreningens senaste konsert ger
lady Hallé en egen sådan d. 5 d:s i
Musikaliska akademien. Glädjande vore
att åter få höra henne å en
operakonsert, då det vore en högtid att få
höi a Beethovens violinkonsert utföras
med hennes oförlikneliga mästerskap.
Granskning af Aug
Strindbergs förslag till ny
notskrift.
I tidningen Idun för d. 6 dec. förra
året var införd en uppsats af vår
bekante författare, diktaren och
dramaturgen August Strindberg, en för
nämnda tidning skrifven artikel med
benämning »Förenklad pianoskola». Titeln
är något oegentlig, ty det är här |
fråga om icke blott en »pianoskola»
utan om en revolution i notskiift-n
öfver hufvud, sålunda ej allenast
rörande piaDOundervismngen utan hela
pianolitteraturen. Ty skulle den
till-ämn-ide »förenklingen» ha något värde
för eleven i pianospelning, så skulle
den äfven utsträcka sig till hela
pianolitteraturen (att icke tala om den
nu gängse äfven för andra instrument
befintliga notskriften). Hur skulle
annars pianospelaren sedan kunna utföra
annan pianomusik med vanlig notskr ft?
Det Stiiudbergska
»förenklingsför-slaget» har väl till grund samma
pedagogiskt revolutionära tendens, som
nu gör sig gällande ifråga om vårt
skriftspråk. Man vill åstadkomma ett
latmannasystem, som besparar besvär
med och öfuing i tankeverksamhet.
Hvad den nu ifrågavarande
förenklingen af notskriften beträffar, ha
åtskilliga experiment i detta syfte gjorts,
men intet, ‘kunnat leda till praktiskt,
resultat. För två år sedan var i denna
tidning (Sv. M. T. n:o 10) införd en
uppsats om då nyligen uppkomna
förslag i Tyskland och Danmark till nytt
notsystem, och äfven i Sverige ba
försök i den vägen förekommit för ett
par åitionden sedan. Vi tro icke att
de Strindbergska förenklmgsidéerna
kunna påräkua storre framgång i
praktiskt hänseende än förut
förekommande projekter. Der de nya förslagen
icke rent af förvillat, har den »lätthet»
i notläsning de sökt åstadkomma varit
så m nimal i jämförelse med
inlärandet af nuvarande noisystem, att det
pedagogiska syftet med förenklingen
icke uppnåtts.
Strindbergs uppsats börjar sålunda:
»När man mottager första
undervisningen i musik, lår man ju lära sig
tonarterna med betydelsen af kors och
be. Läraren säger: utan förtecken
äro C-dur och A-moll. Nu skall man
spela skalorna utan förtecken. Skalan
är ju alla tonerna, som höra till
tonarten, utan förtecken. C-durskalan går
sin gilla gång pä de hvita tangenterna.
Så kommer A-moll, utan förtecken: A,
H, C, D, E, . . . men sä synes ett kurs
för F. Det var konstigt, ty kors för
F. är G-dur ocu E-moll, utom alt alla
fem (eller sex eller sju) korstonarterna
ha kors för F. Men A-mollskalan går
vidare, och så stär ett kors för G
också. Ny tonart alltså återigen. Men
skalan var ju en uppräkning af alla
tonerna i A-moll, som var utan
förteckning. Om lärjungen frågar orsaken,
får han icke veta den, utan upplyses,
att det skall vara kors för F och G.
Efter att ha skalat upp till
två-strukna A, skall han krångla sig ner igen,
men när han nu tar Fiss och Giss i
stället för F och G, så får han på
fingrarna. Invänder han nu, alt det
skulle ju’ var kors för F och G, så
svaras: men icke i nergående skalan.
Ber han få veta orsaken, så kan ingen
lärare svara på det. Och lärjungen
tycker inom sig, att det var nonsens,
då A-moll uppgafs sakna förtecken,
men likafullt bade två kors på sm väg
uppåt, hvilka dock slängdes på
nedgåendet. Om man nu reflekterar öfver
denna anomali eller inkonsekvens, så
finner man, att ett hvilande
A-mollackord existerar, men A-moll sjm
tonart icke.»
Dur likasom moll finnas dock
verkligen och ha hvardera sin särskilda
karaktär som tonarter. Om nu
läraren icke kan ingå i några teoretiska
explikationer med nybörjaren i
ptano-spelning, sä kun han praktiskt och
lättfattligt visa lärjungen skillnaden
mellan dur och moll och för eleven, om
han ej är alltför dum och omusikalisk
och allt-*å oduglig för musikund
rvis-ning, är det ej svårt att skilja på ett
dur- och ett mollackord äfvensom på
dur- och mollskala. Beträffande
skalorna bör en lärare låta eleven först
inlära durskalorna, hvilka bildas efter
den enkla formeln af hel- och
halfto-ner: 1, 1, l/i, 1, 1, lVä (s:a s-x hela).
Att taga ut hela och half va tonsteg
på pianot bör vara det första som
in-läres. Om man nu sedan
durskalorna äro inlärda öfvergår till mollskalor
na, så får lärjungen veta att en dur
och en mollskala samhöra med lika
förteckning, kallade paralellskalor. En
och en half ton lägre än durskalans
begynnelseton har man den samhöriga
mollskalans. C dnr har alltså A moll
till paralellskala. Men det finns två
mollskalor, den melodiska och
harmoniska; — det är endast den förra hr
Strindberg talar om och finner så
krånglig med fiss och giss i stigningen
fastän skalan ej har några förtecken. Men
låt oss nu följa den enkla regeln för
uppstigande mollskalau efter formeln
1, Y2, 1, 1, 1, 1, V* (s:a 6 hela) så
måste helt naturligt fiss och giss ingå
i skalan. Lärjungen får derför lära
helt enkelt att A-molLkalan har
samma toner som A dur-skalan (hvilken
vi antaga att han lärt förut) med
undantag af 3:de tonen (liten teis i st.
f. stor hos durtonarten) som är den
samma som den parallela durskalans
begyanelseton. Ned går Amoll-skalan
som C dur och deraf förteckningen.
Lika lättfattligt är bildandet af den i
upp- och nedgående lika harmoniska
mollskalan efter formeln 1, 1jt, 1, 1,
Vs. I1/«, Vs (6 hela). Läraren kan
sålunda lemna upplysning i saken så
att lärjungen ej behöfver finna ett
»nonsens» deri.
Men vi fortsätta herr Strindbergs
artikel, hvari det vidare heter: »Om
det nu inte fims några tonarter, så är
förtecknet betydelselöst och kan falla
bort. Emot detta har man invändt,
att tonartena hafva hvar sin särskilda
färg, som icke är beroende af
tonhöjden, och att en tonsats måste sluta i
samma tonart som den börjat. Hvad
tonarternas färg beträffar, så är den
för länge sedan uppdagad vara en villa.
Mozart skref sålunda ett Concertante
för viol och altviol i Ess-dur, men vid*-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
