Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1907 - Granskning af Aug. Strindbergs förslag till förenklad notskrift - Urbilden till Fra Diavolo (forts.) - Litteratur - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur ser det ut i Strindbergs skrift.
Jo der har man detta F på första
mellanrummet och tersen intill i den
vanliga notskriften har i Strindbergs
kommit upp på fjärde mellanrummet
och öfver första linien! Då tersno- i
terna äro punkterade, skulle de, såsom
kvarliggande, (icke betecknadt af Str.)
komma i kollision med diskantens brutna
ters af samma noter. Beträffande en
halfnot med punkt, (hvars värde väl
ock betraktas som en »tortyr» att
uträkna) skall denna ersättas af tre
särskilda fjärdedelar; men om dessa skola
bindas eller hvar och en slås an, det
angifves icke. Vid många tillfällen är
en sådan teckning i polyfon stil högst
olämplig, och att teckna en
trefjärdedels not med tre streck på halsen blir
ändå mera förvillande. Pauserna vill
hr S. ha tecknade lika med de noter
de representera, men hur skall man
då skilja mellan noter och pauser?
Taktstrecken äro ej heller så farliga
och förvillande men kunna vara till
nytta vid bestämmande af någon viss
del i ett stycke, som utan dem skulle
blifva ett sammanflytande helt i
notskriften. Dock kunde de ej behöfva
afskära notlinierna utan utmärkas med
ett litet streck ofvan och nedanför
dem.
Att »litet mera lif och skönhet»
skulle skänkas musiken af hr
Strindbergs notskrift-reform kunna vi ej inse.
Urbilden till Fra Diavolo,
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Redan samma år uppfördes Aubers
»Fra Diavolo» i Berlin, Wien och
Dresden; året derpå i München och
Stuttgart. I Stockholm gafs operan
första gången d. 17 maj 1833 i
öfversättning af Cru8ell.
En jemförelse med titelbjälten i
Aubers »Fra Diavolo» med urbilden
visar att librettisten förfarit med stor
frihet samt att människor och
förhållanden endast tjänade honom till att skrifva
en tilldragande pjes, hvilket också
lyckades honom. Redan den
omständigheten, att platsen för den komiska
operan är ett värdshus i trakten af
Ter-racina år 1830, under det, som sagdt,
röfvarhöfdingen förpassades ur världen
redan 1806, intygar att Scribe icke
var så noga med den historiska
troheten. Emellertid får man erkänna att
han mästerligt förstått teckna den af
girighet, våldsamhet och galanteri
sammansatta karaktären hos Abruzzernas
skräck, likasom det svaga könets
svärmeri för en oförvägen och galant
röf-varhöfding.
Lady Pamelas kostliga figur,
hustrun till den resande engelsmannen, lord
Kockburn, är visserligen librettistens
egen uppfinning, men kärleksscenen
med den som »markis af San Marco»
uppträdande banditen är fullkomligt
äkta. Särdeles lyckad är scenen i
första akten, der markisen, h. e. Fra
Diavolo, sitter och spisar, under det
Zer-lina sjunger visan om honom, hvari han
sedan instämmer.
Den skråme8siga kritiken tog
anstöt öfver att Auber förhärligade en
som det sades vanlig spetsbof, sådan
som Fra Diavolo, och slösade på
honom sina kvicka och betagande
melodier; men med tiden veko dessa
betänkligheter, äfven hos de
historieforskare, som sysselsatte sig med urbilden
till den djärfve röfvarhöfdingen.
Redan Alexander Dumas, den äldre, har
likasom erkänt Fra Diavolos
kulturhistoriska betydelse, då han i sitt verk
om »San Felice» skildrar denna berömd
vordna »öfvermenniska» såsom typen
för en liflig yngling, hvilken af
försmådd kärlek drifves till förtviflan, så
att han vill hämnas icke blott på sin
medtäflare utan också på hela
samhället. Verkligen förhöll det sig ock så,
att den år 1771 i Trevi födde Michele
Pezza, sonen till en simpel landtman,
som tillika bedref en liflig handel med
olja, af försmådd kärlek grep till
dolken och bössan.
Han älskade lidelsefullt dottern till
en rik godsherre, Antonio della Rota,
och friade till henne, men emedan han
var fattig blef han afvisad af fadern
till hans allrakäraste, och denna gifte
sig med en rik yngling. Hittills hade
Pezza varit en mild, fredlig och
godsint menniska, men nu förvandlade sig
hans fromma sinnelag till en
blodtörstig vildes, och plötsligen, midt under
bröllopsmåltiden sjönk brudgummen ned,
dödligt träffad af en kula genom
fönstret. Förfärade rusade gästerna upp
och brölloppet tog en ände med
förskräckelse. Det berättas att den
döende unge maken, som genast förstod
hvem mördaren var, skulle ha utropat,
»Du är icke Fra Pezza utan Fra
Diavolo 1»
Historien förmäler att den till
bergen flyende mördaren, hånfullt skulle
ha gifvit till svar: »Ja, jag vill från
detta nu vara Fra Diavolo!» Sedan
figurerar den djärfve röfvarhöfdingen
i sitt lands historia såsom bärande
namnet Fra Diavolo. Likasom på sin
rival så hämnades denne äfven på sin
älskades fader, som han i löndom
ned-skjöt. För att undgå förföljelse,
sedan han för det dubbla lönmordet
blif-vit dömd in contumaciam, drog han
sig under namn af Fra Angelo tillbaka
i ett kloster, men hane gömställe blef
upptäckt, och så hade han ingen
annan utväg än att gömma sig i
berggrottor och på alphöjder för att der
drifva sitt bandityrke. Snart samlade
han talrika desperados omkring sig,
som hade ingenting att förlora och J
som nu lydigt följde sin höfdings
befallningar.
Etter blott några få ål’ hade han
genom lyckade byten och
plundrings-tåg förvärfvat en stor förmögenhet,
och antalet af hans anhängare växte
allt mer, helst som han i främsta
rummet hade i sigte främlingar och
sådana medlemmar af den höga adeln,
hvilka förtryckte folket, så att det
lägre folket helsade honom nästan som
en befriare. Under inga
omständigheter förrådde honom Carabiniererna,
ehuruväl ett pris af flere tusen scudi
var satt på hans hufvud. Han dref
sin vågsamhet så långt, att han i sina
underjordiska gemak föranstaltade
lysande fester för vänner och bekanta,
naturligtvis i första rummet inbjudande
vackra flickor och fruar, dem han
förärade dyrbara skänker. Han gjorde
som Crispinus, skomakarnes skyddsgud,
som tog läder från de rika för att
förfärdiga skor åt de fattiga.
(Forts.)
Litteratur.
Bergenson, Aron. Kyrkotonarternas
praktiska användning. Dualer system, •
Monismus (starkt koncentrerade). Pr.
50 öre.
Det lilla häftet om 12 sidor är ett
bihang till den Harmonilära som
ut-gifvits af författaren, hvilken, som
bekant, är lärare i harmoni vid vårt
kon-konservatorium.
Finsk Musikrevy. 3:e årg. l:a och
2:a januarihäftet har utkommit med hr
Otto Andersson som ansvarig redaktör.
Formatet är nu något mindre, liknande
»Die Signales». Detta dubbelhäfte
innehåller: O. Andersson: Musikhistoriskt
bibliotek och museum. — G. Münzer:
Ave Cæsar, morituri te salutant. — V.
Flodin: Martin VVegelius’ minne (med
bild). — A. Ingman: Musikbref från
Dresden. ’— W. Eklund: Techaikowsky,
dikt. — Sången i skolan m. m.
Tidskriften kostar i Finland 8 mk. för
helt, 5 mk. för halft år; 50 penni för
lösnummer, 1 mk. för dubbelhäfte.
m’f’A
Typ
Från seenen oeh
konsertsalen.
Kungl. teatern.
Jan. 10. Rossini: Wilhelm Teil.
> 17, 22, 31. Adam: Niirnbergenlockan.
Balett: Ankungen.
» 18,23. von F lo to w: Martha (Lady
Harriet, Nancy: Fru
Bartels, frk. Edström;
(Lyo-nel: hr Stockman, deb.;
Tristan, Plurakett,
domaren: hrr Söderman,
Seller-gren, Grafström.)
» 19. Méhul: JoseJ i Egypten.
(Benjamin: frk. Edström;
Jakob, Josef, Utobal,
Ruben, Simeon: hrr Wallgren,
Malm, Stiebel, Sellergren,
Oscar; Napthali, Dan, Levi,
Isaschar, Juda, Sebulon,
Gad, Assar: hrr
Schwe-back, Söderman, Sjöman,
Bröderman, Lundmark,
Ericson, Teil, Mandahl; en
koryfé: frk. Lagergren);
Balett: Saltarello.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
