Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 17 Februari 1907 - »Ragnarök» (»Götterdämmerung»). Musikdrama i 3 akter med förspel af Richard Wagner. Textinnehåll - Urbilden till Fra Diavolo (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betraktar den länge och sätter den
slutligen på sitt finger, sägande:
»För-derfliga ring! Ditt guld jag endast till
offer rör. — I, flodens simmande
döttrar, hvad I begären ger jag er; utnr
min aska tagen den åter!» Hon
vänder sig mot bålet, hvarpå Sigfrids lik
redan blifvit upplyftadt, och rycker
från en af männen ett väldigt blo3S i det
hon yttrar: »I korpar hasten, mälen eder
herre, hvad här i hörden vid Rhen!
När Brynhilds fjäll i faren föibi, åt
Loge visen vägen åter till Valhall! Ty
till gudars ände skymmer det nu. Så
— väcker jag brand i Valhalls
prunkande borg!»
Hon kastar branden på bålet, som
hasligt antändes. Två korpar flyga
upp och försvinna åt bakgrunden. Ett
par män föra in hästen, af hvilken hon
tar bort tygeln. Med tanke på
Sigfrid slutar hon: »For evigt vi enas.
Hejåhå, Grane! Flyg till din herre!
Sigfrid! Sigfrid! Salig helsar jag dig!»
Hon svingar sig upp på hästen och
rider in i bålet. Branden slår högt
mot skyn och tycks fylla hallen med
eld. När branden sjunkit syns ett
glödande moln öfver platsen. Då det
delar sig ser man Rhen, som stigit
öfver bräddarne och hvars vågor öfver
brandstället välla fram ända till hallen.
På vågorna ser man de tre
Rhendöt-trarna simma fram. Hagen högst
förfärad, kastar från sig spjut och sköld.
Under utropet »Gif hit min ring!»
kastar han sig som vansinning i
floden. Woglinda och Wellgunda slingra
sina armar om hans hals och
draget-honom ned i djupet. Flosshilda håller
jublande upp den återfunna ringen.
Genom molnen bryter ett
norrskenslik-nande skimmer fram. Män och
kvinnor betrakta det i stum rörelse, djupt
gripna af hvad som skett. *)
Urbilden till Fra Diavolo.
(Forts, och slul.)
Allt högre sträfvade hans rastlösa
själ. Då 1799 fransmännen inföilo i
Italien, förvandlade sig röfvarhöfdingen
småningom till en truppkommendant,
lifvad af patriotisk hänförelse. Det
lyckades honom att samla omkring
4,000 man kring sina fanor, hvilka
hade till uppgift att kämpa och dö för
konuDg Ferdinand af Neapel.
Ministern för den nämnde bourbonske
monarken, kardinal Fabricio Ruffo,
utmärkte honom på alla möjliga vis,
understödde honom med flere tusen
du-kater, och unnullerade det af
domstolen Fra Diavolo ådömda dödsstraffet;
konungen utnämnde honom till och
med till öfverste. Det måste räknas
*) Denna redogörelse för dramats
innehåll är en resumé af den tryckta texten
Möjligen förekommer uågia ändringar
häri vid utförandet på vår operascen.
Red-
honom till ära, att han med sitt band
utförde många tappra dater, och att
återeröfringen af Neapel
hufvudsakli-gen kunde tillskrifvas honom och hans
band. Visserligen kunde ock tillräknas
dem afskyvärda grymheter, som väckte
förfäran och som dref den bättre delen
af befolkningen öfver till det franska
lägret. Afven måste framhållas att
han mästerligt förstod sig på att göra
byte och företaga utpressningar af alla
s’ag samt att under patriotismens
täckmantel röfva ofantliga summor, hvilka
han till större delen sedan fördelade
åt sin trupp. Vid Terra di Livoro,
Fondi, Velletti, Gaéta och andra orter
utkampade han lyckliga strider med
fransmännen och aldrig blef han sårad,
än mindre tillfångatagen, så att hans
folk med en viss vidskeplig fanatim
slöt sig i ill honom och ansåg honcm
osårbar. Med små truppafdelningar
ilade han från ställe till ställe,
öfver-rumplade lienden, störde franska
regeringens förbindolse mellan Neapel och
Rom och omintetgjorde fransmännens
herravälde i Neapel. Han visade vid
alla dessa strider och andra tillfällen
stor slughet och klokhet samt
utpräglad taktisk och strategisk talang.
Som man vet blef den bourbonska
dynastien år 1806 afsatt af Napoleon I,
och den slnre korsikanaren utnämnde
sin broder Joseph Bonaparte till
konung öfver Båda Sicilierna. Denne
tillträdde sin regering d. 30 mars nämnda
år, och ehutu han redligt bemödade
sig att genom talrika nyttiga reformer
grunda sitt herravälde, hade han dock
att börja med en svår ställning, då
Fra Diavolos utskickade i hela landet
upphetsade folket mot den främmande
inkräktaren och i bergen samt vid pass
i dalsänkningarna ofta gjorde ganska
verksamt motstånd mot de napoleonska
trupperna. Öfverallt uppviglades
folkmassorna att kämpa för den afsatte
konungen. Med konung Ferdinands och
drottning Karolinas vetskap blefvo i
Calabrien och Apulien, i Abruzzerna och
Basilicata nya band organiserade,
sammansatta af samhällets afskum och
stälda under ledning af röfvare och
mördare, sådana som Fra Diavolo.
Drottniug Karolina drog sig ej för att
till Fra Diavolo, den för dubbelmord
dödsdömde, skrifva ett egenhändigt
bref, kallande honom »Mio generale e
mio amioo».
Detta hulda beskydd af hans
drottning, smickrade ej litet »generalens»
fåfänga och äregirighet. Han började
också spela rollen af kung Ferdinand,
ty han utfärdade i den afsatte
monarkens namn proklamationer till
befolkningen, anropande den om trohet och
lydnad för landsfadern med uppfordran
att förjaga främlingarna och ställande i
utsikt glänsande belöningar. Likasom
med drottningen stod Fra Diavolo äfven
i förbindelse med bourbonernas minister,
Kardinal Ruffo, äfvensom med de
berömde engelske amiralerna Horazio
Nelson och Sidney Smith. Med dessa inlät
han sig i korrespondens och personligt
sammanträffande, blindt åtlydande alla,
om än så grymma, befallningar från
denna med bourbonerna förbundna makt.
Joseph Bonaparte måste anlita sina
bästa trupper för att krossa det
motstånd, som gjordes honom af Fra
Diavolo; slutligen blef »generalens» kår
vid intagandet af Sora, d. 24 sept.
180(5, nästan alldeles upprifven af
fransmännen, och med yttersta nöd kunde
den besegrade anföraren med en liten
skara af sitt folk undkomma och draga
sig tillbaka till Abruzzerna. Då han
härifrån sökte fly på ett fartyg, blef
han gripen. Lyckan, som så länge
stått honom bi, blef honom nu otrogen.
Alla, för hvilka han gjort så mycket,
kung Ferdinand, drottning Karolina,
amiral Nelson, lady Emma Hamilton,
gift med engelska gesandten vid Nea
politanska hofvet, — alla öfvergåfvo
honom och gjorde ingenting för hans
räddning. Den franska krigsrätten,
hvars president var general Hugo, den
berömde Victor Hugos fader, dömde
honom till döden men icke för
deltagandet i revolutionen utan för haDS
tidigare missdåd. Han fick sålunda ej
dö för kulor och krut utan blef hängd
i Neapel d. 12 no v. 1806.
Inför krigsrätten gaf »general» Fra
Diavolo vältaligt uttryck åt sin harm
öfver det »förräderi», som öfvats mot
honom af dem, för hvars sak han offrat
lif och blod; på den anklagelseskrift,
som förevitade honom onämnbara
grymheter, svarade han att han ingenting
gjort af egen drift utan allt på
foranledning af konungen och drottningen
af Neapel samt de båda brittiska
amiralerna ; han fordrade deiför såsom en
politiskt anklagad en undantagsställning
för sig. Men hans död var beseglad
och all hans vältalighet tjänade till
intet.
Fra Diavolo var en uudersätsig,
kraftigt byggd gestalt med mörka
blixtrande ögon och mycket talför; han
hade i sig något imponerande, och hans
folk slöt sig häugifvet till honom.
Såsom de från honom bevarade och i
släkten IVzzas ego befintliga skrifter
intyga hade han lätt för att uttrycka
sig och efterapade skickligt
proklamationer, bulletiner och uttalanden af
Napoleon I. För betydenheten hos den
i sitt slag enastående, om också med
förbrytareanlag utrustade mannen talar
den omständigheten, att general Hugo
i s.na 1823 utgifna memoarer ger
högsta erkännande åt Fra Diavolos
personlighet, tapperhet och militäriska
talang. Han betonar uttryckligen, Jatt
oöfvervinnerliga politiska hänseenden
fordrat afrättandet af röfvarchefen,
som annars sluppit undan med
mångårigt fängelsestraff.
Den bourbonska dynastien, som 1813
åter besteg Neapels tron, kände sin
förpliktelse mot den afrättades minne,
hvilket bevisas deraf att Ferdinand åt
Fra Diavolos efterkommande bestämde
höga pensioner och utfärdade en pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
