Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 16 April 1907 - Minnen från Richard Wagners barndom - »Läderlappen» med musiksoaré. En recettföreställning på Metropolitan-operan, af Aino Ackté
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu mången anledning till glädje
skulle gå om intet.
För sin kära syster Cecilia berättade
Richard ofta historien om Tristans och
Isoldes öde och förklarade att han en
gång för världen skulle framställa deg
sa sina älsklingsgestalter på scenen,
ja, att han icke blott skulle framställa
dem talande utan äfven sjungande.
Vid hvilken ålder Richard Wagner
började sysselsätta sig med stoffet till
»Tristan och Isolde» meddelar icke
författaren. Lustigt skildras en
händelse från Richards barndom, då han
uppträdde som diktare. Han skref en
gång ett stycke, i hvilket »hans själ
stod på vandring mot mörker och död».
Hans syster Clara retade honom
der-öfver. Richard fortfor att skrifva.
Hans syskon och lekkamrater väntade
på uppförandet. Hans älsklingssyster
kom ofta in till den ifrigt skrifvande
diktaren ocli frågade, huru många
hjel-tar redan voro döda. «För närvarande
fyra», blef svaret. Icke mindre än
tio skulle som lik betäcka scenen.
»Annu dröjer det innan de tio lemnat
valplatsen; dock icke så länge, ty de
återstående äro blott bifigurer, med
hvilka man ej får göra för många
om-ständighetei», återtog Richard.
Uppförandet vidtog strax därefter och
stycket visade sig vara af så tragisk
innebörd att bland de kvinnliga
åskå-darne många fälde tårar.
En dag bad Richard sin moder, en
fattig men dugtig kvinna, att skaffa
honom en lärare, som invigde honom
i pianospelets hemligheter. Efter
någon motsträfvighet beviljade modern
sonens begäran och anskaffade en
lärare, som för ringa pris var villig att
lemna den begärda undervisningen. I
börjau öfvade sig Richard med mycken
ifver, men sedan försummade han allt
mer lektionerna och menade, att han
redan kunde mera än sin lärare. En
örfil blef moderns svar på
anmärkningen, och pianoundervisningen upphörde.
Som bekant, spelade Richard Wagner
städse dåligt piano.
Hos fru Louise JBrockhaus, en syster
till R. Wagner, skulle en gång vid
en familjefest ett stycke med titeln
»Det Betlehemska barnamordet»
uppföras. Richard var regissör och
ledde prof ven med den största stränghet.
I synnerhet var han missnöjd med
systern, som utförde den kvinnliga
hufvudrollen. An var hennes dräkt
icke nog historiskt stiltrogen, än voro
rörelserna för häftiga och våldsamma
etc., så att Louise Broekhaus blef
häftigt förbittrad öfver alla
anmärkning-arne och tilldelade den härsklystne
regissören en kraftig örfil. Richard
kastade boken framför den vredgade
systerns fötter och lämnade salen. Af
styckets uppförande blef intet, och
Richard kunde sedermera aldrig
glömma den lidna oförrätten,
En dag besöktes familjen Wagner
af sångerskan Schröder-Devrient, som
då var en af Tysklands förnämsta ly-
riska artister. Richard, som helt
förtjust hörde på konstnärinnans
dramatiska sång och mästerliga föredrag,
anmärkte till sin syster Cecilia: »Nu vet
jag, hvad jag vill. Det gäller att vå
ga en kamp mot hela den tyska
musiken. Den måste eftersträfva något
annat än hvad den hittills presterat.»
En tid derefter förklarade Richard
för sin syster: »Jag skall bli en
kompositör, som skall låta människorna
göra bekantskap med för dem hittills
okända saker och ting, något som skall
anslå deras innersta känslosträngar.
Din broder skall blifva en
betydelsefull människa eller förgås i en öde
vrå af världen, osedd af världens
blickar.»
Detta Wagners yttrande torde icke
vara autentiskt, ty han utarbetade
strax därefter sin opera »Das
Liebes-verbot», hvars musikaliska värde
ingalunda står i öfverenstämmelse med
kompositörens föresats att blifva en
betydande sådan.
■Schilling meddelar, att han
personligen var bekant med
diktaren-kompositörens första hustru Minna Wagner.
Han såg henne ofta hos fru Cecilia
Avenarius, som med henne städse
underhöll den vänskapligaste förbindelse.
Minna ägde ännu vid sin sena ålder
ett fint intagande väsen, med
intressanta, älskliga drag och ovanligt
vackra ögon.
Slutligen vet Schilling berätta, att
Richard Wagner ända från barndomen
hyste största fruktan för olyckstalet
tretton, något som ofta gaf honom
anledning till allvarliga tankar, emedan
han hade tretton bokstäfver i sitt namn,
föddes 1813 och att siffrorna i detta tal 1
hopsummerade gjorde tretton. Trots
ifrigt sysselsättande med Feuerbach
och Schopenhauer kunde han icke bli
kvitt denna sin vidskepliga fruktan.
Wagner dog, som bekant, den 13
februari 1883.
»Läderlappen med
musiksoaré.
En recettföreslällning på
Metropolitan-operan.
Skildring af Aino Ackté.*)
Den nyligen afslutade operasäsongen i
New-York har denna vinter varit
enastående lyckad och bländande, och det
är för första gången sedan år tillbaka,
som man från alla hört uteslutande
entusiastiska lofsånger om dess
härlighet. Detta är ju ej heller att undra
på, då truppen bestått af artister
sådana som Sembrich, Melba, Nordica,
de Machi, Eames, Walker, Caruso,
8a-lezH, Knote, Burgstaller, van Rooy,
*) »Ur Finsk Musikrevy» 1905 låna vi
denna underhållande berättelso, skrifven
ombord å Blücher 2—13 mars, deri
nutidens största »Sångstjärnor» omtalas.
Plankon, Scotti ra. fl. Af alla nutida
världsberömda sångstorheter ha således
endast tre fattats — Calvé, Ternina
och Alvarez. Hvilken scen kan
uppvisa slikt!
Conried, den energiske, bar allt skäl
att känna sig uppfylld af sin egen
storhet, icke minst efter sitt senaste
genidrag -—- sin recettföreställning.
Direktör Conried är framför allt ett
affärsgeni. Han känner sin publik;
han har i sanning förstått uppfatta
den barnsliga sidan i den amerikanska
businessmenniskans karakter, och han
misstog sig ej, då han antog, att en
glad Straussafton ej skulle smaka illa
efter öfverjordiska Nibelungensagor och
andra tragiska, nervskakande skådespel.
Lilla »Läderlappen» på världens största
operasGen med Sembrich,
amerikanar-nes älsklingsstjärna, i titelrollen, var
verkligen en briljant uppfinning. Detta
hade dock ej varit ett tillräckligt
mäktigt skäl att höja prisen på länstolarna
till 10 dollar (50 mk.), och denna
märkliga olämplighet framkallade en ny
in-gifvelse, den, att arrangera för pre- I
miären, sjelfva recettföresiällningen, en
omvexlande och originell musikalisk
soiré i andra aktens tinalscen. I denna
skulle alla storheter medverka genom
att utföra något solonummer. Ack!
hvem hade velat gå miste om ett så
ovanligt tillfälle att få visa sig och
låta sig beundras. Alla såväl manliga
som kvinnliga stjärnor emottogo
förslaget med förtjusning, och nu gällde
det blott att finna på något
egendomligt och anslående såväl ur musikalisk
som ur allmän estetisk synpunkt.
Den stora aftonen kom — det var
den IG februari 1905 — efter en
uppspelt morgonrepetition. Operan var
naturligtvis öfverfylld — detta är ej
förbjudet af polisen i New-York! — af
den elegantaste juvelbeströdda
miljardör-publik, som, helt uppiggad, under
aftonens lopp uppsluppet skrattade åt
Läderlappens, för amerikanska
förhållanden ganska riskerade, skämt. Sembrich
var vid glittrande stämma och var
tvungen att bissera sin halsbrytande
vals i andra akten, hvilket, att döma
af det förtjusta småleende, med hvilket
hon emottog publikens hyllning, hon I
ingalunda ogärna gjorde.
En liten kör, sjungen vid yttersta (
rampen af festklädda skaror, följde
härpå och, då dessa skingrade sig,
presenterade sig för den förtjusta publikens
blickar den mest utsökta
stjärnkonstella-tion, sittande i broderlig och systerlig
sämja vid små bord med
champagne-fyllda glas i handen.
En bifallstorm från publiken och så
började konserten. De Machi, Italens
stolthet, öppnade soirén med en aria
ur antika Semiratnis, men publiken var
för mycket upptagen af allt det öfriga
för att mycket lyssna härtill. Nu
framträdde van Rooy, Burgstaller och ett
par andra glada tyskar, iklädda
tyro-leikostym, och sjöngo en enkel,
melodisk, fyrstämmig tyrolerlied, som med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
