Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 2 Maj 1907 - Johannes Brahms (med porträtt) - Alexandre Guilmant (med porträtt), af G. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu som konsertdirigent för »Gesellschaft
der Musikfreunde» men afsade sig
därefter en gång för alla hvarje beroende
ställning. Däiemot uppträdde han ofta
i Wien och flerstädes som pianist —
såsom sådan var han mästare och
särdeles öfverlägstn tolk af
kammarmusikverk — samt uppträdde
mångenstädes som dirigent för egna kompos {+-+}
tioner.
Efter en ny frånvaro från Wien (i
Heidelberg o. s. v.) slog han sig för
alltid ned där 1878. Han betecknade
sig också själf såsom en »inbiten
wienare», och stor vän af naturen samt
duktig fotgängare gjoide han sig väl
förtrogen med den österrikiska
hufvud-stadens vackra omgifningar och landets
naturskönheter. Brahms’ lefnadssätt var
mycket enkelt och regelbundet. Tidigt
på morgonen satt han vid sitt
aibets-bord eller var ban under den vackta
årstiden ute på vandring och tog på
förmiddagen emot besök. Sitt
middagsmål intog han som stamgäst på
dio-the Igel», då han icke såsom vän af
gladt-sällskap.dif gästade hos familjer,
i som stodo honom pei sonligen nära På
eftermiddagal ne arbetade han till sent
på aftonen, då han tillbragte
återstoden af dagen tillsammans mod sina
vänner. Sedan sjutton år tillbaka
bodde han på samma ställe i en rätt
anspråkslös lägenhet, där han såsom
ogift hade en husföreståcderska.
I afseende på Brahms’ musikaliska
verksamhet som tonsättare är det
bekant att Robert Schumann först i »Neue
Zeitschrift für Musik (1853) med en
artikel, som hade till öfverskrift »Ntue
Bahnen» väckte uppmärksamheten på
din unge Brahms och emfatiskt
prisade honom som en af konstens utvalda.
Förläggare till hans verk saknades nu
icke. Redan i dec. 1853 utgafs Sex
Gesänge op. fl, hvarefter snart följde
pianosonaten op. 5, p;anosonaterna i
C-dur och Fiss moll (op. 1 och 2)
tillegnade Josef Joachim och Clara
Schumann, vidare Sex Gesänge, op. 3, och
Scherzo, Ess moll, för piano. Dessa
sex verk omtalas med förtjusning af
L. Köhler i »Die Signale» 1854.
Brahms’ musik, långt ifrån att vara
populär, röjde karaktär af reflexon mer
än af omedelbar inspiration och föreföll
oklar och toir. Först småniDgom
klarnade hans stil och vann hans storhet
som tonsättare erkännande. Allmännare
sådant framkallade ej ens hans
pianokonsert i D moll, de stora
pisnokvar-tetterna i G moll och A dur,
stråkkvartetterna, pianosakerna, dät ibland
Händelvariationerna och en del körverk;
först med sitt »Deutsches Requiem»,
vann han fullständig seger. Hans
»Triumphlied», Schicksalslied»,
kammarmusik m. m. gjorde nu sin rond
i konsertsalarne, och hans fjTra
symfonier, uvertyrer m. m. fclefvo erkända
såsom det mest betydande som efter
Beethoven framträdt af
instrumentalmusik.
Hans sista tonsättningar torde ha
varit de under hösten 1896 utkomna
»Vier ernste Gesänge» för bas med
orkesterackompanjemang, op. 121, en
svanesång, i hvilken dödsaningar
tyckas uttala sig.
Brahms’ högtidliga begrafning ägde
rum den fl april å Wiens
Centralkyrkogård, där han hvilar i en
hedersgraf vid sidan af Beethoven och
Schubert.
En utförlig förteckning öfver Brahms’
kompositioner finnes införd i årgången
1897, n:r 19 af Svensk Musiktidning.
Alexandre Guilmant.
Denne öfver hela den bildade
världen kände och beiömde orgelvirtuos
och komponist fyllde nyligeD, den
12 mars, 70 år. Denna omständighet
torde gifva anledning att meddela
några upplysningar om den åldrige
konstnären, som ännu med
oförminskad kraft verkar i konstens tjenst
som lärare, orgelvirtuos och tonsättare.
Guilmant torde vara den af
nutidens orgelkomponnter, som är mest
känd och spelad. Det finnes väl
knappast någon mera kunnig
organist, som ej eger någia af hans
talrika orgelkompositioner eller åtminstone
mycket väl känner hans namn. Denna
popularitet får kanske i någon mån
tillskrifvas en del at hans mera
populärt hållna kompositioner, men i stort
sedt har Guilmant äfven tillfört
orgel-litteraturen ett betydande antal
först-kbssiga arbften. I hans 18 stora
häften »Piéces dans differents styles
pour orgue» torde man finna mycket
af bestående värde, däribland de äfven
af (yska kritici så varmt erkända
fugorna. Att G. är en utmärkt
kontrapunkti ker märker man i dessa fugor,
der haD, utom pregnanta och
espres-siva temata, visar en ovanligt ledig
polyfoni.
Bland Guilmauts större verk må
nämna9: 7 Sonater för orgel, Symfoni
för orgel och orkester, Marche fantaste,
Marche funithre, Marche élégiaipte,
Me’-ditation, Allegro samt slutligen Finale
alla Schumann, alla dessa för orgel
med stor orkester.
Af hans öfiiga många arbeten
uppräkna vi här endast L’organiste
prati-7ne (10 häften), The practical organist
(endast till någon del innehållande
samma stycken som föregående
samling), L’organiste liturgiste (10 häften),
bearbetningar af gregorianska
koralmelodier, samt en mångfald större och
mindre vokal verk, deriblaud 3 Messor
med orgel och orkester.
Här må dessutom påpekas G:s
stora, kultur- och musikhirtoriskt
utomordentligt värdefulla verk Archices des
Maltres de TOrgtie, innehållande äldre
mästares kompositioner jemte
biografiska uppgifter samt Ecole classique
d’orgue (25 häften).
Guilmant kan äfven sägas vara den
af våra nutida orgelvirtnoser, som
mest bidragit till att väcka intresse
för orgelmusiken och orgelspelet, dels
genom sina många och stora
konsertresor, dels genom sina historiska
konserter i Trocadéropalatset i Faris,
därvid de äldre mästarnes namn intaga
en mycket dominerande plats å
programmen.
Då dessa konserter gifvas hvar
åttonde dag från april till in i juni
eller juli, så kan man fatta, hvilken
späcstighet och fysisk kraft den nu
70-årige orgelspe’aren besitter.
Som bekant är, har Guilmant äfven
visat den svenska orgelmusiken
uppmärksamheten att inöfva och utföra
ett svenskt program å en af dessa
Trocadérokonserter, hvilken konsert
egde rum den 11 juni 1906, hvarvid
följande svenska tonsättare voro
representerade: G. Mankel!, C. W.
Rendahl, Emil SjögreD, Gustaf Hägg,
Patrik Wretblad och Otto Olsson.
Han gifver dessutom konserter i sin
villa i Meudon utanför Paris, där
han rger en utmärkt, af firman
Ca-vaillé-Coll bygd, större orgel.
Alex. Guilmant föddes den 12
mars 1837 i Boulogne sur Mer och
gjorde sina första studier hos sin
fader (Jean Baptiste G., född 1793,
död i ma] 1890 i Boulogne sur Mer,
hvarest han varit organist i 50 åi),
därefter hos Gustave Carulli och
senare hos N. J. Lemmens i Brüssel
och blef vid 16 års ålder organist i
S:t Nicolas i Biulogne sur Mer.
Sedan 1871 är Guilmant organist i
kyrkan de la Trinité i Paris, samt
sedan 1896 lärare i orgelspelning och
improvisation vid konservatoriet.
Den som skrifver dessa rader hade
under sin studieresa 1898 tillfälle att
höra Guilmant vid en gudstjenst i de
la Trinité impiovisera en imponerande
fuga öfver ett från en strax förut
utförd kör taget motiv, samt öfvervar
en improvisationslektion i
konservatoriet, dervid ett tiotal elever fiogo
täfla om att improvisera en fuga öfver
ett gregorianskt tema, och rent
förvånansvärd var den förmåga, som några
af de unga konstadepterna visade sig
ega för lösningen af denna svåra
uppgift.
Detta torde vara bevis nog för att
det finnes grundliga kunskaper hos
många franska kyrkomusici.
Gutlmants personlighet är en den mest
intagande och han3 vackra hvita
huf-vud med de ädla ansigtsdragen jemte
hans stora älskvärdhet kan ej undgå
att väcka den varmaste sympa’i.
Många svenska musici torde finnas,
som i likhet med undertecknad, under
sin Parisvistelse rönt välvilja och
älsk-värdt tillmötesgående från den
namnkunnige konstnärens sida.
O. II.
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
