Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. 2 Maj 1907
- Ett och annat ur Johanues Brahms’ lif
- Pianospelets grundläggande metod, af F. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett och annat ur Johannes
Brahms’ lif.
Johannes Brahms’ lif nnder första
ungdomstiden var ganska enformigt.
I ytterst fattigt hem växte han upp
tillsammans med en bror och en syster.
Brodern Fritz blef pianolärare i
fädernestaden Hamburg oeb systern Elise
gift med en urmakare; båda länge
sedan, före Johannes, aflidna. Denne
lär ej ha varit till sina egenskaper
olik andra gossar och någon bättre
skolbildning åtnjöt han ej, dertill
förslog ej faderns ringa aflöning såsom
kontrabasist vid Schultze- och sedan
vid Stadt-teatern. Tidigt måste
Johannes ejelf förtjena sitt bröd. Ofta
satt han in på natten i tarfliga
lokaler och spelade dansmusik på p;ano.
Han komponerade redan då och valde
den tidigaste morgonstunden dertill.
»De skönaste tankarne föllo mig in»,
berättar han, »när jag i dagningen
borstade stöflarne.» Kosten i hemmet torde
ofta ha varit klen, ty en gåog bad
han systern »hälla mindre vatten i
soppan», han ville hellre ge henne
litet pengar.
Förhållandet mellan föräldrarna, af
hvilka modern var 20 år äldre än
fadern, var icke det bästa och sonen
Johannes led deraf. Från 6:te till
lJ:de året njöt han undervisning af
den på sin tid mycket ansedde
pianoläraren Otto Cassel, hvilken också
införde honom i tonsättningens
hemligheter.
Ofta har Brahms sedan yttrat, att
han hade denne man med det
»intressanta hufvudet», såsom han brukade
säga, att tacka för sin utbildning i
pianospelet. Vid 14 års ålder
uppträdde Brahms -— ehuru mot sin
lärares vilja -—- offentligt som pianist och
föredrog vid detta tillfälle äfven
variationer öfver en folkvisa, dem han sjelf
komponerat. En spekulativ
impressario ville redan då föra den unge
konstnären ut på konsertresor, men
Cassel protesterade deremot ganska
energiskt och föranledde straxt derefter
Marxsen, hvars lärjnge lian sjelf varit,
att öfvertaga den unge Brahms’
fortsatta konstnärliga utbildning.
>s *
*
Om Brahms’ öden sedan han
lem-nade hemmet känna vi af här
meddelade biografi. Han blef till slut och
under hela senare hälften af sitt lif
boäatt i den österrikiska hufvudstaden
och en »riktigt inbiten» wienare.
Hvartenda barn der kände honom —
ja, barnen i synnerhet, ty för dem
hade den annars rätt otillgänglige
alltid ett gladt skämtord på läpparna och
några godbitar i fickorna. Han var
en ifrig spatsergångare, gick gata upp
och gata ned i hvad väder som helst
— alltid i tankar. Hans själfulla ögon
lyste och blixtrade. lj Derjemte var han
en af dem, som fann särdeles behag i
folknöjen; karusell och rutschbana,
»den tjockaste damen» eller »den
minsta mannen i världen», allt hade
han stort nöje af att beskåda
Brahms var ifrig autografsamlare
och efterlemnade ett stort antal
mycket värdefulla musikaliska manuskript.
»Jag samlar bara sådana saker, af
hvilka jag har något att lära«, sade
han. Bland sådana rariteter hade han
det handskrifoa partituret af Mozarts
G-moll-symfoni och Schumanns i
D-moll.
Brahms språkade gerna, med humor
och kvickhet, när han var rätt
upplagd derfor, såsom i förtroligt
umgänge med män sådana som Strauss,
Billroth, Brüll, Hanslick, Dumba,
Man-dyczewsky, Goldmark, en krets, der
äfven behagliga och själfulla
medlemmar af det täcka könet förskönade
samvaron.
Valskonungen Johann Strauss
skattade Brahms mycket, högt. Till
vännens fru skref han en gång på en
solfjäder första takterna af valsen »An
der schönen blauen Donau» och
tillfogade; »J. Brahms skulle ha velat
komponera denna».
Då han, den kärnfriske, som ej en
dag varit sjuk till in på sextiotalet,
nedlades på sjukbädden, blef det sorg- |
liga tider för honom och hans vänner.
Tidningarna, 6om han till stort antal
dagligen »slukade», lingo ej tala om
hans tillstånd. När han första
gången rådfrågade en läkare, förbjöd
honom denne på grund af
nödvändigheten att hålla diet, då han genomgick
en Karlsbader-kur, att fortsätta med
sitt sorglösa lefnadssätt. »Ja, hvad
skall jag då göra! I dag skall jag till
Strauss. Der bjuds på
paprikostuf-ning.» — »Den får ni under inga om- I
ständigheter äta af», svarade läkaren
förargad. — »Nå, så tänk er då,
doktor lille, att jag först i morgon
har konsulterat er.» Emot sådan slags
logik var det svårt att reda sig.
Så gick det »litet sämre för livar
dag», såsom den nu till sitt utseende
mycket förändrade patienten
resigne-radt yttrade till besökande vänner,
som frågade efter hans hälsotillstånd.
»Lefverkräfta», lydde läkarens diagnos.
»Gulsot, helt vanlig gulsot», lugnade
man honom med, hvilken än längre
velat gerna lefva och skapa, kännande
sig ännu på höjden af skaparförmåga.
Den 2(5 mars 1897 lade han sig ned
för att icke mer stå upp: »Jag måste
samla nya krafter för min sjukdom»,
sade han, »det är jag skyldig den- i
samma.»
Brahms var, trots en sträf yta, af
vekt, ömhjärtadt sinnelag och led
hvar-ken af fåfänga eller afund, vanliga
egenskaper ho3 både små och stora
konstnärer. Ea rätt ansenlig del af
s na betydande inkomster använde han
för att skydda uppfttsträfvande eller
gamla förtjänstfulla tonkonstnärer för
oförskyldt elände. Men i all hemlig-
het gaf hans milda hand.
Förläggaren Simrock i Berlin hade emot edlig
förpliktelse måst lofva honom att
ingenting förråda i den vägen. Men
man hade dock sina gissningar. Så
visade han mycken godhet mot
»underbarnen», pianisten Paula Szalit och
violinisten Bronislaw Hubermann. Denne
lille virtuos bestälde. till och med en
ny, riktigt svår violinkonsert af Brahms.
»Dertill behöfs fantasi», suckadeBrahms,
»och den låter icke befalla sig. Skall
se till, hvad jag kan göra!»
Då Alice Barbi, den utmärkta
konsertsångerskan, gaf sin afskedskonsert
i Wien, uppträdde till auditoriets
angenäma öfverraskuing mäster Johannes
som — ackompanjatör, och detta hela
aftonen, ej blott för sina egna sånger.
Brahms och Wagner! Dessa båda
stora motsatser ha ofta spelats ut emot
hvarandra. Man har också haft
mycket att säga och skvallra om det
personligaförhållandet dem emellan.
Emellertid berättar Gustav Schönaich
såsom ögon- och öronvittne att Brahms
den 6 febr. 1864 varit hos Wagner i
Penzing (nära Wien) och först spelat
för honom Bachs orgeltoccata i F-dur
och sedan sina egna variationer öfver
ett tema af Häudel. Wagner var lika
förtjust öfver kompositionen som öfver
spelet och sammanfattade sitt omdöme
i de orden: »Man ser hvad man ännu
kan göra af de gamla formerna, när
det kommer någon, som förstår att
behandla dem!»
Pianospelets
grundläggande metod.
För ett tiotal år sedan utgafs med
ofvanstående titel af läraren i
pianospel K. A. Norrman en »öfversättning
och bearbetning» af professor Emil
Breslaurs »Methodik des
Klavierunterrichts». Boken har för en tid sedan
lemnata red. till genomläsande och
eventuel anmälning, men omnämnandet
deraf har kommit att länge uppskjutas.
H varför det nu dock sker är med
anledning af prof. Breslaus stora
anseende som musikpedagog, och lians
pianoskola torde flerstädes äfven hos
oss vara använd.
Först några ord om mannen sjelf.
Emil Breslaur föddes den 29 maj 1836
i Kotbus och afled i Berlin d. 2(5 juli
1899, dit han flyttade 1863, sedan
han från att ha varit prest uteslutande
egnade åt sig åt musik. Efter studier
vid Stern’ska konservatoriet blef han
lärare i pianospel och teori vid Kullaks
musik-akademi (186.S—79). Hans
instruktiva verk »Die teknische
Grundlage des Klavierspiels» förskaffade
honom professorstitel 1874. Han blef
slutligen direktör för
Berlin-konserva-toriet. Sedan 1876 utgaf han den
pedagogiska tidskriften »Der Klavier-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:30 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1907/0069.html
