Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 15 Maj 1907 - Ermanno Wolf-Ferrari (med porträtt) - Cally Monrad (med porträtt) - Om konstnärlig öfverproduktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skilda områden af musik, eärskildt
med förkärlek och lycka på
kammarmusikens. Så har han utgifvit ett par
Sonater för piano och violin (op. 1 och
op. 10), två Trior, en Kvintett, en
»Kammarsymfoni». Kraft och friskhet
i uppfinningen förena sig i dessa med
säker och lifsfull musikalisk
gestaltning. Af körverk med solostämmor
och orkester framträdde han först med
ett mysterium Talitha cumi och en
kantat Sulanrith, innan han med
komponerandet af Dantes Vita nuovo väckte
så stort uppseende. Området för
musikalisk lyrik beträdde han med
gammalitalienska kärlekssånger, Rispetti
för sopran (eller alt) och piano, under
op. 11 och 12 utgifna i 2 häften, 4
sånger i hvardera. Efter dessa följde
för piano 3 Impromptus (op. 13) och
3 Pianostycken (1 Melodie, 2 Capricc o,
3 Romanze — op. 14).
Af verk för scenen gjorde han sig
bekant i Ty-skland med operan
Aschenbrödel, som der med framgång
uppförts å flera testrar, sedan den fallit
igenom i Italien. Med sin nyaste
opera »De nyfikna fruarna» (»Donne
curiose», »Die neugierige Frauen») har
han slagit in på den musikaliska
komediens fält. Texten till denna
tre-akts-opera är efter Carlo Goldoni af
Luigi Sugana; tyska öfverflyttningen
af Herm. Teibler.
Innehållet i denna är i korthet
följande: I Venedig ha rika borgare och
köpmän slagit sig tillsammans i ett
hemligt förbund, kalladt »Amicitia»,
som har till ändamål att idka
säll-skapslif, men med fullständigt
uteslutande af h varje medlem af det
täcka könet. I ett palats, som äges
af den gamle ungkarlen Pantalone, en
fanatisk kvinnohatare, äga
sammankomsterna med gästabud rum under
en sådan hemlighetsfullhet, att
fruarna till flera af sällskapets
medlemmar fatta de värsta misstankar och
med uppbjudande af all möjlig kvinlig
nyfikenhet, list och fintlighet söka
gripa sina män på bar gärning.
Tillfället gynnar dem. En särskild
festlighet hos »Amicitia»-bröderna, och
sedan en tjänare hos Pantalone,
Arle-chino, låtit besegra sig, erbjuder
tillfälle att intränga i Pantalones palats,
der de nyfikna fiuarna genom nyckel- j
hålet på dörren till festsalen få se !
hvad der försiggår. Men i stället för
att finna sina män i armarna på fagra
tärnor, se de dem i all anständighet
njuta af en läcker måltid. Ödet
spelar dem dock ett spratt. I sin ny- j
fikenhet vill ingen af fruarna skilja sig
från nymkelhålet; innan de gå vill en
hvar af dem beskåda sin herre och
man, OGh under det de så trängas med
hvarandra, falla de, så att säga, med I
dörren in i rummet . . . tablå 1 För
de öfverraskade ges ej annat än att
hålla god min i elakt spel; till och med
den grymme Pantalone visar sig
försonlig, och allt slutar med munterhet
och dans. Att äfven en kärlekshistoria
är inblandad i fabeln, faller af sig
själft.
Wolf-Ferrari har numera ställt sin
konstnärliga förmåga i sin fädernestads
tjänst, i det han efterträdt Enrico
Bossi som direktör för Benedetto
Mar-celli-lyceet i Venedig.
r
Cally Monrad.
Efter att nyligen i Skåne ha gjort
ett »triumftåg», enligt impressarion
Rasmussens berättelse, bar fru Cally
Monrad åter gästat hufvudstaden och
der konserterat med en framgång, som
knappast står efter den hon vid
föregående besök haft att fägna sig åt.
Till erinran om detta konserterande ha
vi meddelat sångerskans porträtt i
detta nummer.
Hennes senaste uppträdande här ägde
rum ett par dagar före den ödesdigra
7 juni 1905, då hon den 1 och 5 i
den månaden, i opera säsongens sista
stund, uppträdde här för första gången
i en operaroll, nämligen Carmens,
hvilken hon förut annorstädes utfört.
Fru Monrad hade dessförinnan som
romanssångerska blifvit entusiastiskt hyllad
hos oss redan vid sitt första
upp’.rä-dande den 8 mars på en konsert i
Vetenskapsakademien, hvilken
efterföljdes af ännu en derstädes ett par
dagar senare. D. 20 och 24 gaf hon
vidare ett par konserter i en större
lokal, nämligen Mukaliska akademiens.
Vid alla dessa konserter hade hon till
ackompanjatör hr Wilh. Stenhammar.
I oktober samma åi återkom
sångerskan, då åtföljd af den norske
pianisten och komponisten Eyvind Alnæs
som ackompanjatör och gaf tre
konserter i Musikaliska akademien 28 okt.
—3 nov.
Cally Monrad, sondotter till den
norske filosofen och estetikern prof. M.
J. Monrad, är född 31 juli 1879.
Hennes far var prest på landsbygden.
Vid 17 års ålder begynte hon
sångstudier för operasångaren Wilh. Kloed,
bekant här sedan hans verksamhet vid
Stockholms teatrar. Som sångerska
debuterade hon, 19-årig, i Kristiania
på en kontert af pianisten Martin
Knutzen och gjorde stor lycka med
sin vackra röst och sitt okonstlade
föredrag. Hon begaf sig sedan till
Dresden och instuderade operapartier
för den utmärkta operasångerskan fru
Schuch-Proska och återvände derefter
till Kristiania, der bon jemte
uppträdande på konserter äfven trädde fram
på Nationalteatern som Greta i
Hum-perdincks sagospel »Hans och Greta».
Fru Monrad gifte sig tidigt, men har
som sångerska uppträdt under sitt
fä-dernenamn. På senaste åren ha vi
endast funnit fiu Monrad egna sig åt
konsertsången.
¥
Om konstnärlig
öfverpro-duktion.
När det talas om nutidens
osundhet i konstlifvet, så kan man ej låta
bli, att äfven i fråga derom tänka på
ordet öfverproduktion. Det är då
fråga om öfverproduktion af saker,
som ge sig ut för att vara, men icke
äro verkliga konstprodukter. Sålunda
åvägabringas en marknad för
medelmåttigheten. I och för sig gör
produktionen icke, när den är duglig,
konsten någon skada. I fall
Beethoven i dag trädde fram med 135 verk
eller Rubens mötte med ett par
hundra taflor — tror man icke att
världen med glädje skulle mottaga en
sådan öfverproduktion? Det är icke
mängden af det som bringas i
marknaden, men beskaffenhoten deraf det
kommer an på. Antingen det är fråga
om diktarverk, taflor eller
musikstycken, så har det, värdelösa och de som
frambringa och utbreda det, diktare,
skådespelare, målare och musiker,
blifvit så ofantligt talrika, derför att de
nöjt sig med att tillfredsställa den
huf-vndlösa mängden i stället för att lära
den och draga den upp till sig. De
sakna håg för att skapa någonting nytt.
De kunna hafva både underbyggnad
och förmåga, men sakna det rätta
sinnelaget och god vilja. Detta är en
sida af saken. A andra sidan ha, på
senaste tiden inom musik, som vi här
ha särskildt att göra med, framträdt
konstnärer, som skaka ur armen en
massa produkter, af hvilka omöjligen
alla kunna ha värde. Äro idéerna i
dem nya, så äro de, med all lärdom
parade, så komplicerade och
tillkrånglade, att de äro onjutbara. De äro ett
tankearbete utan inspiration och
fantasi. En nutidsrepresentant för en
sådan öfverproduktion är Max Reger,
som dock visat sig i ett och annat
som en betydande kompositorisk
förmåga.
När man lägger märke till den
mängd folk, som nu för tiden kallas
j konstnärer, så tyckes det, som om
konsten ginge tillbaka. I akademier,
konservatorier etc. lära alla dessa
»konstnärer» till större eller mindre
fullkomlighet konstens teknik, och de
försöka sig derefter att på basis af de
maximer, de ha tillegnat sig, göra sig
; gällande i produktiv riktning; men hur
ofta finner man någon, som kan visa
verk-! lig skapareförmåga? Hvem finner mera
något, nytt med verklig lifskraft och
j som man har bruk för. Detta är
alltsammans ting, som äro sammansatta
| efter vissa recepter. På studier byggd
rutin och faktur saknas icke, men
snillet, som föder det verkligt och
konstnärligt stora äfven i mindre
former, hvar finner man det ? Sällsynt är
j dess uppenbarelse. Snille eller
åtmin-| stone känsla och respekt för det sannt
J sköna borde vara »conditio sine qua
non» för konstproduktionen, som nu
blifvit en öfverproduktion af skapelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
