- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 27 (1907) /
75

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 15 Maj 1907 - Om konstnärlig öfverproduktion - En Italiensk opera på 1600-talet - Musikbref från Melbourne, af M. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

begäret, men ej af skapelseförmågan
i bättre mening.

Ämnet uppnår först sitt värde
genom konstnärlig anordning. Med
ämnet förstås något annat än toner, ord
och färger, nämligen idé. Idéen är
själen i konstverket, och den som inga
idéer har skulle icke befatta sig med
att åstadkomma konstverk. Men den
flyktigaste blick på vår tids
konstmarknad lär att man nu i stor
utsträckning musicerar, sjunger,
komponerar, rimmar, målar, oaktadt de
producerande äro ganska fattiga på idéer.

Idéer, det är för öfrigt ett mycket
omfattande begrepp. Utan själseld,
oemotståndligt produktionstvång,fantasi,
dristig blick, käck uthållighet födas
inga idéer. Det är sådana egenskaper,
som ha gjort dessa konstnärer stora,
hvilka vi beundra och stämpla såsom
mästare så i den klassiska som i den
romantiska epoken. Hos klassikerna
är idén mera bunden af den
fullkomliga skönheten i formens behandling;
hos romantikerna framträder den med
större frihet. De der konstnärerna
hade med hjärtat fullt af skaparebegär,
ofta under försakelser och brist sett
himlen öppna sig för deras ögons eld.
För öfrigt var deras tid icke heller fri
från undermåliga själar, personer,
hvil-kas tekniska rutin i skydd af
mängdens oförstånd och okunnighet kanske
för en tid kunde breda ut sig på de
sanna snillenas bekostnad. Men de
der undermåliga voro mindre allmänna
än nu. Det hände ju Mozart under
hans högsta blomstringstid alt en
kritiker i Wien skref följande: »Hr
Mozart är helt visst en talang, men han
borde dock lära sig att sträfva till
följande af goda förebilder. Hr
Kotze-luck skulle för honom vara en sådan
förebild.» Här blef den blotta
kompositionstekniken stäld öfver
genialiteten. Nu känner man icke en enda
not af Kotzeluch.

När den handtverksmässiga
färdigheten nu i en långt högre grad hotar
konsten, så har detta sin grund i att
konsten blifvit en allt för god affär.
Musikern, dramatikern, skådespelaren,
målaren kan uppnå en ställning, der
guldet tillströmmar honom i mängd.
Mängden af dem få visst icke fatt i
detsamma, men alla hoppas att kunna
fånga lyckan, och reklamkonsten
studeras mest af alla konster. Och då
konsten är fri, då man ej kan
begränsa lyckosökarnes autal, uppstår
ett ansenligt »konstnärs-proletariat».
Följden blir att man tråkas ut i
konsertsalar och på teatrar och att konsten
går utför. Det är kritikfns svåra men
oafvisliga uppgift att vakta konstens
tempel och hålla det fritt från de
många okallades påträngdhet och
anspråksfullhet.

En italiensk opera på
1600-talet.

Som man vet har operan
uppkommit ur medeltidens mysterier, af dessa
andliga dramer, inom hvilka sedan
fjortonde seklets början deklamation,
mimik, sång och dans verkade i nära
förbund. Omkring 1400 uppbyggdes i
Frankrike den första teater för detta
ändamål; men först år 1480 var det
som musiken i dessa dramer vann en
afgjord öfvervikt: uti »S:t Pauli
omvändelse» af Francesco Bevermo
fortgår musiken oafbrutet från början till
slut, då den förut endast innehaft en
underordnad rol. Emellertid var äfven
detta verk ännu blott ett mysterium,
icke opera, som egentligen först uppkom
i sextonde seklet, då andlig och
världslig musik formligen åtskildes.
Likasom anledningen till de3sa de verkliga
operadramerna återfinnas uti de
italienska fur8tarnes praktfulla hoffester,
så förblefvo de ock dylika
tillfällig-betsstycken intill år 1637, då i
Venedig deu första offentliga stående teater
inrättades. Här, likasom vid hofven,
herekade sinnet för prakt och ståt till
en otrolig grad; och man kan ej mera
påstå, att Spontini och Meyerbeer
; hafva gått läugst i detta afseende, då
man betraktar uppsättningen af operan
»Berenice» af Freschi år 1680. Den
hade nämligen körer af 100 flickor,
100 soldater i järnrustning, 40 hor
nister till häst, 6 tiumpetare till häst,
6 trumslagare till häst, 6 fanjunkare,
6 basunister, 6 mästersångare som
spelade turkiska instrumenter, 12
flöjt-ister, 6 pager, 3 sergeanter, 6
cym-balister, 12 jägare, 12 ridknektar, 6
vagnförare för triumftåget, 6 andra
för processionen, 2 turkar, den ena
ledande två elefanter, den andra två
J lejon; dessa alla uppfyllde scenen,
under det att Berenices triumfvagn drogs
af fyra hästar; 6 derpå följande
vagnar med fångar och byte drogos af 12
hästar, och 6 ytterligare vagnar
fulländade triumftåget.

Och musiken till dessa operor? Den
börjades med en liten symfoni,
framdeles kallad toccata, hvaraf ännu
senare uvertyren uppkom; sedan finner
man stycken af någon likhet med våra
arier, försedda med ritorneller eller
mellanspel, och recitativer, som
inledde arierna men hade ett mycket
tungt och enformigt ackompagnement
— samt slutligen körer.
Ackompagne-mentet var så enkelt att basen not för
not följde sångstämmans rytm;
öfver-hufvud var rytmen den svagaste sidan.
Monteverde förenar 1608 i sin »Ariadne«
med de dittills gjorda uppfinningarna i
harmonien icke blott nya
ackordkombinationer, isynnerhet oförberedda
dissonanser, utan äfven nya musikaliska
ackompagnementsformer, hvilka voro
väsentligen olika den förut så länge
allena brukliga kontrapunktiska
behandlingen. Då Silvio Stompi/jlio i
böljan af 18:de seklet, Apostolo Zeno

i dess första hälft, och Pietro
Meta-stasio, hans samtida, hade segrat såsom
reformatorer af operapoesien, då
inträdde äfven i själfva musiken en ny
reform: Allessandro Scarlatti förädlade
sången, införde i recitativet en mera
naturenlig deklamation, ja, han
uppfann det obligata recitativet. Leonardo
Leo, neapolitanska skolans stiftare, var
det som förbättrade musikens
rhetori-ska del; genom honom erhöll arian
sin förbättrade form: den började
numera efter ritornellen med
hufvud-melodien, på hvilken följde åtminstone
ett, stundom ock två passande
bimo-tivor; efter deras utförande i
besläktade tonarter följde deras återtagande
i gruudtonarten, derpå cadenzan,
hvar-efter en passande ritornell slöt första
delen; andra delen bestod af en kort
sats i en släkttonart och slöt med en
cadenzs, hvarpå följde första delens
återtagande, eller da capot. Denna
ariaform har i det väsentligaste
bibehållit sig inpå nyare tiden. Ett
betydande framsteg gjorde Lully i 17:de
seklet i Frankrike genom
mellanstäm-mornas obligata behandling och genom
harmoniens utvidgande. Genom sitt
mästerskap i recitativet och
grundläggandet af den rytmiskt
deklamatoriska stilen vann han i synnerhet den
franska smaken på sin sida. Först
genom Galuppi och Piccini i den senare
hälften af 18:de seklet anbringades
terzetten, kvintetten och ensemblen i
komiska operan och ur denna
framdeles i serian; men snart uppställdes
i den sistnämnda den ornerade sången
såsom fullkomlighetens ideal och ledde
genom särskildt inrättade sångskolor
till de orimligaste förvillelser. Den
högsta virtuositet, röstens behandling
såsom instrument, hade åsidosättandet af
all sanning till omedelbar följd.

Sådan var sakernas ställning, då
Gluck (1714—1787), den dramatiska
musikens heros, bröt en ny bana,
sedan han förut skrifvit 45 operor i den
då herskande italienska stilen som vi
i det ofvanstående sökt skildra. Till
hvilken höjd Gluck och efter honom
»Don Juans» tonskald bringade den
dramatiska musiken, är af alla kändt.

Musikbref från Melbourne.

Elt musikbref från Melbourne
ligger väl egentligen utom Svensk
Musiktidnings intressesfer, men då i detta
jemförelsevis nya samhälle musiken
redan står på en hög ståndpunkt och
då inom svenska kolonien i Melbourne
krafter finnas, som gjort insats i
mu-8iklifvet här, kanske några
meddelanden härifrån kunna vara af intresse.
För att ej onödigtvis upptaga tidningens
utrymme, skall jag vara så kortfattad
som möjligt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1907/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free