Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 3 Juni 1907 - Musiksäsongen i Roma 1906—07. II. Franchettis »La figlia di Jório», af Anteros - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
härvid den unge herdens veka sinne,
ej nog med att han trots de
närvarandes invändningar skyndar att lägga
ett kors på tröskeln, som hennes
förföljare nu ej våga öfverskrida, utan
han är hädanefter ohjälpligt hemfallen
åt den sköna synderskans tjuskraft.
För och med henne öfvergifver han
sitt hem och den brud, hans föräldrar
åt honom utkorat, sökande sin tillflykt
hos en ärevördig eremit i en grotta
uppe bland Abruzzernas snötäckta
spetsar, men uppletas af Läzzaro, en
kraftig, men sinligt rå och hårdhjertad, ja
despotisk natur, som under åberopande
af sina fadersrättigheter, icke allenast
vill skilja honom från hans älskade
utan äfven berusad af hennes charm,
söker våldföra Mila. Aligi kan då ej
längre beherska sig, och glömsk af
alla 6onliga känslor, rusar han med
dragen knif mot fadern samt bringar
honom om lifvet. Dermed afslutas den
af fasaväckande effekter uppfylda andra
akten, hvilken ock innehåller sådana
perlor af lyrisk fägring som den
ofvan-nämnda kärleks- »duon med den
stämningsfullt i fjerran förtonande kören af
förbitågande pilgrimer samt den rörande
scenen mellan Mila och Aligis älskliga
syster Ornella, som, jemväl hon,
uppsöker brodern för att återföra honom i
familjens sköte. I tredje och sista
akten blir plötsligt »folket» så att säga,
dramats hufvudperson, och antikens
»Koros» har härmed erhållit en ny, betydande
uppgift. Efter den inledande scenen
med »Lamentatrice» (klagerskor) samt
. återseendet mellan den i sin bittra sorg
nästan till vanvett bragta enkan,
(Jan-dia della Leonessa och hennes
dödsdömde son Aligi, bildar Milas heroiska
uppoffring, då hon för att rädda sin
älskare rent af med hänförelse
förklarar sig skyldig till det begågna
mordet och hemfaller åt det förfärliga
straffet att lefvande brännas, ucder utropet:
»la flamma é bella» med glädje bestiger
bålet, sedan »il pbpolo giusto», som
strax förut förklarat Aligi skyldig, låtit
höra sina hundrastämmiga röster, ett
gripande, om ock för dennes karaktär
mindre tilltalande, må vara psykologiskt
sannt, slut å det ojemförligt yppersta
af d’Anminzios teatraliska verk.
Det är ej att undra på, att
Fran-chetti känt sig hänförd af ett så
hög-poetiskt och genomlyriskt stoff samt
»con amore» hängifvit sig åt sin
storslagna, men särskildt på grund af dess
oerbördt dystra, ja fasaväckande
karaktär, som erbjuder ytterst få
ljuspunkter och derföre oundgängligt måste
gifva upphof åt högligen entoniga
sceniska bilder af den svartaste
färgläggning, allt annat än lätta, om ej rent
af otacksamma uppgift. Också har
rörande hans synnerligen omdebatterade
verk till och med påståtts, att
d’Au-niinzios drama snarare förlorat än
vunnit på den musikaliska behandlingen
deraf, och dess mottagande af romerska
publiken torde knappast kunna sägas
öfverstigit en »succés d’estime», men
på samma gång lider det ej något
tvif-vel, att detsamma — efter så
betydande skapelser som »Colombo» och
»Germania», det förra en stor mans
glänsande epopé, det senare den
grandiosa hjeltedikten om ett helt folks
frihetskamp visar ett afgjordt framsteg
i maestrons produktion, ej alltid
vittnande om genialiska ingifvelser, men
städse besjälad af de noblaste tendenser
och utmärkt af en formell
öfverlägsen-het, som säiskildt i fråga om
instrumentalbehandlingen bland Italiens
nuvarande tonsättare söker sin like. Hans
senaste opus har genom användning
af ett slags led- eller snarare
minnes-motiv, hvaraf de förnämsta äro de
redan i förspelet inlagda och
uppenbarligen afsedda att definiera hela arbetets
skaplynne af pastoral tragedi, det ena
målande det fatalistiska och
olycks-bringande i Milas personlighet, det
andra af en ljuft idyllisk stämning,
vunnit en likväl ofta till enformighet
urartande enhetlighet och homogenitet.
En annan afgjord förtjenst hos hans
partitur1) är en synnerligen lyckad applika
tion af företrädesvis gamla abruzzesiska
äfvensom sieiilianskafolkmelodier,hvilka
mer än något annat bidraga till att
förläna detsamma en arkastisk samt
på samma gång pastoral och mystisk
prägel. Särskildt må framhållas första
aktens final, af nästan religiös
karaktär, der med de församlades
uppstämmande af »Kyrie» och andra liturgiska
sånger, kyrkklockornas festliga klang
högst effektfullt förenar sig. I andra
akten märkes närmast Aligis i all sin
enkelhet utomordentligt fascinerande 1
romans, om ej rent af operans
vackraste nummer, så i alla fall det, som
mest slagit an på publiken.-) Af stor
skönhet äro jemväl pilgrimskörerna
samt Milas bön och af stor dramatisk
verkan Låzzaros ariöso. Sista akten
— den i fråga om konception och
kulör mest enhetliga —, der
kompositören med fog låter orkestern blifva den
verkliga »protagonisten», och der för
öfrigt körerna af klagerskor och det
uppbragta »pöpolo giusto» dominera
det hela, når sin höjdpunkt i den
gripande »marcia funebre», under hvars
toner detta gör sin entré med den
dödsdömde Aligi.
»La figlio di Jörios» begge
författare skulle ej haft skäl att ångra sig,
ifall de bevittnat dess förträffliga
framställning å »Costånzi», såväl
beträffande uppsättningen med sina måleriska
scenbilder, särskildt andra aktens grotta
med sin präktiga kaskad i bakgrunden ,
det imposanta panoramat af
A’bruzzer-alperna, som utförandet, i främsta
rummet å orkesterns sida. Af artisterna
visade sig Liviu Bevlendi i titelpartiet
*) Liksom i Virgilios af oss förra året i Sv.
M. T. omtalade nya opera »lana».
2) Af denna säng, der ord och musik
sammansmälta till en den mest utsökla harmoni,
ma åtminstone anföras de härliga slutorden:
»Chi ama e spera in via non é mai stanco»
(kärlek och hopp göra lifvet lätt).
fullt vuxen sin tacksamma, men
högligen kräfvande uppgift. En verklig
öfverraskning beredde It nio Cristallt,
mindre genom sin äfvenledes så präktiga
stämma än på grund af den illusion,
han skänkte jemväl åt den lifskrafcige
bjelteynglingen Siegfrieds — hans
dittills mest lyckade skapelse —
sannskyldiga antipod, den mellaukoliske
drömmaren Aligis af d Anniiozio
tem-ligen töcknigt tecknade gestalt.
Antonio Mag.-Colelti förlänade, ej allenast
med sin karaktäristiska maskering
tillbörlig relief åt Låzzaros motbjudande
roll, medan Adelie d’Albert här liksom
vid oprerans allra första framträdande
å »La Scala» var en med hänsyn till både
sång och spel idealisk Ornella, ett
vackert motstycke till hennes Micaela i
»Carmen».
Anterox.
Musikpressen.
På Friedr. Hofmeisters förlag,
Leipzig, har utkommit:
för violin och piano:
II it g g, Gustaf: Romanze N:o 2, op. 24.
Seinem Freunde Herrn Axel
Kunn-quist gewidmet. Pris Mk 2.
På D. Rahters förlag, Leipzig, har
utkommit:
för piano 2 händer:
Erlemann, Gustav: Sieben melodische
Klavierstücke für die Jugend. Opus
21. Pris (ä Mk 60) Kompl. Mk. 2.
Lauri schkus, Max: Feldblumen, 0 kleine
Vortragsstücke. Op. 18. Pris: Kompl.
Mk 1,50.
Parlow, Edmund: Ein Besuch auf dem
Lande. 6 Klavierstücke für die
Jugend. Op. 08. Pris Kompl. Mk 1,50.
Schytte, Ludvig: Waldblumen. 4
Klavierstücke für die Jugend. Opus.
144. Pris (å Mk 1) Kompl. Mk. 2.
för piano 4 händer:
Si Ich er, Paul: Lebensbilder, 6
Klavierstücke. in Umfange von 5 Tönen.
Op. 40. Pr. Kompl. Mk 2.
På Carish & Jänichens förlag,
Milano (Leipzig) har utkommit:
för piano *2 händer:
Ricci Signorini, A.,3 Suites Poétiques.
N:o I. 1. Arietta. 2. Valse lente.
3. Elégie; N:o II. 1. Chanson. 2.
Oornemuse. 3. Marche d’ Enfants;
X:o 111. 1. Melodie. 2. Ilallade. 3.
Danse. Pris å hvarje Suite: 2 Mk.
Taren g hi, M. 10 Petits Morceaux
Carac-tcristiques. 1. Ronde des Nains, 2.
Menuot de la grand’mére, 3. Danse
rustique, 1. Petit Carmen. 5. Le petit
mennier, G. Chant d’amour, 7. A la
▼alse, 8. Silence de nuit, 9.
Chanson joyeuse. 10. Serenade burlesque;
Pris Mk 1 ä 1,25.
Gustaf Häggs »Romans» för violin
och piano N:o 2 är betydligt mera
enkel och lättfattlig än N:o 1, som vi
förut omnämnt. Tonarten i det vackra
stycket är E-moll, tempot andantino
med ett och annat lento. En klar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
