Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12. 2 sept. 1907
- Musikbref från Italien och Spanien, af Anteros
- Beethovens första debut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett nytt »Requiem», som under
tonsättaren, Carlo Dubicis ledning
utfördes, vid den årliga officiella
funktionen i Pantheon till Umberto I:s minne
å högst densammes födelsedag d. 14
mars, af en kör — utan
ackompigne-mang —, sammansatt af »Accadémia
filarombnicas» medlemmar,
basilika-sångare och gossar från Romas »scholae
cantörum», inalles öfver ett hundratal.
Belönad med guldmedalj bland
tjugofyra om äian att exekveras vid
föibe-mälda tillfälle rivaliserande mezzor,
visade sig den ofvannämnda vara ett ej
mindre melodiskt och uttrycksfullt än
af solida tekniska förljenster pregladt
verk. Vid tvenne
välgörenhetskonserter af damer och herrar ur den »högre
sociteten» under »heliga veckan »i
Cul-let/io Itonnino», hvilka anfördes af den
för dylika tillfällen mycket anlitade
baron llodolfo Kansler, hade man haft
den lyckliga idén att återupptaga ett
betydande opus från 1500-taler,
d’As-tiiryas klassiskt sköna »Stabnt maler».
Napoli, 1 maj 1907.
»B. Carlo» hade redan stängt sina
portar för säsongen och »Teåtro
Bel-linis efter vanligheten sekund-klassiga
opera-»stagiöne» lockade näppei ligen
till besök. Följaktligen bevistade vi,
förutom en varieté-föreställniug med den
unge napolitanske sångkomikern
Pas-ijuariello — stor favorit hos
härvarande pnblik — såsom »stjerna» i den
eleganta »Salone Margherita», belägen
under det storortade »Galleria
Umberto», stadens lifligaste rendezvous-plats,
allenast en ypperlig orkesterkonsert i
»Politeäma Giacösa», dirigerad af
musikkonservatoriets direktör Giuseppe
Mar-tncei samt hedrad med engelska
drottningens och hertiginnans af Aösta
närvaro. Det intressanta programmet
upptog, vid sidan af Brahms’ 2:dra
symfoni, Dvöraks »Othello», uvertyr,
Handels »Musotte» och Kamen tis
»Rigau-don», Sihelius’ sällsynt fängslade, men
tröstlöst pessimistiska »Il cigno di
Tuonéla» (T:s svaD), hvilken den
geniale finske tonsättaren tänker sig i
nattens enslighet på insjöns mörka
böljor besjunga den jordiska tillvarons
elände.
P. S. För den i italienska språket
bevandrade läsaren rekommendera vi
varmt ett på den betydande tidskriften
»Nubva Antologias» förlag i Roma
nyligen utkommet litet med talrika
porträtt prydt arbete Cantanti relebri del
secolo XIX, af den framstående
romerske musikkritikern Gino Monaldi.
»Oon amore» låter den på sitt område
synnerligen hemmastadde förf.
italienska operans storheter under det
förgångna århundradet — bland hvilka »en
passant» framskymtar en och annan
Htländsk stjärna, såsom Duprez,
Nour-rit, Tamberlich och Henriette Sontag
samt våra Jenny Lind och Christina
Nilsson — passera revy, och oaktadt
han ej gifver några egentliga biografier,
utan snarare karakteristiker af deras
resp. konstnärskap, i förening med af
pikanta anekdoter kryddade skildringar
af desamma såsom privatpersoner,
erhåller man en högst målande bild ej
allenast af dem sjelfva, utan äfven af
dåtidens operascener och kompositörer.
*
Ehuru \i under ett kort besök efter
den egentliga säsongens slut ej hade
tillfälle att bevittna någon verklig
musikalisk »evenemang», må undertecknad
för en gång få tjenstgöra i egenskap
af läsarens ciceron i inkvisitionens och
tjurfäktningarnas land. Medsamma
torde anmärkas, att den italienska
ops-ran afgjordt donrnerar, liks nu att,
efter den berömde tenoren Gayarres
från-fälle, nästan samtliga sångartister af
betydenhet äro italienare,* ja att på de
lyriska scenerna i regeln sjunges på
italienska språket.
Barcelona d. 25 maj.
1 Barcelona, Cataloniens lifaktiga
och alltjemt i raskt framåtskridande
stadda metropol, hvilken äfven i
musikaliskt hänseende rivaliserar med
Spaniens hufvuditad, hade dess förnämsta
operateater, Licéo, en af Europas största,
i likhet med »Teåtro Reale» i Madrid
redan afslutat sin synnerligen efemära
speltermin. Tivolis - - ett ej precist
förstklassigt konsttempel, egentligen
af-sedt för cirkus — för öfrigt rätt
medelmåttiga föreställningar af Verdis E rn åni
och »Otello» samt Bizets Carmen,
hvaraf den först- och sistnämnda jemte
»Trubaduren» och »Barberaren»
påtagligen blifvit, favoritstycken icke minst
tack vare sina spanska ämnen, erhöllo
sitt kufvudsakliga intresse genom den
f. n. mest utmärkte, ehuru något något
»passerade» spanske barytonisten
Ramon B lan charts och den i vår näst
sista Roma-korrespondensomtalade Elena
Fons’ utförande af Carl V:s och Jagos
samt Desdémonas och Carmens resp.
roller. Den förre återgaf både i sång
och spel med mycken »grandezza» sin
tids mäktigaste monark, men lyckades,
med sin robusta gestalt af
»ex-torea-dér», i »Otello» mindre väl att gifva
illusion åt prototypen för en ränkfull
och smidig hofuatur. Förevarande stor.
slagna lyriska tragedis jemväl så ytterst
kräfvande titelparti hade i Lutgi Cornzza
en särdeles förtjenstfull framställare,
om ock det epitet af »tenor sin rivål»,
hvarmed han ståtade å afficherna, torde
få skrifvas å den spanska
magnitisan-sens konto. Hvad beträffar den unga,
af sina landsmän så tirade primadon
nan — må vara, att hennes yppiga,
äkta sydländska skönhet verkar
bedårande å de sensuellt anlagda
spanjorerna —, så lemnade hennes hegge, ej
minst från dramatisk synpunkt erkän-
* En framstående och i Spanien högt
nppburen operasångerska är dotter till
vår landsman, konsuln i Valencia
Dalilan-der.
nansvärda prestationer vittnesbörd om,
att man ej bör döma en scenisk
konstnär allenast efter det allraförsta,
naturligtvis af »rainpfeber» afficierade,
uppträdandet inför en främmande och
dertill i fråga om musik så kritisk
publik som den italienska.
(’adertecknads vistelse i Barcelona af
slutades med ett besök af det
perjern-väg och bergsbana på några timmar
tillgängliga Montserrat, Spaniens
berömdaste vallfartsort och en plats, hvilken
oemotståndligt leder tanken på
Mon-salvåt, Graals-borgen i Wagners
»Parsifal»**. Här, på bortåt 900 m. höjd,
hafva benediktiner-mnnkar grundat ett
ärevördigt kloster med sekelgamla anor,
omgifvet af nyssnämnda bergskedjas
ytterst fantastiska klippformationer. I
den lika smakfullt som rikt dekorerade
samt i högkoret briljant illuminerade,
men för öfrigt i ett mystiskt halfdun
kel försänkta kyrkan — hvars i
trakten funna, i trä skulpterade
madonnabild, af traditionen tillskrifven
evangelisten Lukas, såsom en sannskyldig
himladrottning i en praktfull skrud och
smyckad med en af otaliga juveler
strålande krona, tronar öfver högaltaret
— hade vi tillfälle att en afton
öfver-vara ett synnerligen stämningsfullt
»Salve Regina», der dubbelkören af
munkarne med sina gravitetiska
basstämmor och den till klostret hörande
musikskolans härligt klara gossröster
bildade en vexelsåug af hänförande
verkan.
An ter os.
Beethovens första debut.
Ludvig van Beethovens föräldrar
lefde, som bekant i mycket enkla, ja
torftiga omständigheter. Mästarens fa
der var kurfurstlig tenorist och
bekymrade sig inte allt för mycket om, ifall
hans närmaste anhöriga ledo brist. De
intryck som familjelifvet möfvada på
den känslige gossens mottagliga sinne
voro ihållande, pä den blifvande
mannens karakter och skaplynne afgjort
inverkande. Oförtydbart framgår af
den odödfige mästarens biografier, att
just den bekymmerfulla barnuomen och
den efterklang, som fadrens behandling,
då han ledde gossens första musikaliska
undervisning, hos densamma återväckte,
lade grundstenen till hans egendomliga,
slutna väsen, hvilket mycket försvårade
ett intimare umgänge med honom.
Hvad fadren ined sin omåttliga
stränghet icke åstadkom, det verkade dock
modrens milda maningsord; och villigt
underkastade sig den lille Ludvig alla
musiköfningar, äfven å för honom
mindre angenäma instrument, såsom
vio-loncell, valdthorn, när den snälla mo-
** Äfven berördt i »svanriddarens»
redogörelse för sin härkomst i slutet al’
»Lohen-grin». Monserrat har oek besökts af
maes-trons son, operakompoeitören Siegfried
Wagner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:30 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1907/0093.html
