Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 16 sept. 1907 - Beethovens första debut (forts. o. slut) - Grieg och Gade - Från Mozart till nutiden. Efter Fel. Dräseke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
SVENSK MUSIKTIDNING.
lodierna den af aftonsolens guld
magiskt belysta klosterkyrkan, i hvilken
småningom hela brödraskaran, lockad
af de giipande tonerna, hade församlat
sig och i stum, häpen undakt lyssnade
till den unga spelarens hänförande
föredrag. Höjdpunkten af sitt spel
nådde han, eftersom han hittills spelat
andre mästares skapelser, först dä han
öfvergick till fri fantasi. En här af
melodier, nya och orginella i sitt slag,
konstnärligt sammanfogade och herrliga
i byggnad och harmoniföljd, ljufva som
källans porlande i den dunkla djupa
skogen, så åter mäktiga och åsklika,
bedöfvande som vattenfallets brusande
utför klipphällen, böljade hän genom
helgedomen. Dagens upplefvade
erfarenheter, allt hvad som rörde sig i
hans inre, gestalter, hvilka redan
sedan veckor tillbaka formlösa omhvärfde
hans ande, sväfvade på tonernas
vingar, välordnade och försinligade, genom
kyrkans hvalf. — Då Beethoven
ändt-ligen, på sin följeslagares önskan, som
påminte om afresa, hade ändat sitt
spel, räckte abboten honom med djup
rörelse handen. »Min son,» sade vid
af skedet den värdige kloster chefen, »du
har åstadkommit ett storverk, alla våra
önskningar öfverträffande, ja,
oöfver-träffligt. Din talang som en gång i
verlden skall låta tala om sig, skall ej
längre blifva förborgad för verlden, jag
skall hos min abernådigste kurfurstlige
herre och vän i Bonn föra din talan.
Och nu, min unge vän, Gud vare med
dig! jag hoppas att i vår klosterligs
ensamhet ännu rätt ofta den sällsynta
njutningen måtte bli oss beskärd, att
få höra dig.» Med den hjertligaste
tacksägelse för det öfvermåttan
kärleksfulla emottagandet skildes våra
vandrare från klostret Heisterbachs
kärvänlige abbot och begåfvo sig glade
till den kurfurstliga residensstaden
Bonn. Knappt hade fjorton dagar
efter denna utflygt tilländalupit, då
Beethoven en dag blef befalld till
kurfursten, för hvilken han mäHte spela,
och gunstbevåget förafskedades han med
ett an8tälluings-dekret som kurfurstlig
hoforganist. Sålunda gjorde tonernas
odödlige mästare i klostret Heisterbach
i Siebengebirge sin första debut,
hvilken pä hans ärorika konstnärsbana
ut-öfvade ett afgörande inflytande.
Om ock förestående episod nr den
store tonkonstnärens lif blifvit ett blott
traditionelt meddelande, så härflyter
den dock från autentiska källor och
betygas af ännu lefvande afkomlingar
af den i Koblenz aflidne Geh.
Medicinalrådet Wegeler, som en gång var
Beethovens vän och förtrogne.
Grieg oeh Gade.
»Gades bekantskap» berättade Grieg
själf för R. Henriques vid en
interview »gjorde jag en gång om våren.
Jag gick ute på Klampenborg, då min
vän Matthison-Hansen plötsligen rycker
mig i armen:
»Hvad är det?» säger jag.
»Kan du se den lille mannen med
den stora grå cylindern?»
»Ja visst» säger jag.
»Vet du, hvem det är?»
»Nej, det vet jag inte.»
»Det är Gade», säger han. »Skall
jag presentera dig?»
Och utan att afvakta mitt svar drog
han mig bort till professorn med det
korta yttrandet:
»Herr professor, här skall ni se en
norrman som är musiker.
»Ar det Nordraak?» frågade Gade.
»Nej, det är Grieg», svarade
Matthison-Hansen.
»Jaså, det är Grieg», sade Gade,
och såg med en forskande blick på
min obetydliga person, under det jag
icke utan en viss med fruktan blandad
vördnad stod ansigte mot ansigte med
den man, på hvars verk jag satte så
stort värde. »Har ni någonting att
visa mig?»
»Nej», svarade jag.
De saker jag hade färdiga syntes
mig nämligen icke goda nog.
»Gå då hem och skrif en symfoni»,
föreslog Gade.
Det var nu lättare sagdt än gjordt.
I Leipzig hade jag lärt så godt som
’ ingenting af instrumentationslära. Jag
hade också en gång fått som uppgift
att skrifva en uvertyr, men jag fick
aldrig någon vägledning, hur jag skulle
i bära mig åt darmed.
Gades uppmaning till mig gjorde
i emellertid så mycket, att jag med hela
min energi sökte lösa den uppgift han
| uppställt för mig. Och under loppet
af 14 dagar hade jag verkligen
komponerat och instrumemerat första
satsen af symfonien. Hela symfonien
blef färdigskrifven, men aldrig
utgif-ven i sin helhet. Gamle Lumbye
dirigerade den en afton — jag tror det
var år 1864 — vid en
symfonikon-seit i Tivoli.
Sedau vi hela vintern arbetat med
»Euterpe», flyttade jag vid varens
inbrott ut till Ruug8ted. Om det nu
var det vackra läget eller den friska
luften, som inspirerade mig, skall jag
lämna osagdt. Men under loppet af
elfva dagar hade jag komponerat min
pianosonat och kort tid der-Ler min
första violinsonat. Bägge tog jag upp
med mig till Gade, som bodde ute pa
Klampenborg. Han genomgick dem
noga, nickade, klappade mig pa
skuldran och sade;
»Det är bra gjordt. Nu gå vi upp
och undersöka dem i sömmarne »
Så giDgo vi upp för en smal, brant
stig, upp till Gades arbetsrum, där
han satte sig vid flygeln och var i
hög grad entusiasmerad.
Man hade nämligen berättat för mig,
att när Gade kände sig entusiasmerad,
drack han vatten ur karatfinen. Den
dagen tömde professorn hela fyra
ka-raffer.
Det var för resten icke alltid, som
Gade var vid så godt humör. Då jag
i t. ex. senare en gång bragte honom
partituret till min konsertuvertyr
»Hös-j ten», skakade han på hufvudet.
»Nej, Grieg — den duger icke, Ni
måste gå hem och skrifva något bättre.»
Jag kände mig ganska modlös öfver
! detta omdöme. Kort därefter fick jag
dock ganska oväntadt revanche. Jag
arrangerade nämligen uvertyren för
piano (fyra händer) och sände den till
Stockholm, där Musikaliska
konstföreningen utsatt ett pris. Jag fick mig
priset tillerkändt af prisdomarne, af
hvilka Gade var den ene.
Han måste alltså ha glömt stycket
under den förflutna tiden, också var
han vid dåligt humör den förut
omtalade dagen.»
Från Mozart till nutiden.
Efter Fel. Dräseke.*
Af alla älskad visade sig Mozart,
denna i sanning universale
tonkonstnär, äfven för alla med honom
samtidigt verkande, såsom den högst
stående, och denna åskådning höll sig
uppe en lång tid framåt, ja månget
årtionde efter Beethovens död, utan
att komma i tvifvelsmål. Med Spohr
och Weber uppstod den romantiska
skolan; Beethoven gick sin egen väg,
likaså Schubert. Under inflytande af
Beethoven sökte Schumann och
Chopin nya mål, nya banor beträddes,
dunkla ideal drogo blickarna till sig;
men när det blef fråga om den rena
skönheten, vände sig dock alla blickar
tillbaka på Mozart för att taga lärdom
j af honom. Hvari visade sig denna
skönhet, som blef så allmänt beundrad
och för hvilken alla så gerna böjde
sia? Framför allt d ri, att Mozart i
b*-h»n i.ing af de musikaliska
elementen uppenbarade ett sä absolut
mästerskap, hvilket han sjelf ådagalade i den
dä ännu föga utvecklade
instrumentationen, att hvarje tekniskt hinder
syntes på förhand undanröjt. Vidare
äf-I ven deri, att han för sitt
framställ-ningsobjekt alltid visste att finna den
motsvarande formen och ej sällan
åstadkom att form och innehåll nästan
fullständigt tackte hvarann. Passade icke
de for handen varande formerna till
de konstnärliga fordringarna, så
uppfann han fullkomligt nya för fallet i
fråga, hvilka, såsom synnerligast »Don
Juan» beviaar, alls icke förrådde
något med väld tillkämpadt eller
till-tvingadt och öfverdrifvet, utan
förekommer oss så sjelfskrifvet och
naturligt, att vi ej kunna tänka det
annorlunda. Det syns oss knappt beböfligt
* Ur en upnssts med titel »Der Wechsel
im Musikalisch Schönen • i musiktidningen
I »Signale».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
