Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 1 Nov. 1907 - Alfred Reisenauers kompositioner - Mozarts 7:de violinkonsert återfunnen - Några ord om d:r Ludwig Wüllner med anledning af hans konserter i Göteborg, af H—t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flerårigt sådant i Ryssland, såväl det
europeiska som asiatiska, hvarigenom
kan kom att besöka Siberien, China,
Persien, Mindre Asien etc. Hans
segertåg förde honom också till Amerika,
oc.h i Paris gjorde han stor succés för
icke så länge sedan. Hans sista
uppträdande i Norden torde ha varit i
december förra året, då han konserterade
i Köpenhamn, der han i mars 1905
medverkade och spelade Beethovens
Essdur-konsert på Job. Svendsens och
kgl. kapellets symfonikonsert.
Mozarts 7:de violinkonsert
återfunnen.
En intressant nyhet för
musikvärlden är att Mozarts 7;de violinkonsert,
som ansetts förlorad, återfunnits och
nu kommer innan kort att
utgif-vas på Breitkopf & Härtels förlag,
Leipzig. Första uppförandet af konserten
kommer att ske samtidigt, såsom
äm-nadt är, i Berlin, Leipzig och
Dresden d. 4 nov. Mozarts autograf egdes
ända till 1837 af Habeneck, den bekante
violinisten, konservatorieläraren och
kapellmästaren vid Stora operan i Paris
(t 1849). Efter denna autograf togs
längesedan en afskrift af Eugene
Sau-zay, svärson till den berömde
violinvirtuosen och konservatorieläraren i
Paris Baillot, hvilken afskrift sedan
tillhört Julien Sauzay, son af Eugen
S. Denne har af pietet mot sin fader
noga aktat att icke afskriften skulle
komma inför profana ögon och har,
trots upprepade böner, ej kunnat förmå
sig att göra densamma tillgänglig. Det
har nu lyckats föreståndaren för
rau-sikafdelningen i kgl. biblioteket i Berlin,
prof. A. Kapfermann, att få en andra
afskrift, efter hvilken nu utgifvande i
tryck är föranstaltadt. Enligt en
notis på autografen är densamma fullbordad
d. 16 juli 1777 i Salzburg, alltså 2 år
senare än de första bekanta
violinkonserterna. Spåren af tiden för
konsertens uppkomst framträda tydligast i
besättningen af orkestern, som jemte
stråkkvintetten endast har två oboer
och två horn. Vid denna besättning
har komponisten otvifvelaktigt rättat
sig efter lokala och naturligtvis
inskränkta förhållanden i Salzburg. För
solostämman har komponisten
emellertid haft för ögonen en duktig
violinkonstnär. Principalstämman kan
nämligen — efter den tidens anspråk —
kallas »virtuos» och erbjuder i följd
deraf äfven vår tids violinister en lika
tacksam som musikaliskt värdefull
uppgift, likasom äfven för dilettanter och
musikskolor. Hvar och en af de tre
i vanlig form skrifna satserna säges
vara rik på musikaliskt lif, och det är
svårt att afgöra hvilken af dem har
företrädet, den präktigt majestätiska
första satsen, det intagande
G-dur-andantet eller det friskt pulserande
fiual-rondot. Konserten utgifves äfven
för violin, och piano (violinstämman
betecknad af Hans Sitt,
k’averutdra-get. af Otto Taubmann) till ett pris af
4 Mk. Partituret kostar 9 Mk och 8
orkesterstämmor 90 Pf. för hvarje.
Några ord om d:r Ludwig
Wüllner med anledning af
hans konserter i Göteborg.
En af undertecknad länge närd
önskan gick helt oväntadt i uppfyllelse,
då Ludwig Wüllner nyligen utsträckte
sina konsertresor äfven till Sverige
och gaf visaftnar i Stockholm och
Göteborg, i hufvudstaden ej mindre än
sex, i Göteborg två. Undertecknad,
som för sju år sedan hade tillfälle att
höra och lära känna bonom i Leipzig
och som genast blef hänförd af hans
gensaliska prestationer såväl från
scenen som konserttribuneD, som
skådespelare, sångare och recitator, önskade
många gånger att han skulle styra
sin kosa till Sverige för att visa, till
hvilken uttryckshöjd framförandet af
en sång eller en dikt kan bringas.
Men jag får säga, att jag var
tveksam om, huruvida hans sång verkligen
skulle slå helt igenom hos oss, der
den stora massan af publiken fäster
så stort afseende vid en klangskön
stämma hos en sångare. På den tiden
då jag hörde honom i Leipzig, stod
nämligen hans sångkonst på ett
betydligt primitivare stadium än den nu
gör, och en af mina tyska
sångarvän-ner betecknade honom till och med
som en »förbrytare» inom sångkonstens
värld.
Den i sig själf föga klangsköna
stämman misshandlades då på det
grymmaste genom esomoftast framträdande
falska muskelspänningar,
åstadkommande än pressning af tonen, än
hals-ljul, och sången stördes då och då af
gomljud och andra felaktigheter, som
hos ett för sådant känsligt öra kan
komma så mycken förargelse åstad.
Men föredraget var lika härligt, lika
genomtänkt och utmejsladt, lika sannt
och gripande.
I Leipzigs Gewandhaus och sedan
en gång på teatern gafs Byrons
»Manfred» med Schumanns musik, och den
framställning d:r Wtillner gaf åt
titelpartiet i den storslagna dikten var 1 ill
den grad lefvande och sann, att denna
tolkning för alltid kommer att stå
inbränd i mitt minne.
Som »Kung Lear» i Shakespeares
skådespel hade jag också tillfälle att
se honom äfvensom höra honom som
»Tannhäuser» i "Wagners opera, som
»Faust» i Berlioz’ konsertopera »Fausts
fördömelse» samt som romanssångare.
I högsta grad intressant var han då
att höra på grund af sin stora
intelligens, som förenad med grundlig
bildning samt hängifvenhet och vördnad
för konsten, gaf åt, hans tolkningar en
fullödighet och öfvertygande kraft,
hvars make är svår att uppleta.
Som sagdt, på den tiden var hans
tonbildning bristfällig, men han
härunder senare år genom ifriga studier, ej
minst hos den duktige tyske
tonbild-ningsläraren George Armin, dels
öfver-vunnit, dels betydligt förminskat de
felaktigheter i tonbildningen, som förr
ofta så siörando inverkade på hans
sångprestationer. Hvad som i
under-tecknads tycke nu mest faller i
ögonen (eller kanske snarare öronen) är
en viss flackhet i t .nbildningen, men
detta är kanske en smaksak.
Huru som helst, en stor, genialisk
konstnär är han och en framställare,
som man bör tacka Gud för, att man
får höra. Sångaren bör man tacka
för att man får höra Schuberts,
Schumanns och Loewes odödliga sånger
vid sidan af den modernare Brahms
och de ultramoderna tonsättarns Hugo
Wolff och Rich. Strauss. I vår
nervösa tid med dess osunda, abnorma
känslolif har man godt af att höra
sångerna från Schuberts och
Schumanns dagar, hvilka med sina enkla,
musikaliskt okomplicerade melodier, sitt
klangsköna, målande ackompagnement
gifva ett rent och sannt uttryck
åt de alltid själsfriska texterna, vare
sig de skildra bedröfvelse eller jubel
eller helt enkelt måla en naturstämning.
Då de utföras på ett sådant sätt som
Wiillner sjunger dem, förstår man först
rätt, hvika skatter som ligga
förborgade i deras okonstlade yttre.
Den dramatiska kraften i Schuberts
»Der Wanderer», »Der Doppelgänger»,
»Erlkönig», »Der Wegweiser» och
Schumanns »Waldesgespräch» och »Die
beiden Grenadiere» gjorde i Wüllners
tolkning en gripande, ofta
uppskakande verkan, under dst att de enkla,
milda stämningarne i sådana sånger
som Schuberts »Die Taubenpost», »Die
Forelle» och »Das Lied im Grünen»
fingo en lika sann och troget
förstående tolkning af konstnären.
Inom den moderna genren fingo
Brahms’ »Auf dem Kirchkofe» och
»Verrat», Rieh. Strauss’ »Cäcilie» och
Hugo Wolffs förtjusande sånger »Auch
kleine Dinge», »Ein Ständchen Euch
zu bringen», »Wenn du zu den
Blumen gehst» och »Auf dem grünen
Balkon» ett utomordentligt utförande.
Af öfriga sånger på programmen
kunna eärskildt framhållas Strauss’
»Das Lied des Steinklopfers» för sin
krassa realism samt Hugo Wolffs
»Epiphanias» för sin dråpliga komik.
Att Wüllner skulle förstå att lefvande
gestalta Loewes dramatiska ballad
»Archibald Douglas* är ju själf klart.
Den, andra konsertens program
af-slutande, deklamationen »Das
Hexen-lied» af Ernst von Wildenbrueh med
beledsagande musik af Max Schillings
gjorde genom sin gripande
framställning ett starkt intryck äfven på dem
som, genom ovana att höra tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
