Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 16 Nov. 1907 - Hermann Götz (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pianokonsert, komponerad som slutprof
vid konservatoriet, framträdde han i
Schweiz 1863 med sit.t opus 1, Trio
i G-moll. Hans första orkesterverk
I var F rühlings-ouverture op. 15.
Där-förut hade lian skrifvit 137:<le
psalmen för blandad kör, sopransolo och
orkester, hvarefter följde en präktig
Sonat för 4 händer, op. 17. Götz’
tonsättningar slöto eig denna tid till
Mendelssohns och Schumanns stil. Den
nyssnämnda psalmen är hans enda
skapelse af religiös kuraktär.
Med sin årslön ef 1,000 francs och
inkomster af lektioner kände sig Götz
burgen och tillfredsstäld, men å ena
sidan led han af att ingen förläggare
ville mottaga den obekante organistens
arbeten. Han lefde för öfrigt stil’a
och tillbakadraget, men deltog gerna i
de sammankomster, som tre å fyra
gånger om året höllos af »Söndags
cirkeln« på platsen, och der han
träffade konstnärer, professorer, jurister
och stadens mest ansedda familjer.
1 Såsom uppoffrande vänner slöto sig
till honom skriftställaren och kritikern
(då hjelpprest i Frauenfeld) J. V,
Wid-mann — sedan tondiktaren till »Der
Widerspänstigen Zähmung» — samt
den nu firade körkomponisten
Friedrich Hegar. En glädje bereddes
Götz genom hans framgångar som
pianovirtuos. Hans spel lär ha genom
sin själfullhet varit mycket fängslande,
och Schumann, Chopin, Beethoven och
Bach voro hans favoritkomponister.
Vid böljan af 1856 finna v. Götz
allra först sysselsatt med ett
musikdramatiskt arbete, operan
Schneewittchen, hvaraf dock endast enskilda
stj’cken sattes i musik. Samtidigt skref
han musik till Königswinters dikt
»Es liegt so abendstill der See» für
manskör, tenorsolo och orkester op. 11.
Ett humoristiskt tillfällighetsverk af
honom med text af Widmann var Die
heilige drei Könige (otryckt), som,
skrifvet för »Söndagscirkeln», der på
trettondagen 1866 uppfördes och väckte
stort bifall. Till denna händelse
sluter sig en episod, som hade stort
inflytande på hans lif och verksamhet.
Götz lärde denna afton för första
gången närmare känna och älska den som
sedan blef hans make, nämligen den
honom förut bekanta målarinnan Laura
Wirth, som hale att deklamera
prologen till stycket. Trots föräldrarnes
vägran blefvo de förlofvade, men många
undrade pä att hon ville fästa sig vid
en man, som redan inom eig bar fröet
till en förtidig död. Hennes kärlek
segrade dock öfver alla betänkligheter,
såsom man förstod af hennes yttrande:
»Hellre ett år af sällhet och solsken,
än ett helt lif af försakelse och
för-tviflan». För Götz blef hans nya
lycka en källa till ny och stegrad
skaparkraft. Första frukten deraf var hans
stora Symfoni i E-moll (1865 — 66).
Arbeten af mindre omfång från denna
tid äro Rispetti, op. 4 (6 italienska, af
Paul Heyse öfversatta, folkvisor) samt
3 lätta Stycken för violin och piano
(op. 2). som vunno mycket bifall.
Våren 1867 afslutade Götz sin 2:a
Pianokonsert, op. 18, på hösten
komponerade han sin vackra Pianokvartett,
E-dur, op. 6, äfvensoin en kör ur
Wid-manns dramatiska dikt »Orgetorix»
(otryckt) och började 1868 skrifva på
en Violinkonsert i en sats, op. 22.
Från samma tid härstammar en ännu
outgifven Stråkkvartett i B-dur,
hvilken säges ha gjoit ett djupt intryck
der den spelats. På hösten 1868 firade
Götz sitt bröllop med fröken Wirth,
hvarvid hans vän Widmann förrättade
vigseln. Götz hade nu funnit en
förläggare i firman Breitkopf & Härtel,
som utgaf hans ofvannämda op. 1, 2
och 6 samt Lose Blätter, 6
pianostycken op. 7.
Aret 1868 var äfven af betydelse
för Götz derutinnan att han dä
började arbeta på sin komiska opera Der
Widerspänstigen Zähmung, hvars
afslutning emellertid fördröjdes dels af
sjukdom, dels af brist på tid, som togs i
anspråk af hans organist- och
lärareverksamhet. Först 1871 blef operan
I färdig, just den tidpunkt, då Richard
Wagners »Tristan», »Mästersångarne», ;
«Rheingo’d» och »Valküre»
sysselsatte hela den musikaliska världen.
Under sådana omständigheter gaf man
ej akt på ett konstverk af en ung
och obekant komponist.
I slutet af 1869 skänkte honom
hans hustru en dotter, och i glädjen
häröfver skref han tre särdeles vackra
Kinderliedchen. Från denna tid
för-8krifva sig hans Sonatiner, op. 8. Utom
sångföreningen »Melodia» hade nu
Götz att sköta en af honom
1871 grundad dilettant-orkesterförening
och föranstaltade med Hegar och
j Oskar Kahl triosoaréer, hvarvid mest
Beethovens och Mozarts verk utfördes.
Inkomsterna började nu blifva honom
otillräckliga, hvarföre han i Zürich en
gång i veckan gaf pianolektioner, som
väl betalades. I mars 1872 beslöt
han sig för att lemna sin organisttjenst
och flyttade till Hottingen nära Zürich.
Han började nu med allvar tänka på
ait få sin opera uppförd, och hans
lärare v. Bülow rekommenderade den
hos hofteaterintendenten v. Bronsart i
Hannover, der den antogs till
uppförande. En sångares insjuknande och
andra motigheter vållade emellertid
uppskof dermed på obestämd tid.
Oak-tadt siu klena helsa besökte nu Götz
flera tyska städer för att få sin opera
gifven, men förgäfves. Han gjorde då
ett sista försök i Mannheim, der då
Ernst Frank var operakapellmästare.
Denne hade just kommit hem efter en
ansträngande repetition, då det
knackade på hans dörr och strax derpå
inträdde den magra figuren af en
främling, som led af andtäppa och hade
lungsoten tydligt uipreglad i sitt
anlete. Så snart den främmande hemtat
sig något begynte han: »Mitt namn
är Götz från Zürich.» Frank helsade
på bonom höfligt, och Götz fortsatte
skyggt, i tanke på alla sina förra
misslyckade försök: »att säga er sannin-
gen — jag har komponerat en opera».
— »Så mycket bättre», inföll Frank
muntert, — »Ack», sade Götz med
tårar i ögonen, »ni är den förste, som
sagt ’så mycket bättre’; alla andra ha
sagt: ’så mycket sämre’.» Efter
intagen aftonmåltid sattes partituret på
flygeln. Med hvarje nummer växte
Franks intresse för den geniale
komponisten och hans verk, och när kl. 3
på natten sista ackordet förklingat,
omfamnade Frank den lycklige
tondiktaren under utropet: »Vi mannhei-
mare skall uppföra er opera!»
Efter en liflig hrefvexling mellan
Götz och Frank, hvilken här och der
föreslog några ändringar, var operan
färdig till uppförande. Oaktadt
tilltagande sjuklighet inträffade Götz i
Mannheim 8 dagar före premiären d.
okt. 1874, hvilken han bevistade
liggande på en soffa i prooeniumlogen.
Med hvarje akt stegrades åhörarnes
bifallsjubel, och till slut måste
komponisten fram på scenen och mottaga
publikens hyllning. Efter sista fram
ropniugen var det slut med hans
krafter, och han måste sedan så fort han
kunde resa åter till Hottingen. Den
lysande framgången af »Der
Widerspänstigen Zähmung»» blef snart känd
öfver hela Tyskland, och flera stora
teatiar der föt skaffade sig rätt till dess
uppförande; förlagsfirman Kistner
öfver-tog förlagsrätten. Götz kunde nu motse
en ljus framtid och hädanefter ensamt
egna sig åt konstnärlig skapelse.
Redan strax efter sin operas afslutande
fullbordade han 1873 ett omfångsrikt
verk, Symfoni, F-dur, op. 9, ett af
hans mest bekanta instrumentalverk.
Af liknande värde med denna är hans
Kvintett, op. 16, för piano, violin,
viola, violoncell och kontrabas, hvilken
särskildt för den ovanliga grupperingeu
af instrumenten väcker intresse. En
högt ansedd musiker har yttrat om
denna: »den som kallsinnigt går förbi
detta verk är väl icke öfverhufvud
skapad för musik».
Ar 1875 finna vi Götz åter
s3’sscl-satt med ett arbete, Nenie, eller, som
han sjelf kallade det, sitt »rfquiem»,
för kör och orkester, op. 10. Början
af sista satsen i denna: »Auch ein
Klagelied zu sein im Mund der
Geliebten ist herrlich» återfinner man å
Götz’ graf vård.
Af hans talrika å capella-körer ha
endast I ier Gesänge för 4 mansröster,
op. 20 och Sieben Lieder för blandad
kör utgifvits i tryck. Hans samlingar
af Solosånger, op. 12 och op. 19,
innehålla äldre och senare sånger.
1875 — 76 utkom hans Genrebilder, sex
pianostycken. Med hela sin kraft vände
signuGitz till skapande af en ny opera
Francesca da Rimini, hvartill
Widmann äfven bearbetat texten. Hans
vän Frank hade velat uppföra denna
på hösten 1876, men Götz svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
