Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 16 Nov. 1907 - Vid »Parsifals» 25-års-jubileum 1882—1907 - Roger och Jenny Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrifvit; »Ännu ha vi ej kommit längre
än till början af den nya stilens
utbildning; vi ha att från alla sidor aflägsna
fel och ofnllkomligbeter, som måste
vidlåda ett så nytt och kompliceradt
företag».
Det fortsatta uppförandet af
»Parsifal» och dermed den stadigvarande
institutionen med de regelmessiga
festspelen i sin helhet skulle alltså ersätta
den ursprungligen afsedda men ännu
uteblifua stilbildnings skolan och
dermed läggas en grundval, som
betryggade äfven de äldre verkens framgång.
Också begynte man i festspelshuset
dessas instudering, och så följde år 1886
»Tristan och Isolde», 1888
»Mäster-sångarne», 1892 »Tannhäuser», 1894
»Lohengrin», och 1901. »Den flygande
Holländaren». Emellertid (1896) hade
naturligtvis »Nibelungens ring» erhållit
nj’ instudering.
Att »Parsifal» hos en del af publiken
och pressen, som hörde till Wagners
motståndare, ej fann förståelse, är klart,
helst i betraktande af verkets stora an
läggning och religiösa innehåll med dess
»kristligt-mystiska symbolik*. Så
yttrades derom: »Meningarne äro nog
delade om huruvida den moderna tiden
skall finna smak deri, att en ideal
åskådning försialigas genom religiösa
bilder och formler — att icke säga
svärmiskt-pietistiska». Erån annat håll
heter det: »I Graltemplet skola vi alla
räcka hvarandra händerna till försoning,
hvilken religion man än må tillhöra.
Det var ej en opera, som vi sågo i
»Parsifal»—vi upplefde ettmysterium >.
Ender det att bland vännerna af
Wagners konst en Albert Heintz betonade
»den sedligt-religiösa tendensen» i
»Parsifal» och Ludw. Nohl det specifikt
»nationella draget, så finner man redan
1882 Max Kalbeck frånkänna Wagner
»originalitet och uppfinning», men
Ludw. Speidel kom mer med den
bekännelsen att »sedan första uppförandet
af ’Lohengrin’ har man ej mera kunnat
säga något berömligt om Wagner, men
nu tvingar oss saken att emot
forkastelsens hårda ord äfven uppställa ett
erkännande».
Festspelen i Bayreuth, hvilka nu
vanligen förekomma hvartannat år, locka,
som man vet, talrika åhörare från alla
länder och taga de bästa lyriska
krafter i anspråk, såsom man kan finna af
den rollbesättning i »Parsifal» vi nu
vilja anföra, dervid framhäfvande med
kursivering dem som inebade
hufvud-partierna vid första uppförandet.
Sålunda ha uppträdt såsom Parsifal
(»den rene dåren»): Hermann
Winkelmann, Heinr. Gndehus, Ferd. Jäger, Ernst
van Dyck, Heinr. Vogel (1886), vidare
brr Griining, Birrenkoven, Burgstaller,
Schmedes, dr v. Bary och Aloys
Had-wiger; såsom den demoniska Kundry:
fru Amalie Materna, frkn Therese
Malten, Marianne lirandt, fru Rosa Sucher,
sedan Pauline Meilhac, Marie Brema,
Milka Ternina, fruar Ellen Gulbranson
och Leffler-Burckhardt; som den döds-
sjuke Gralskungen Amfortas: Theodor
Reichmann och Beck, sedan hrr
Scheidemantel, Perron, Schütz, Bertram och
Berger; som Gralriddaren Gurnemanz:
Emil Sraria och Siehr, vidare Emil
Blauwaert, hrr Grengg, Felix von Kraus
och Karl Knüpfer; såsom trollkarlen
Klingsor: Karl Hill, hrr Anton Fachs,
Plank, Fritz Friedrichs och vår
landsman Carl Lejdström.
Levis efterträdare såsom dirigent blef
dr Karl Muck. Under förra sommaren
dirigerades »Parsifal» äfven vid senare
uppföranden af Balling från Karlsruhe
och Beidler, en måg till fru Cosima
Wagner. Härtill kommer en stab af
körrepetitörer och musikaliska
assistenter, såsom Heinrich Porges och Julius
Kniese. 1892 inträdde Siegfried
Wagner i kretsen af medarbetare.
Framstående komponister och virtuoser ha varit
verksamma såsom körrepetitörer i
»Parsifal», så Engelbert Huraperdinck,
Wilhelm Kienzl, Richard Strauss, Max
Schillings, Felix Weingartner, Eduard
Risler m. fl.
Nästa sommar öppnas åter
festspels-teatern i Bayreuth för »Parsifal»,
»ringen» och andra Wagner-operor.
Roger oeh Jenny Lind.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Resan anträddes d. 5 september en
klar höstafton, först till Birmingham.
Der gafs en konsert i konserthuset.
Roger sjöng don Sebastians romans,
med Lablache duett ur »Teil» Isamt ett
adagio och gjorde furore. Men en
orkan af bifall bröt ut, då Jenny Lind
till slut sjöng sina svenska sånger.
Roger tyckte sig aldrig ha hört
något liknande. — »Hur stor och förvå
nande är icke hennes röststyrka i
höjden», yttrade han; »utan något skrik
åstadkommer hon ett eko från forte
till piani8simo!»
Man begaf sig till Liverpool och
logerade der på Adelphi-hotellet.
Jennj-Lind tog ej in på samma hotell som
de andra — hon gjorde det aldrig på
sina resor. Det såg litet högfärdigt
ut, men Roger fann det ganska
takt-fullt. Sällskapet var derigenom mera
ogeneradt. Hon lefde, så att aäga,
sluten inom sig sjelf. Man kom
der-! på till Manchester och bodde på
Albion-hotellet, nära det hvari Maria
Ma-libran slutat sina dagar. På aftonen
uppfördes »Lucie». Roger hade en
briljant succés vid sidan af Lind.
Efter föreställningens slut kom han att
arm i arm med Lablache gå hem till
hotellet.
»Hur är det med dig?» frågade
La-blacbe, plötsligt stannande vid en
gaslykta, i det han lossade sin arm, »du
är ju alldeles utom dig — du darrar
— ja, du har tårar i ögonen — hur
mår du?»
»Roger svarade med upprörd
stämma:» Hur det är med mig, menniska!
Det är det med mig, att jag i Lind
ändtligen funnit en medspelerska
som förstår mig på scenen: hon blir
lif helt och hållet, hennes händer trycka
mina med all kraft, den konstnärliga
lidelsen beherskar henne fullständigt.
Hon identifierar sig med sin roll på
ett gripande Sätt och likväl låter hon
det aldrig gå så långt, att icke hon
ständigt bemästrar sina medel. Hon
är den kvinna, som hos eb konstnär
kan väcka till lif allt som slumrar hos
honom. Hur högt blir man ej af ett
sådant väsen lyft öfver sin egen
förmåga! Hvad äro vi emot henne. Vi
ha lärt, vi ha studerat, vi beräkna,
och hon är allt det der...;» —
»Roger, det syns mig som . . .
»Som hvad?»
»Att du är förälskad! . . .
»Säg om än en gång ett så dumt
ord och jag slår dig till marken!
Förälskad 1 . . . Lika gärna kunde du säga
att man är förälskad i en ängel, att man
är förälskad i sin sånggudinna! Jag
älskar henne . ..»
»Roger» — sade plötsligen en
fruntimmersröst bakom honom, sakta och
darrande.
Han vände sig hastigt om. »Fanny!»
utropade han, helt bestört.
»Jag blef uppehållen af garderobie1
ren, som jag måste lugna för hennes
sjuka barn. Det var vä) att jag hann
upp dig, annars hade jag måst gå
ensam hem.» — Man talade föga på
hemvägen. Väl inkomna i bostaden
sade Fanny till sin man, i det hon
lade ifrån sig sin hatt: »Roger — hvad
har jag fått höra? Jag vill icke hyckla
någon likgiltighet och ställa till några
scener . . . men säg mig, är det sannt
hvad du sade till Lablache?» —
Han tryckte handen mot pannan och
sade med dämpad röst. »Fanny, var
nu ej något barn!» —
»Du ser att jag ej är något barn,
fy jag gråter inte. Du har sagt att
du älskar Lind.»
»Fanny, min kära hustru, du vet
att det finns en hjärtekärlek och en
— själskärlek ...»
»Hon höjde på axlarne i det hon
svarade: »Är icke det samma sak?»
»Hos vanliga menniskor visserligen
men hos konstnären, hos sångaren icke
så. Hos honom äro de två väsen.
Och mitt scenväsen, då jag är Edgardo,
Tonio, Raoul har i Lind funnit sin —
komplettering. Är det en kärlek,
som kan göra en hustru svartsjuk?
När jag är med henne på scenen
omger mig en fläkt af hennes snille och
väcker hos mig allt stort och härligt,
hvaraf jag är mäktig! — Men från
det ögonblick jag lemnar scenen, då
jag åter träder in i mitt menskliga lif,
ges det bland alla kvinnor i världen,
bland alla dem som omgifva mig med
beundran, blott en: Det är du. Du är
hemmet, du är min lycka.» — Han
tystnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
