Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 2 Dec. 1907 - Den nya operakrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olycksöde behjärtades väl ock af
publiken med ökad frekvens och några
dyrbara uppsättningar af nya operor
ägde ej rum detta spelår; de
inskränkte sig till ”HofTmanns sagor”
Bizets lil a opera ”Djamileh” och
fröken Munktells enaktsopera ”1
Firenze”. Operan förfogade emellertid
då öfver goda krafter, särde’es på
fruntimmerssidan, såsom fruar
Östberg, Edling, Sterky, W. Strandberg
och fröknar Ek, Klemming,
Jung-stedt, Holmstrand, Wellander och
Wolf samt frk Oselio som gäst. På
manssidan hade man utom hr Brun,
hrr Linden, Max Strandberg,
Lundmark, Ohlson, Janzon, Sellergren och
Strömberg. Granska vi repertoaren
detta år finna vi af äldre klassiska
operor ”Don Juan”, ”TroTflöjten”,
”Oberon”, ”Fidelio”: ”Josef i
Egypten”, af Wagner: ”Tannhäuser” och
”Lohengrin”, af inhemska: ”Den
bergtagna” och ”Harald Viking”, af
Verdi: ”Ernani” och ”Aida”, af
Donizetti: ”Regementets dotter” och
”Leonora”, af franska operor:
”Mignon”, ”Faust”, ”Carmen”,
”Konung för en dag”, ”Kronjuvelerna”,
”Den stumma”, ”Hvita frun”,
”Romeo och Julia”, ”Alphyddan,,,
”Kungen har sagt det” och vidare
”Wilhelm Teil” samt
”Hugenotter-na” jämte förut nämnda nyheter,
livad beträffar konkurrensen för
operorna gafs operetter på Södra teatern
och Vasa teatern; konserternas antal
var då långt mindre än nu.
Det förmånliga resultatet af
operans första spel år — och kanske äfven
missnöje öfver för låga artistgager —
föranledde då en del lyriska artister
att bilda en förening, som i början
af 1889 till k. m:t inlämnade en
ansökan om att få öfvertaga
operaverksamheten. Denna ansökan biföTs
emellertid icke, utan upprättades i
juni mellan chefen för
finansdepartementet och hr Nordqvist ett nytt
kontrakt om dennes fortsatta
öfver-tagande af operaverksamheten under
spelåret 1 juli 1889—30 juni 1890.
Frågan om en ny operabyggnad hade
blifvit löst genom det konsortium som
bildats därför hvilket, som bekant,
genom ett obligationslån skaffade
medel därtill. Under våren 1889 hade
också riksdagen bifallit k. m:ts
proposition om anslag till operan, hvilket
skulle utgå med 60,000 kr. årligen.
Att närmare redogöra för dessa
transaktioner beträffande operan blefve för
vidlyftigt.
Utom hyresbelapp hade hr
Nordqvist nu att uppbära statsanslaget
60,000 och konungens bidrag 60,000.
Äfven följande spelår stod operan
under hr Nordqvists ledning. Den 30
november 1891 stängdes för alltid
Gustaf III:s konsttempel för
operaföreställningar och operan flyttades nu
till den provisoriska lokalen i f. d.
Svenska teatern. Till inkomsterna
här hörde likaledes hyresmedel samt
25.000 kr., hvilka byggnadskonsortiet
förband sig att årligen erlägga till
operans understöd ända tills det nya
operahuset blef färdigt. Hr Nordqvist
fick emelertid första året med
anledning af förestående stora utgifter
uppbära 50,000 kr. mot afstående af
understöd för sista året innan
inflyttningen i det nya operahuset.
År 1892 inträffade åter en
ekonomisk kris för operan och äfven en
adminstrativ sådan, då
operapersonalen fordrade hr Nordqvists afgång
såsom operadirektör. Han blef nu i
konselj den 2 september löst från sitt
kontrakt och kammarherre A. O. G.
Buren fick i uppdrag att tills vidare
öfvertaga ledningen af k. operan,
hvilken han allt sedan haft. För att
upphjälpa operans ekonomi sökte man
att på enskild väg samla behöfliga
i medel, och anteckningslista för
insamling af sådana framlades på
operakansliet. Man ville på denna väg
betrygga operans verksamhet för de
närmaste fyra åren. Utvägen blef
dock ej tillfyllestgörande, och enda
| sättet att rädda operan blef
upptagande af nytt obligationslån 1893, hvi ket
ock kom till stånd. Af vinsten på
detta obligationslotteri skulle 250,000
kr. användas till upprätthållande af
operans verksamhet; därtill kom
50.000 kr. som tecknats på den
j nämnda listan.
Den 19 september 1898 invigdes det
nya operahuset. Operans ekonomi
hade nu öfvertagits af ett bolag,
bil-1 dadt af ”vederhäftiga” personer, som
för ändamålet tecknat aktier till ett
belopp af 200,000. Det är detta bolag
som nu efter kontraktstidens slut icke
vidare vill ansvara för k. teaterns
ekonomi, och densamma står nu således
inför en ny kris.
Operachefen anser emellertid att
Stockholm aldrig kan bli i saknad af
opera utan att staten skall öka
anslaget till densamma hellre än att enligt
kontrakt, om operaföreställningar icke
gifvas, betala staden en summa af
600.000 kr. Konkurrens med en ny
operateater skulle väl icke en gång hr
Ranft kunna åstadkomma, i
betraktande af den enorma kostnad
uppsättning af en mängd operor för
omväxlande repertoar kräfves. K.
teatern har härvidlag ett ofantlig
material att tillgå. Frågan är blott hur
denna teaters ekonomi och ledning
skall kunna skötas på ett sådant sätt
att debet och kredit gå ihop. För
närvarande äger ju k. teatern en
inkomst af åtminstone 220,000 kr., då
hyran för operarestaurangen och
butiker väl minst kunna beräknas till
100.000 kr. Detta tycks vara ett rätt
betydande plus på inkomststaten. Nu
är en annan ekonomisk fråga om
förvaltningskostnader, gager och
scenutgifter inberäknade kunna minskas och
recettmedlen ökas. Beträffande de j
förra äro vi icke tillräckligt
initierade i teaterns förhållanden att döma
därom, men aflöningarna till
personalen synes, helst i jämförelse med
utländska operascener, icke vara
öfver-drifven. Hur skall man då få
recettmedlen ökade eller med andra ord
frekvensen till operaföreställningarna
större? De höga prisen (efter våra
förhållanden) på de bättre platserna
afskräcka helt visst många från
teaterbesök. Man har sökt upphjälpa
den olägenheten med
”godtköps”-föreställningar. Måhända skulle det
vara förmånligare att minska de
ordinarie prisen och i stället draga in på
antalet af godtköpskvällar. I afseende
på förmågor vid vår lyriska scen äro
vi icke vanlottade och
föreställningar-ne där gifvas med en jämnhet, som
saknas på många större scener. Men
med hänseende till publiken får en
operastyrelse vara försiktig och icke
stöta ifrån sig förmågor, hvilka ha
en stor publik för sig, om än det kan
vara rätt att bana väg för unga
krafter.
En viktig sak såsom lockelse till
• tatern är repertoaren. Operastyrelsen
har haft förtjänsten att med denna
under senare år införlifva de stora
Wagner’ska musikdramerna, något
som är i vår tid obligatoriskt för en
operascen af någon betydenhet.
Kostnaden härför har nog haft en mindre
fördelaktig inverkan på budgeten, men
att det nu skett bör vara en lättnad
för framtiden samt medgifva en
kommande uppfriskning af repertoaren,
som börjar bli väl utsliten för att
locka publik, resande undantagna.
Det är visserligen sannt att vår opera
ej kan, såsom t. ex. de stora tyska,
experimentera med uppsättandet af
kostsamma nyheter, som ej ha utsikt till
större framgång, men det finnes
åtskilliga operor, hvartill dekorationer
redan finnas, som kunna återupptagas
till omväxling. Att repertoaren på
senare år varit mycket baserad på hr
Forsells favoritskap hos publiken är
otvifvelaktigt, och den senaste
nyheten ”Daria” är väl bevis därpå, ehuru
försöket ej åtföljdes af väntad
framgång-
Man har trott att ”Den glada
änkan” på Oscarsteatern dragit folk från
operan, men denna operett har väl ej
kunnat hafva så stort inflytande.
Oscarsteatern har emellertid blifvit en
ny konkurrent till k. teatern ej utan
skada för densamma och blir det mera
i dessa dagar, då en konstnärinna,
som ej bort skiljas från operascenen,
fru Jungstedt, nedstigit till den
Ranftska operettscenen. Till men för
operan anse vi att på senare år en
sådan mängd konserter förekommit,
så, utom våra vokala
musikföreningars, konsertföreningens etc.
hvarjäm-te en otalig mängd ”populära” mu- |
siknöjen erbjudits vår publik. Dessa
utgöra visserligen ej egentlig konkur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
