Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19 o. 20. 15 Dec. 1907 - Prenumerationsanmälan - Gunnar Wennerbergs gluntar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fortfarande intresse för densamma och
att de äfven skola rekommendera den
åt andra mnsikvänner.
Svensk Musiktidning atgifves UH)S,
såsom förut, två gånger i månaden
(utom juli—augusti, »den döda
säsongen») till ett pris af 5 kronor per år.
Musikbilaga tillfaller endast helft
rn-prenumeranter. Mindre än hel årgång
beräknas efter lösnummer (Hö öre).
På tidningen prenumereras här å
Expeditionen, Kammakaregatan 6, en
t rappa öfver gården, samt i bok- och
musikhandeln, å posten och
tidningskontor. / landsorten prenumereras bäst
å posten, då tidningen fortast kommer
prenumeranterna tillhanda.
Presentkort för
årsprenume-ration finnas att köpa å Expeditionen,
i bok- och musikhandeln.
Vördsamt anhålles att prenumeration
må ske så snart som möjligt; vid direkt
prenumeration hos Svensk Masiktidnings
Expedition, Stockholm, tillsändes
tidningen prenumeranten kostnadsfritt genast
den utkommit.
för att spara våra förra
prenumeranter besvär rid prenumerations
förnyelse, sända vi dem, som förut, årgångens
törsta nummer, med anhållan att de som
icke vidare önska erhålla tidningen ville
tillkännagifva delta åt budet eller å
tid-ningserpeditionen före andra numrets
utsändande. Senast när badet kommer
med andra numret torde det första
återlämnas af dem som ej förnya
prenumerationen; af dem, som därmed fortsätta,
torde då till budet
prenumerationsafgif-ten mot kvitto erläggas. Dem, som
behålla första numret utan att afsäga sig
tidningen, anse vi oss alltså få
fortfarande räkna som prenumeranter å
densamma.
Vördsamt
Redaktionen,
Frans J. Huss,
£
Gunnar Wennerbergs
gluntar. I
I sammanhang med den nyligen här
hållna Wennerbergskonserten för
bidrag till hans minnesstod, hvarvid
äfven några af hans snillrika Gluntar
utfördes och till minne af den
populära tonskalden, hvars födelsedag
inträffade för 90 år sedan den 2 oktober,
taga vi oss friheten meddela följande
ur bibliotekarien Annerstedts
inträdestal i Svenska akademien.
Den tafla, Gluntarna gifver oss, är
i första rummet en kultur- och tidsbild
af det glada studentlifvet i allmänhet
under skaldens ungdomsår. Den ej
ovanliga missuppfattningen, att de,
varit Juvenalernas, har Wennerberg
själf skingrat genom att uppvisa,
hurusom han lånat Juvenalens gestalt åt
studentlifvets väsen, eller med andra
ord låtit studenten förkroppsligas i
Ju venalen. Hvad han skänker oss,
är en trogen bild af den ungdom, som
med stark ästetisk anstrykning och
kärlek till sången befolkade
universitetsstaden på 1840-talet. Det var
hans egen gladaste tid, och liksom
enhvar, som vandrat samma väg, bli:
kade han med saknad tillbaka,
erinrade sig dessa ögonblick, då lifvet var
fullt af gyllene drömmar och
verkligheten ännu icke med omild hand ryckt
i den ljufva slöja, hvari dessa
drömmar svepte sig. Mot. en ypperligt
tecknad bakgrund af den tidens
universitet och samhälle låter han diktei
två handlande personer genomlefva
och besjunga den sorglösa studentens
glada hvardagslif. Ingendera af dem
står längre i ungdomens första blom,
de hafva redan något af öfverliggarens
uppfattning och reflexionsförmåga,
men con amore skildra de detta li f
från första dagen de föras
tillsammans, då allmänna sången går marsch
kring om torget, till det slutliga
af-skedets svåra stund, då de gå ut att
kämpa mot lifvets bittra verklighet.
Och det märkliga är, att hvarje
student här känner igen något af sig
själf: så har skalden vetat att gripa,
det innersta och gemensamma i allt
studentlif. De stämningar, som hans
tondikt framkallar, skola igenkännas
äfven af släkten, som komma, ty de
äro för all ungdom lika. Svällande
lifslust och vemodig sorg, själfsvåld
och allvar, hänförelse och modlös
svaghet, alla de motsatser, som i
vårbrytningens dagar skiftesvis härska i
ynglingasinnet, äro här återgifua med
sällsynt finhet och styrka. Och
häpnadsväckande är troheten i den tafla,
skalden upprullar. Sådant vore ej
möjligt, om icke däri låge något af
honom upplefvadt. Men må man akta
sig att därför tro, att skalden
egentligen tecknar sitt eget studentlif i dess
helhet och fullhet taget, och att det
är hans lifsåskådning som uttalas.
Visserligen ligger väl äfven ett stycke
af lians lif i dikten, bland annat
minnen af de glada ögonblick, då han
skattat åt ungdomslifvets yra. Och
sannerligen han blifver sämre för det.
Alla hafva vi en gång varit sorglösa
ynglingar, sjudande af lifslust, och
hvem kan väl lägga handen på
hjärtat och säga, att han alltid brukat
sin ungdom rätt ? Men allt har sin
försoning. Och tydligt är, att vid den
tid, då Gluntarna skrefvos, var
Wennerberg redan vorden en annan.
Under nöjets lekande våg på ytan flöt
redan i djupet allvarets tysta ström.
Dikten själf vittnar därom, starkast,
synes mig, om man jämför de stycken,
som skrefvos i Skara, med de
föregående. Uppfattningen och tonen har ett
större djup, såsom det måste vara, då
minnet ensamt talar.
Glimtarnas skald har toner för alla
ungdomshjärtats stämningar hela
skaran igenom. Det yrande, för att ej
säga vilda lifvet med dess
bachanali-ska anstrykning tecknas med en
Bcll-mans pensel i ”Harpolifvet på Scylla”
och ”Inipromptuba’en” ; det
godmodiga, indolenta lättsinnet, som lefver
för dagen, och dess lefnadsfilosofi i
"Vid brasan i magisterns kammare”
och särskildt i det humoristiska
omkvadet i ”Glimtens flamma”:
> 11 är ska’ vi sitta den hela Guds dan,
Stoppa vår pipa cch vrida på kran».
Öfverliggarens samvetskval och
känsla af svaghet återgifvas träffande af
Glunten, när han i ”Anklagelsen”
sjunger:
Jag iir orolig i själ och i sinne.
Hvart skalt det väl laga vägen till slut?»
Känslan af den bitterhet, som
ligger på bottnen af ungdomslifvets
tömda pokal, framlyser i versen:
Bror, jag är ledsen vid lifvet just jag,
Ledsen vid bråket och Härden.»
Och den dystra stämning, som
medvetandet om ett ej rätt användt och
därför hårdt bedömt lif framkallar,
gifver sig luft i en ”Kväll på
kyrkogården”, där Glimten sorgset
utbrister:
»Tror du ej, bror, när den tysta grafven
Sluter oas i sin kalla famn,
Tadlet skall tröttna att bryta staf ven
Så öfver ditt som Glimtens namn?
Det har sagts mig, att när denna
sang, skrifven i Skara efter
skilsmässan, funnit sin väg till Juvenalkretsen,
väckte den en så djup förstämning,
att den ej fick där vidare sjungas.
Med hvilken styrka skildrades ej i
”Examenssexan” jublet, när omsider
segerns mål är hunnet, och med
hvilken finhet inflätas ej däri det
vemodiga stycke, som Magistern sjunger:
»O, hur stilla solen sjunker» etc.
I ”Solnedgången vid Eklundshof”
talar känslan för naturens skönhet; än
lyssnar det unga sinnet med
välbehag till naturens friska lif, än
betraktar det svårmodigt dess ljufva
aftonskiftningar. De svärmiska,
stundom djupa stämningar, som röra sig
i den unges bröst, för att plötsligt slå
öfver i sin motsats, den skämtsamma
uppsluppenheten växla lekande i ”En
månskensnatt på Slottsbacken” Från
detta styckes outsägliga sköna verser
är öfvergången naturlig till den
gripande stämningen i ”Slottsklockan”.
Det är nästan som dallrade för örat
de silfverklara toner, hvilka från
Kristinaklockan sändas ut i rymden
och sätta själen i darrning, när vi
lyssna till diktens skära ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
