- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 28 (1908) /
13

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 17 Januari 1908 - Följetong: Några blad ur min dagbok, af Aino Ackté - Musikpressen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

set i dörren var i ett så
eländigt skick, att denna ej kunde
stängas, och vi blefvo därför
ytterst förskräckta. Vi vågade
knappast andas, och då mannen
slutligen gått sin väg, vågade vi ej
mera tala annat än hviskande.

Vårt första göra följande
morgon var att skaffa oss en ny bostad, j
Detta var likväl ej så lätt. Bl. a.
kommo vi till en egendomlig dam,
som hade att hyra ut ett rum, där
väggarna voro betäckta med be- i
synnerliga konstverk — nakna
kvinror i obegripl ga attityder.
Trötta på sökandet hyrde vi
slutligen för 51 francs i månaden ett
rum i Hotel Mayran, vid Square
Montholon.

Icke heller detta var något
första klassens etablissemang, och
vårt låga lilla rum, i hvilket vi
sedan bodde till fram på våren,
hörde hvarken till de renligaste
eller behagligaste; tuen vi
befun-no oss dock nu närmare stadens
centrum och, hvad som var
bättre, helt nära konservatoriet, där
jag hoppades bli intagen som
elev.

Lusten att snarast möjligt få
börja med regelbundet arbete
brann oaflåtligt inom mig, och vi !
begåfvo oss därför redan samma
dag till gubben Masset, min mors 1
forna lärare, af hvilken vi hop- |
pades få goda råd. Gubben var I
vid full vigör och glad öfver att
få träffa en af sina bästa elever
efter cirka tjugu års bortavaro.
Så snart de första hälsningarna
voro undanstökade, fick jag
sjunga för gubben. Till min förvåning
var rösten efter resan, den
genomvakade natten och vandringarna
efter bostad alldeles klar, och
eftersom jag ej var rädd, sjöng jag
så bra som jag vid så pass unga
år kunde.

»Men det finns ingenting att
lära er dotter!» sade Masset
öfver-raskad. »Hennes sångsätt är full
komligt korrekt, och hon behöfver
göra framsteg blott i det franska
uttalet, stil och annat liknande.
Bara hon nu inte blir förstörd här
i Paris!»

Han frågade vidare, hvilka våra
planer för min utbildning voro, och
mor svarade därtill, att vårt hopp
var att få mig in vid
konservatoriet, då undervisningen där vore
både mångsidig och afgiftsfri, och
man därifrån kan komma direkt
till Operan eller Opera Comique,
om man blott lyckades eröfra
första priset.

»Ni har alldeles rätt,» svarade
gubben Masset. »Privatläraren
tänker bara på att klå åt sig
pengar, och trots de dåliga rykten de
sprida ut om konservatoriet och
underivsningen där, är det den bä-

sta och säkraste skolan. Af
lärarna där känner jag inga andra bra
än Baxin och Duvernoy, och om
jag finge välja, tog jag Duvernoy,
ty han är ovanligt intelligent,
hederlig och har mig veterligen
aldrig förstört någon röst — hvilket
sannerligen är sällsynt.»

Masset och min mor samtalade
på detta sätt gladt, och jag hörde
lika glad på, ehuru jag, trots min
skolunderbyggnad, icke förstod
ens fjärdedelen af, livad de sade.
Glädjen slog plötsligt om i sorg,
då Masset erinrade sig, att
prof-ven med detta års
inträdessökan-de vid konservatoriet redan voro
förbi. Ty vi visste ju, att detta
betydde en förlust af ett år. Vi
gingo utför trapporna, då Massets
dotterdotter kom springande efter
oss och ropade, att den gamle dock
hade misstagit sig; det var
instrumentalisternas prof, som ägt rum,
medan sångprofven komme att äga
rum först efter två veckor. Med
sinnet åter gladt skyndade vi
bort.

Ännu en natt nödgades vi
tillbringa i det ruskiga hotellet vid
Place de la République, men
följande morgon voro vi tidigt i
rörelse. Vi gingo till konservatoriet
och frågade efter Duvernoys
adress, dit vi begåfvo oss långs de
stora boulevarderna efter att
haf-va ätit en enkel frukost på en
Duval. Jag kommer tydligt ihåg
denna vandring, ty dagen var
kväf-vande het, och jag klädd i en
varm höstpaletå. Jag var ganska
belåten, då vi slutligen kommo till
Duvernoys port, men här blef mor
plötsligt orolig — mor måste
nämligen alltid vara orolig för
någonting. Gjorde vi verkligen klokt i
att så här vända oss till Duvernoy?
Kanske han tvärt emot Massets
rekommendationer var en likadan
skräflare och penningjude som alla
de andra!

»Det är inte tid att fundera på
den saken nu längre,» utbrast
jag en smula otåligt, »kom nu
bara!»

Vi stego småningom upp för
trappan, men vid hvarje afsats
stannade mor och började ånyo
bekymra sig; jag var alltid en
trapp-afsats före henne. Då jag
ändtli-gen kommit till femte våningen,
hörde jag mor, som nere i den
fjärde suckade hopplöst:

»Ock hvem vet se’n, hurudan
han är — är han ens gift!»
Harmsen gaf jag till ett öfvermodigt
skratt, och mitt enda svar blef en
häftig och uthållig ringning på
tamburklockan.

Vi frågade efter Duvernoy; han
var hemma, och under en timmes
väntan i hans salong, granskade
vi nyfiket denna interiör. Den var

rik, men utan prål och utan det
raffinnemang, som genast skiljer
en parisersalong från hvarje
annan.

Vår uppmärksamhet fängslades
i synnerhet af ett ståtligt
damporträtt i pastell, i en så
dekol-leterad och extravagant toalett, att
vi, som voro vana vid finska
förhållanden, förskräckta började tvifla
på Duvernoys moral. I detsamma
kom Duvernoy brådskande in i
salongen. Snarare kort än lång,
med kortklippt, uppåtstruket,
något grånadt hår, omkring 45 år
gammal, näsan rent fransk,
ögonen skarpa och liffulla — det hela
gjorde ett angenämt och fint
intryck. Men kallt bemötte han oss,
en smula nervöst, liksom förlorade
han genom oss en dyrbar tid, och
då min mor förklarade, att jag
hade kommit till Paris för att söka
inträde vid konservatoriet som
hans elev, sökte han beröfva oss
allt hopp, i det han sade det
vara nästan omöjligt att slippa in
vid konservatoriet. Där vore blott
få platser lediga och hundratals
sökande; dessutom hade
själffal-let franskfödda inträdessökande
företrädet, då ju institutionen vore
franska statens och
undervisningen gratis.

(Forts.)

Musikpressen.

På Elkan & Schildknechts förlag har
utkommit

för piano 2 händer:

Teilman, Christian: Andante
dolo-roso, komp. med anledning af B. M.
Konung Oscar IT.s död. Pr. 1 kr.

Från Dahlströms musik- och
industrimagasin har utsändts nedanstående
musikalier

för pinauo 2 händer:

Hägg, Gustaf: Impromptu Funebre
komp. i anledning af konung Oscar II:s
död. Op. 30. Pr. 1 kr.

Af ofvanstående kompositioner till
minne af vår nyss aHidne konung har
den förstnämnda till tonsättare en
norrman, bekant som produktiv
kompositör af populär musik. Hr Teilman är
varm svenskvän och stor beundrare af
kung Oscar. Hans Andante doloroso»
är också genomandadt af varm känsla
och ger i enkel form ett vackert
musikaliskt uttryck åt denna. Häftets
vignett prydes i sin helhet af det
bekanta porträtt af kung Oscar i
sittande ställning, hvilket lär vara det sist
tagna af honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1908/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free