Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 3 Februari 1908 - Om nutidens sångkonst och sångundervisning - Följetong: Några blad ur min dagbok, af Aino Ackté (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
godo några fel i afaeende på intonation,
precision och sammanhållning hos
denna orkester, men så vidt, de i sången
endast kunna förstå texten tyckas de
ej veta att någonting annat också
tillhör sångkonsten. Hos Ernst Kraus
inden största förvärfvade egenskapen
ut-s’ungandet af tonen. Denna ton anses
i Berlin som tenorstämmans
fulländning. Herr Kraus uppställes såsom
en auktoritet med hänseende till
tonproduktion, och om Caruso sjunger i
det tyska residenset och applåderas af
de affälliga, finna de trogna honom
löjlig, emedan han ej åstadkommer
sådana toner som Kraus, utan sjunger
på detta glatta, polerade kvinliga sätt,
som af de dåraktiga italiernarna kallas
»legato».
Ty det är till sist dock »legatot»
mot hvilket man sträfvar, därför att
Bayreuth-herrarnes sångteori — de
smickra sig verkligen med att hylla
en teori — hvilar på grundprincipen,
att konsonanterna skola framhållas, det
må gå hur det vill med vokalerna.
Wagner sjiilf egde dock nog musikalisk
kunskap för att veta det tonen bildas
icke på konsonanter utan på vokaler
och att man måste ställa in rösten på
vokalens klang om man vill frambringa
någonting som skall likna ett melodiskt
fragment, till och med ett rent
recita-tiviskt sådant. Endast på sä sätt kan
en ren ton bildas.
Men Wagner förklarade att opera
är drama och att derför texten måste,
förstås af åhörarne. Nu fordras det
emellertid betydlig odling af
sångkonsten för att blifva i stånd att på
samma gång sjunga väl och tydligt
uttala textorden. Då tyskarne först gjorde
den intressanta upptäckten att operan
var drama och att det beredde en
njutning att förstå texten, blefvo de
främmande för den uppfattning af sången,
som de fått ärfva af Mozart, emedan
den alls icke kunde bringas >
öfver-ensstämmelse med den nya idén. Den
konstruerade sig en egen teori om den
lyriska konsten: med Mozart måste man
sjunga skönt, med Wagner
öfverhuf-vud icke sjunga alls utan deklamera.
Sången fick taga flykten till orkestern.
Följden var att efter några år i hela
Tyskland sångtonen blef urkratsad.
Sådant är för närvarande tillståndet
vid operan i Wien och Berlin.
Pub-bliken är fullt belåten med
försyndel-serna mot Wragners, musik likasom
andra mästares. Ett spasmodigt kippande
efter luft och tonsväljande i stället för
frasering märker man icke mer. Ofver
scenerna strömmar sångkonstens
hjärteblod och publiken är nöjd så länge
den förstår texten. Må man icke
missförstå dessa anklagelser. Det fiunes
verkliga konstnärer på de tyska
operascenerna men de nå icke de högsta
stegen af sin förmåga, emedan man
förvrängt idealet för dem. Hör man
fru Mildenburg vid hofoperan i Wien,
förlorar man sig i fantasier öf ver hvad
som skulle ha blifvit af henne, om
hon hade fått göra sin konstnärliga
utveckling under samma inflytande som
danat Lilli Lehmann. Och vidare
tänker man på hvad som kunnat blifva j
af tenoren Slezak, ifall han under ett
par säsonger fått verka vid sidan af
.lean de Reszké*.
Så långt den ainer kanske kritikern.
Hans tyska kolejta i den nämnda
mu-suktidingen bemöter honom i följande 1
ordalag:
»Man ser, Henderson vet att taga |
bladet från munnen; han talar alldeles
som l an känner, och då han är en
allvarlig man, som vet hvarom lian talar,
förtjenar han väl att höras. Hans
allvar och omdömesförmåga har det
oaktade icke hindrat honom från
öfverdrif-tens synd. Afven tager han ofta
saker för afgjorda, hvilka ännu ej äro
fullt på det klara. Hendersons könne- J
dom om Wagneruppföranden i
Tyskland är alltför lite? omfattande att
be-r&t’iga honom till ett afgörande ord
derom. Om man nu må medgift a att
icke allt hos Wagner kan sjungas, att
till och med konsonanterna på många
ställen gifva det karakteriska, alldeles
nödvändiga kraftuttrycket, så får man
också deraf draga den slutföljden, att
man hos Wagner ej kan reda sig med ^
den gammal-italienskalegatoskolan.
Dermed blifva dock äfven berättigade
förebråelserna, att det sätt, hvarpå tyska
genomsnitts-sångare behandla Wagner
och andra mästare, är ganska
otillfredsställande och knappast har med den j
verkliga sångkonsten något att göra.
Ja, detta sätt har redan länge äfven
innästlat sig i den tyska konsertsalen,
och det är vanligt nog att man tager
en »diseur» för sångare. Allt skall,
förstås, vara uttryck, dramatiskt,
uttryck ; men dermed är man deklamator,
icke sångare.
Henderson ställer icke Wagner sjäif
utan hans arfvingar till ansvar för den
tyska sångkonstens förfall. Visserligen
hade Wagner ej kunnat gilla den
konsonant-sport, som man får bevittna i
Bayreuth, men det är en stor
vilPa-relse om man tror att Wagner skulle
ha gillat en rollbehandling soin enbart
fastade sig vid sjungandet. Hemb-rson
öfvetdrifver starkt äfven på audru
ställen, synnerligast i hvad han säger om
Kraus och Caruso i Berlin.
Tyskland är världens musikaliska
korubod men kan ej göra anspråk på
stå i spetsen för alla musikaliska
discipliner. De tyska struparne ha ofta
i sig sjelfva af naturen något tjockt
och rått, med sjelfva tonen äfven
alstrande ett icke obytydligt biljnd. Andra
folk, exempelvis Italienarne, äro i det
hänseendet bättre lottade, och där hos
dem sjelfva strnpen icke är
predestinerad, der hjelper det melodiösa
språket upp tonbildningens mekanism. Om
Italienarne också för närvarandet visa
en tillbakagång i afseende på sången,
så beror detta på den ringa stimulus
de i vår tid ega i sin musik. I
Tyskland gestaltar sig saken på annat sätt;
der lefver man i en epok af
dramatisk orkesteryra, en epok, sora
obestridligen har sin utgång från Wagner.
Den gamla, ofta tillbakavisade
klagan, att Wagner ruinerar rösierna
be-höfver ej här diskuteras. Objektivt
taget är han icke skyldig dertill, men
då så inånga sångare i beeäret att
tolka hans roller vant sig ifrän att odla
den sanna konstsången, är det förk
ärligt nog att frågan allt j^-mt dyker
upp ånyo Och alla de, hvilka såsom
Henderson eller Lilli Lehmann yrka på
att Wagner skall »sjungas», b af va
dock ej kunnat uträtta någonting mot
den tyska sångkonstens förfall. Det
tyckt alltså vara visst, att en
pånyttfödelse af den tyska så- gen mäste
komma från helt annat håll.
^ «A–L» j
rT?-rT^
Följetong.
Psågra blad ur min dagbok.
Af Aino Achte.
(Forts).
»Känner er dotter tonträffning ?»
frågade han mor.
»Nej.»
»Och hvacl har hon sjungit?»
»Några arior», (min mor
nämnde några , »och romanser.»
»Romanser», smålog Duvernoy
öfverseende. »Det förefaller, min
fru, som vore er dotter mycket illa
förberedd.»
»Kanske vill ni dock höra
henne,» vidhöll min mor, hvartill
Du-verr.oy brådskande biföll.
Vi gingo in i hans arbetsrum.
»Ni nämnde arian ur
’Semira-mis’ - låt oss ta’ den!»
Orden var jag ej säker på, men
utan fruktan ställde jag mig vid
pianot och började så. med
pale-tån och floret för ansiktet,
attackera »Rayon de mon amour».
Duvernoy hade säkert valt detta
svåra koloraturstycke för att på fläc
ken kunna visa fåfängligheten af
mina sträfvanden, men då jag
sjungit de första takterna,, började
han förvånad betrakta mig med
runda ögon, ocli då jag därpå
hade sjungit ännu ett par takter,
upphörde han plötsligt med
ackompanjemanget. vände sig till min
mor och utropade med fullkomligt
förändrad röst:
»Mais elle ä de grandes
quali-tés, cette petite!»
Därpå tick jag sjunga några
löpningar med sådan fart, att jag
knappast kunde andas, och då jag
med h der genorr gått äf.en d.tta,
förklarade Duvernoy högtidligt:
»Min fru, jag skall taga cr
dotter i mitt beskydd, om hon
håller. hvad hon lofvar. Jag skall
göra, hvacl jag kan för henne, om
hon visar sig flitig och läraktig
om ej, så skiljas våra vägar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
