Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 19 Februari 1908 - Om nutidens sångkonst och sångundervisning (forts.) - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
toriska stilen blifvit råa och obändiga.
Och, tillade han bet\’delsefnllt, detta
har iifven uti Italien i hög grad
blifvit fallet.»
Artikelförfattaren i Die Signale»
tillägger nu följande. »Det är fara
värdt att Lamperti just med det han
yttrade i slutet af samtalet har rätt,
att nämligen scensången endast
derige-nom kan förbättras, att man återvänder
till den gamla repertoaren. Men den
som har någon inblick i
smakutvecklingsfrågan vet vfil alt en sådan
återgång är omöjlig. En kort atavistisk
period kan visserligen inträda såsom
naturlig reaktion mot allt för stormande
framsteg, men i det stora hela kan
det ej gifvas någon upprepning af
ab-solverade epoker. Men så länge som
repertoaren ej gifver sångaren något
tillfälle att dagligen öfva sin stämma i
den italienska skolan, så länge skola !
väl äfven högt utbildade konstnärer
hafva den största svårighet att
stadigvarande blifva bei eanto-sångare. Några
få, hvilkas stämma, röstteknik,
musikaliska intelligens, viljekraft och fl it
gå vida ut öfver genomsnittsstadiet,
kunna vara i stånd att gifva oss det
skönaste och intensivaste dramatiska
uttryck i förening, men det stora
flertalet skall icke kunna det. Emellertid
kan man af den närvarande situationen,
der genom det ensidiga framhållandet
af det dramatiska uttrycket den
egentliga sängen alldeles tränges i
bakgrunden, draga den lärdomen, att det är
tid för en omvändning, att vi åter skola
få förstånd för och begär till att lägga
an på en skön sångton.
Men den inre söndringen kommer
nog fortfarande att bestå, så länge
Wagners musikdramer och andra operor
skola gifvas på samma scen; det borde
väl åtminstone på större scener göras
särskiljande mellan rent lyriska sångare
och dramatiska tolkare. Men också det
har sina svårigheter, ty med Wagners
öfverväldigande popularitet är det
naturligt att Wagnersångarne skulle göra
anspråk på att räknas till första
klassen och se ned på de »lyriska» såsom
tillhörande en lägre klass. Hvad man
än må föreslå för mått och steg till bot
för saken, något radikalmedel skall man
svårligen finna.
Musikpressen
Från Eigner och Enewald, Göteborg,
har utsändts
för piano 2 hander:
Labadie, H: Sur 1’Owle. Vals.
op. 25.
A. B. Killbergs bokhandel,
Helsingborg, har utsändt:
för piano 2 händer:
Wennerberg, Gustaf: GökPolka.
Pr. 50 öre.
för en röst med piano:
Wennerberg, Gustaf: Säg, huller
du nugot utaf mig? (d—f.). Ord af Toivo.
Pr. 50 öre.
På Wilb. Hansens förlag,
Köpenhamn, har utkommit:
för en röst med piano:
Kock, Sigurd v.: 1. Göken, (d—
fiss), 2. Alvihle. (d—e), o. Jeg vil ml.
(A—g eller h), 4. Den lille Ole. 5. En
liten låt om våren, (a—d), 0. 1 ’uaren.
(h-f.)
Nielsen, Carl: Strofiske sange.
Hefte I. N:o 1. Skal Blomsterne da
visne?; 2. Hagen: 3. Jens Vejmand;
Hefte II. N:o 1. Sænk kun dit Hoved,
du Blomst: 2. Den forste Lærke: o.
Husvild; 4. Godnat, op. 21.
Af Poetisch Fréres, Lausanne, har
utgifvits:
för violin och piano:
Morales, OI al lo: Deux Morreau.r.
I. Ballade (op. 3. N:o 1). Pr. 2: 50;
II. Berceuse (op. 3. X:o 2). Pr. 2.
Tillegnade Madame la Comtesse Maria
de Wangel.
för flöjt och piano:
Morales, Olallo: Berceuse (op. 36).
Från Göteborg har tillsfindts oss:
Acdrée, Elfrida: Svensk Müsse.
N:o l för bland, kör, solo, orgel och
stråkorkester. Klaverutdrag:
(Stockholm: Abr. Lundrjuist, Köpenhamn:
Nordisk Musikforlag, London: Augener,
Berlin: Jnnasson-Eckermann et C:o.)
Af de ofvan nämnda musikalierna
höra de tvänne första, som man ser,
till dansmusikens genre och kunna
såsom dithörande ha sitt värde. Af hr
G. Wennerberg — namnet välbekant
men denne komponist förut okänd —
förekommer här äfven en sång, visa i
valstakt. Refrängen »ad libitum» (la,
la, la) synes oss ej passa till Toivos
nätta dikt.
På Wilh. Hansens förlag,
Köpenhamn, har utkommit en ny samling
sånger al den bekante svenske
tonsättaren S. v. Koch, som ett par gånger
gifvit kompositions-aftnar här i
Stockholm. Bland de här nämnda sångerna
ha två svensk text, N:o 1 af B. Ost
felt, N:o 5 af Gustaf Fröding; de andra
dansk, N:o 2 af Knut Hamsun. N:o 6
af Holger Drachmann. N:o 3 »Jeg vil
ud» är till ord af den norske skalden
Kristoffer Randers och texten
välbekant genom Ellings ypperliga
tonsätt-i ning. Hr v. Kock har äfven lyckats
rätt bra med sin musik till den lifliga.
passionerade texten. En större och liflig
sång med rikare ackord- och
arpeggie-ackompanjemang är N:o 6. Till
röstomfånget äro N:o 1, 2 och 5 lågt satta.
X:o 4, med onämnd textförfattare, slu-
tar litet besynnerligt med dominanten.
— Nielsens sånger äro af den ansedde
danske tonsättaren, som
representerades här i höstas på Konsertföreningens
program med några stycken nr hans
opera »Maskerade». Texten till hans
»Strofiske Sange» — för öfrigt äfven
1 tysk öfversättning — är i N:o 1 af
Helge Rode, N:o 2, 3, 5 af Jeppe
Aakja>r, N:o 4 af Joh. Jorgen3eu, N:o
6 och 7 af Joh. V. Jensen. Utom N:o
2 och 5, som gå upp till höga a, äro
de lågt satta. Ett par af sångerna,
»Jens Vejmand» och »Husvild» äro i
enkel ballad- och visstil, »Den fterste
lærke» har en vacker melodi, som
venstra handen får följa i
ackompanjemanget medan den högra håller sig
i hö;den med sextondelslöpningar, som
väl skola föreställa lärksång, men ofta
verka obehagligt disharmoniska mot
sången. »Godnatt» skall efter
anvisning föredragas »med galgliumor», för
hvilken väl ackompanjemangets
dissonanser skola vara ett uttryck. I sången
»Sænk kun dit Hoved» skall i 14:de
takten från slutet
diskant-ackompanje-manget börja med g, icke e. Sångerna
äro för öfrigt intressanta.
Af Olalle Morales, den i Göteborg
bosatte musikern, som vi då och då
omnämnt såsom dirigent för
Orkesterföreningens konserter, föreligger ett
par musikhäften, som med skäl kunna
rekommenderas. Det ena är af nu mera
sällsynt slag, nämligen en duett för
flöjt och piano, som bör vara mycket
välkommen för våra flöjtistér; de andra
äro duetter för violin och piano, både
vackra, harmoniskt färgrika och
tacksamma för båda instrumenten, elegant
men ej svår musik. — Mässan af
dorn-kyrkoorganisten Elftida Andrce i
Göteborg har der uppförts några gånger
och blifvit lofordad af presskritiken,
hvilken det stämningsfulla verket ock
tycks förtjena. Mässans innehåll är
följande: N:o 1. Hymn, »Fader, du som
sändt ditt ljus», för bland, kör; N:o 2
Morapsalra, för mezzosopran
(upptecknad och harmonierad af prof. O.
Byström); N:o 3. »Herre förbarma dig»,
för bland, dubbelkör; N:o 4 Ara vare
Gud», för 2 sopr. 2 altar., med
ac-komp. af harpa (el. piano); Mellanspel;
N:o 5. »Vi prisa dig», för bland, kör;
och gossröster; N:o 6. »Herren vare
med eder», för tenor- solo och bland,
kör; N:o 8 Psalm för bland, kör; N:o
9. Orgelsymfoni; N:o 10 »Helig»,
tenor-solo; N:o 11. »O, Guds lam», för
3 altar och bas; N:o 12. »Tackom
och lofvom» för bland, dubbelkör; N:o
13. Slutkör, »Mitt fasta hopp till Herran
står», för bland kör. Mässan är
försedd äfven med engelsk text.
Vår tids sångare med deras »furore
drammatico» roa oss i ett halft år och
massakrera våra örhinnor under hela
deras öfriga lif.
Giacomo Rossini.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
