Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 17 Mars 1908 - Carl Löwe. Bassångarnes kompositör. Af Fr. Schéele - Följetong: Pauline Luccas berättelse om hur hon blef sångerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närand till Städtischer Musikdirektor, i
hvilken egenskap han verkade till 1860
då han efter ett slaganfall nödgades
draga sig tillbaka.
Delta är i korthit några data ur
mannens lif.
Löwes produktion omfattar några
oratorier och fem operor, af hvilka en:
»Die drei Wünsche» med stor
framgång uppförts i Berlin 1834, samt
några kammarinusikverk
I egenskap af pedagog har han
ut-gifvit såuglära, klavér-, och
generalbas skola, handledning i kyrkosång och
orgelspel m. m.
Hvad som dock nästan uteslutande
bidragit att odödliggöra hans namn
är den rika skatt af Lieder mul
Balladen han efterlämnat och som han på
talrika konsertresor, själf god sångare,
lär ha förstått att föredraga på ett
utmärkt sätt.
Löwe lyckades dock icke själf väcka
fullkomlig förståelse eller något
varaktigt intresse för den breda episka
stilen i sina sångballader och legender.
Först när Wagners segertåg genom
världen var fulländadt och alla de
»berättelser», som förekomma inom runen
af hans sångdramer, funnit genklang i
alla musikaliska sinoeu, kom inan till
full klarhet beträffande Löwes
intentioner.
Renässansen lät sedan icke länge
vänta på sig. Under 1880-talet
började den i Tyskland och dess
förnämsta förkämpe blef operasångaren Eugen
Gura, mångårig medlem af hofoperan
i München, död 1906. Tack vare denna
rikt begåfvade sångare, hvilken
sär-skildt i tolkandet af Löwes ballader
anses hittills oöfvertiäffad, kom man
snart under fund med hvilka skatter
som lågo förborgade i denna
kompositörs efterlämnade arbeten.
Numera förekommer också Löwes
namn nästan alltid på
konsertprogrammen i Tyskland.
Hos oss har Löwe sjungits blott
några få gånger af utländska gäster
och af Conrad Behrens samt Elmblad,
dock utan vidare framgång.
Först vid Wiillners besök här i
början af denna säsong tycktes, tack vare
hans mästerliga föredrag af »Archibald
Douglas», såväl publik som kritik för
några ögonblick med en viss
uppmärksamhet dröja vid namnet Löwe.
Löwe är icke den som bjuder ut
sig; han förekommer icke i
sångsamlingar; han ligger icke på disken i
musikhandeln; han tronar i förnäm af
skildhet fjärran från den »populära»
musikens allfarväg och berget kommer
på inga vil kor till Muhammed.
Den emellertid som närmare studerat
sig in i Löwes produktion skall finna
en sällsynt intressant personlighet träda
sig till möte i dessa oförlikneliga
tondikter, och ju längre man följer Löwes
sångmö in i hans romantiska värld med
desto oupplösligare band känner man sig
fängslad.
Texterna till Löwes sånger af Tysk-
lands förnämsta diktare representera
en hel liten literatur för sig.
Af namnen: G-öthe, Uhland, Rücker t
Freiligrath, Heuler, Vogl, Pfitzer v.
Zedlitz m. fl. äro do f3’ra förstnämnda
mest företrädda. Karaktäristiskt r.og
saknas Heine; antagligen var han för
söt för Löwe, som till det ganska
sparsamt förekommande kärlekselementet i
sina sånger valde texter af betydligt
lefnadsfriskare art än deunes
smärt-fyllda.
Löwes rätta genre var den historiska
episoden, skildrande manliga stordåd
och djupa lidelser, eller sagostilen
bland elfvor och riddare, eller
spole-balladen, exempelvis i »Nächtliche
Heerschau», där Frankrikes döde
Cæ-sar i midnattsstuuden möustrar sina
återuppståndna skaror på de Elyseiska
fälten.
Textinnehållen växla dessutom i stor
omfattning från det symboliska i »Die
Uhr» till det vemodigt gripande i »Der
Junggesell», alla synbarligen valda med
stor omsorg och fria från banalitet.
Där förekommer allt mellan himmel
och jord dock minst i den glada stilen.
En glad bit tinnes dock, en — men c-tt
lejon, nämligen: »Fridericus Rex», den
allra dråpligaste soldatvisa med mycket
humoristisk text.
Klavérbeledsagningen hos Löwe
utmärker sig för stor
karakteriserings-förmåga utan att på något sätt
dominera. Den sammansmälter med
sångstämman till ett organiskt helt och
når ofta en storartad effekt med,
pia-nistiskt sedt, mycket enkla medel.
Stundom kräfver dock denna
kompositör stor virtuos förmåga hos
pianisten, liksom han ibland ställer stora
fordringar på sångaren såväl hvad
stämmans omfång beträffar, som dess
tekniska kapacitet i öfrigt.
Hos L. sitta text och ton i samma
högsäte sida vid sida, båda beroende
af och kompletterade hvarandra,
hvarför det icke torde behöfva tilläggas
att han alltid fordrar en uttiycksfull
deklamation för att rätt förstås och
kunna njutas.
Hvad nu särskildt beträffar L:s
produktion i sångväg, vill jag genom denna
uppsats fästa sångarbrödernas af
basfacket uppmärksamhet på, att nästan
allt hvad L. skrifvit i här ofvan
an-gifven stil, lämpar sig alldeles
förträffligt att tolkas af den mörka manliga
stämman, och detta till största delen
beroende på textinnebörden. —
Sedan man trampat ut barnskorna i
»Trollhättan» och »Sjöröfvaren»,
ytterligare banaliserat »Gluntarne» och
ge-nomtröskat »Bassångarens Repertoir»
på godt och ondt, vill man kanske gå
längre och högre. Smaken förädlas;
man vill lägga in litet konstnärligt
allvar i sina studier och öka sin
repertoir. Litet hvar veta vi då hur
svårt det är att tinna något nytt och
framför allt något värdefullt i låg
sättning. Nästan allt livad vi bjudas i
musikhandeln är skrifvet minst en ters
för högt för att utan fysisk olägenhet
kunna sjungas af en basso. Som våra
inhemska tonsättare icke komponera
något för bas, så få vi under sådana
omständigheter vända oss till »Europas
musikaliska kornbod» och där söka få
vårt behof fylldt.
Tyskarne äro i det fallet, som i så
många andra, mycket praktiska och
ge ut sina sångsamlingar i två och
stundom tre sättningar. Man kan ju
tvista om det musikaliskt berättigade
i vissa styckens transposition i lägre
uinart än den i hvilken de äro skrifna,
men med litet smak och urskiljning
kan man därvidlag lätt skilja agnarne
från hvetet, och lättast om man tager
hänsyn till textinnehållet.
På Litolffs förlag finnes att tillgå
två häften af Löwes Lieder und
Balladen, innehållande tillsammans 52
nummer s mtliga i låg sättning. Af dessa
har i dessa dagar på Abr. Luudquists
förlag utkommit en utvald fyrväpling
med tysk och svensk text nämligen:
»Die Uhr», »Spirito Santo», »Der
.Tunggest 11» och »Meeresleuchten»,
hvilka säkerbgen skola blifva en
välkommen och värdefull tillökning i herrar
bassångares repertoir. —
Löwe passar icke i sällskap där
lösen är: »Sjung något lifvadt» ! liksom
han aldrig blir populär i detta ords
allmännaste bemärkelse, eller hemtam
i konsertsaleu; ty därtill går lian
alltför mycket på djupet.
Liksom en ädel diufva bäst njutes
i den intima vänkretsen, så gör sig
Löwe bäst gällande inför det mindie
auditoriet af finsmakare och helst om
vinterkvällen när gardinen är fälld och
lampan tänd. Då följer man honom
så gärna i fantasien ut i den stora
diktade värld, som han så genialiskt
förstått att försinliga i sina odödliga
toner.
F. Schéele.
Följetong.
Pauline Luccas berältelse om hur
hon blef sångerska.
T en Wienertidskrift berättar
Pauline Lucea sin barndomssaga på
följande sätt. Knappt var jag 8 år då
det beslöts att jag skulle bli
sångtr-ska. Och det gick till så här:
Jag var då elev vid skolan i
Dan-ningerhaus. Mina föräldrar voro
fattiga. Det oaktadt uppbjöd min
moder (född Willer-Exten) alla sina
krafter för att gifva mig on god
uppfostran. Enligt den tidens åsikt — det
var 1852 — hörde till en god
uppfostran framför allt att kunna tala
franska. Och det kunde man, såsom
det påstods, få lära alldeles utmärkt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>