Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 17 Mars 1908 - Följetong: Pauline Luccas berättelse om hur hon blef sångerska - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skolan i Danningerhaus. Men det fans
en svårighet: min modpr kunde icke
till fullo betala den efter hennes
ekonomiska förhållanden dryga afgiften.
Så tog hon mig en dag vid handen,
och i det hon presenterade mig för
skolförestånderskan, bad hon innerligt
om nedsättning i afgiften. Detta
beviljades efter en liiDgre underhandling
och efter något motstånd, och jag
upptogs som lärjunge i skolan i
Danningerhaus och måste med eller mot inin
vilja lära mig franska.
IngeD kände sig lyckligare än min
goda moder, ingen 013’ckligare än jag.
.Tag förstod ju knappast tyska. Mitt
modersmål var italienska. Jag hade
nämligen äuda till mitt femte lefuadsår
uppfostrats hos en fa-der i Mi’ano,
och min tunga kunde endast med stör- I
sta svårighet vänja sig vid det hårda
tyska idiomet. Nu skulle jag till och
med lära franska! Jag uppfattade
d»tta som ett tyranni och opponerade
mig deremot, allt under det jag —
ingenting lärde.
Icke franska och ingenting annat
heller. Skolförestånderskan och de
andra lärarinnorna tyckte icke om mig.
De betraktade mig som » omöjlig.» En
försvårande omständighet var dessutom,
att jag blott betalade halfva
skolafgif-ten. Mina kamrater, som till fullo
erlade terminsafgiften, sågo mig öfver
axeln. Hvarifrån skulle jag
egentligen kunna påräkna sympatier? .Tag
var fattig, tycktes vara dum och
ansågs för ful.
Fattig, ful — och dertill flicka!
Lifvet började skönt!
Ett undantag från de andra lärarne
och lärarinnorna, hvilku så litet som
möjligt bekymrade sig om mig,
utgjorde läraren i religion, pastor
.Testra-bek. Han måtte i djupet af sitt hjärta
ha känt raedlidan le med det fnln.
till-bakasatta barnet, och sålunda kom det
sig, att han behandlade mig med öm
hänsynsfullhet, oaktadt jag icke ens
gjorde heder ut hans undervisningsämne.
Honom var det också förbehållet att
uttala trollformeln för mitt bhfvande
lif.
Det fanns dock ljuspunkter i detta
ettåriga martyrskap af ett motvilligt
pluggande. De utgjordes af mina
kamraters sånglektioner, ehuru jag blott
var eu passiv deltagare deri. Jag
fick lof att höra på, fick stå med
nothäftet i hand och se i det, men sjelf
deltaga i sången fick jag inte. För
att få åtnjuta denna förmån skulle man
betala en extra afgift. Detta var
emellertid omöjligt; sålunda sjöng jag
icke i skolan, men i hemmet sjöng jag
desto mer, i synnerhet då jag visste
att jag var ensam. Äfven
annorstädes sjöng jag, då jag trodde att icke
någon hörde mig.
Under sådana omständigheter
närmade sig examensdagen. Min fattiga
mors försök att anskaffa åt mig en
passande klädning för examen hade så
när missl}’ckats. Då förbarmade sig
öfver mig eu gammal trotjenaude hvit
tyllgardin och omslöt mig med sina
veck. Ofversatt på prosa vill det säga,
att min moder af bes igda gardin sydde
mig en examensklädning. Denna var
visserligen icke särdeles elegant och
allt annat än väl tillskuren, men det
var dock en klädning, och den var
hvit, och jag kunde gå upp med den
i examen. Det var hufvudsaken.
Sålunda var den då kommen, denna
af ungdomen så fruktade, men på
samma gång så efterlängtade dag.
.Tag satt der — natuiligtvis på sista
bänken — bland mina kamrater, som
voro festligt utstjrrda. Plötsligt hörde
jag mitt namn uppropas. Hvad var
det? Menade man verkligen mig?
Ja, visst! Ännu eu gång ljuder det:
— Pauline Lncca!
Jag sprang upp, jag var liksom
fal-från skyarne. Jag visste icke livad jag
ville. Man frågade mig något. .Tag
förstod icke frågan och visade eu så
förvånad uppsyn, att alla, såväl
eleverna som examensvittnena, brusto ut
i ett muntert skratt. Endast
skolförestånderskan skrattade icke. Hon såg
på mig med allvarsamma blickar. Det
var också en annan, som icke
skrattade och öfver hvars fårade kinder två
stora tårar banade sig väg. Och i
samma ögonblick betraktade hon mig
med en djupt sorgsen blick. Del rar
min mor.
Hvart hade min slöa likgiltighet så
hastigt tagit vägen? Hvad var det,
som med en så oemotståndlig
våldsamhet, reste sig inom mig? »Huru skall
du kunna borttorka dessa tårar?»
ropade en röst inom mig. Ja, huru
skulle jag kuuna borttorka dessa tårar?
Sluteffekten af examen i
hufvudäm-nena var — mitt fiasko. Så öfvergick
man till de icke obligatoriska ämnena.
Raden af dessa afslutades med
uppvisning i — sång. Alla elever, som
deltagit i undervisningen, reste sig.
Nu kom anden öfver mig. Jag visste,
livad jag skulle göra för att aftorka
dessa tårer, hvilka fallit på mitt
bar-nahjärta som sjudande bly. Äfven jag
reste mig. Förgäfves gaf
skolförestånderskan mig ett vredgadt. ögonkast.
.Tag blcf stående och sände den ende
vän, af hvilken jag instiuktmessigt
väntade räddning, pater Jestrabek,
bedjande blickar. Eleverna började sjunga
sina sånger, den ena efter den andra,
i den ordning do uppropades. Blott
jag stod der ensam cch ingen
uppmanade mig att sjunga. Tyst och med
tårfyllda ögon såg jag bedjande på
min vän, patern, till dess denne
slutligen gaf akt på mig och vänligt
uppmuntrande Sade :
Den lilla, der, skall väl också
sjunga något för oss?
Skolförestånderskan anmärkte nu,
att jag alls icke hade fått lektioner i
säng. Men den gode patern svarade:
– Gör ingenting! Hon skall ändå
sjunga ett stycke för oss. Hvad kan
du, mitt barn ?
Dermed vände han sig till mig, och
nu tyckte jag att en ceutnertyngd föll
från mitt bröst.
— Allt hvad de andra kunna!
svarade jag stolt och utan all föiDgenhet
på pater Jestrabeks vänliga fråga.
— Nå väl! Sjung då för oss
».Wann s Mailufterl weht»!
Många gånger efteråt har jag varit
i tillfälle att sjunga inför en publik,
men aldrig sjöng jag mera segerviss,
mera fri än då, vid min första sång
inför offentligheten. Jag sjöng först
»Wann’s Mailufterl weht», och sedan
sång efter sång. .Tag sjöng för att.
aftorka min moders tårar, och — det
lyckades mig. Olädjestrålande mottog
min mor de lyckönskningar, som
haglade öfver henue från alla håll. En
hland de första, som lyckönskade henne,
var en fetlagd, rörlig herre med
rödlett, skiigglöst ansigte. Han
förklarade mig vara tn »fenomeral talang»,
som måste utbildas. Och han hade
rätt att fälla ett sådant omdöme, det
var Josef Erl, den på sin tid ned
rätta så berömde tenoren vid Wiens
hofopera.
Från denna Stund var mitt öde
af-gjordt. Den hederlige Erl skaffade
mig plats i kören i Karlskyrkan.
Josef Ruprecht åtäg sig med »ådan
framgång min utbildning, att jag vid
endast tolf års ålder en dag kunde i
stället för den berömda sångerskan
Tietjens sjunga i messan och från
bladet med stor lycka utföra ett solo i
offertoriet.
Så kom det sig att jag blef
sångerska. »
v< v
/vV»
Litteratur.
På C. W. K. CTleerupsförlag i Lund
har utkommit:
Texthäfte till 181 nummer ur
Eg-gelings sångbok. Utgifvet af Per
Borgh. Pr. 12 öre. Ny upplaga. Det
lilla häftet innehåller efter
uppställningen: 1 Nordiska fosterlandssånger, 2
Förenings- och skolsånger, 3 Histori
ska sånger, 4 Religö3a sånger, 5
Naturen och lifvet, (i Folkvisor, 7 Ur
svenska mässan. 8 Biografiska
notiser öfver tonsättare och skalder, som
lämnat bidrag till sångboken.
Versformen är psalmbokens utan fristående
rim, hvarigenom utrymmet minskats till
fickformat och endast 9(1 sidor.
Musikalisches Wochenblatt innehåller i
11:0 7, Wagnernummer, »Zum 13
Februar»: Hans von Wolzogen: Das
Festspielhaus im Winter (dikt) — Edu-Reuss:
Wandlungen — Karl Grunsky:
Aufgaben und Ziele der Wagner-Forschung
-—- Rob. Petsch: Ein Vorläufer Richard
Wagners — Arthur Seidl:
Schumann-Wagner — Max Koch: Richard
Wagners autobiografische Schriften — Iiicb.
Sternfeld: Aus der Werkstatt des
Meisters — Emerich Kästner: Briefe, d!e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
