Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 2 Juni 1908 - Otto Lindblad (med afbildning af hans nyligen aftäckta byst i Lund) - Richard Wagners karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fuldiga gånger varit föremål för
uppsatser i denna tidning, senast 1901,
då vi meddelade hans porträtt efter en
ritning af prof. Saloman, skänkt af denne
till Musikhistoriska museet. Porträttet
åtföljdes äfven i Sv. Musikt. af
Lindblads namnteckning och första takterna
i hans » Angbåtssång», bådadera
facsi-mile.
Xågra korta biografiska data må till
slut anföras.
Otto Jonas Lindblad föddes d. Bl
mars 1809 i Karlstorp, Jönköpings län,
son af komministern C. J. Lindblad
och dennes maka, född Ohrysander.
Tio år gammal kom han till Wexiö
gymnasium, blef 1829 student i Lund
och läste der på den filosofiska graden,
derjemte idkande musik och sång.
Såsom medellös måste han konditionera
men tog likväl 1837 kandidatexamen
och promoverades 1844 till filosofie
doktor. För den lärda vägen hade han
dock mindre håg än för musiken och
fick tillfälle att i violinspelning taga
undervisning af den några år i Lund
bosatte utmärkte konsertmästaren C.
M. Lundholm. Ar 1838 grundade
Lindblad den sångförening, som sedau
fick namnet »Lunds
studentsångförening •>, och för denna skref han sina
allmänt bekanta sångkvartetter, hvilka
vi ej nu ha utrymme att uppräkna.
För sin utkomst sökte Lindblad 1847
klockarebefattningen i Mellby, Lunds
stift, och erhöll densamma, hvilken han
innehade till sin död d. 2o jan. 1804.
Sju år förut hade han blifvit ledamot
af Musikaliska akademien, den enda
utmärkelse som kommit honom till del.
Hans änka fick 1874 af riksdagen
tilldelad en liten pension.
¥
Richard Wagners karaktär.
Med anslutning till den i N:o 5
intagna uppsatsen om Wagner med
anledning af att i år 25 år förflutit
sedan hans dödsdag, meddela vi följande
uppsatts.
I sin för ett par år sedan utgifna
bok »Richard Wagner. Vorträge
gehalten an der Wiener Universität ,
lämnar professor Guido Adler en
ka-raktäristik af Wagner, ur hvilken vi
meddela några utdrag.
Två bestämda grunddrag göra sig
gällande i Wagners karaktär. Den
första är den starka viljan med seg
suggestionskraft, en vilja som lätt slår
öfver i vrede och fanatism. Så
råkade han icke sällan i de häftigaste
motsägelser. »Mitt lif är ett haf af
motsägelser», säger han själf, och vidare:
»jag kan blott lefva i ytterligheter».
Samma energi utvecklar han i fråga
om småsaker, som då det gäller hans
lifs stora mål: att fylla sin uppgift
som konstnär — i likhet med en
annan ande, hvilken liksom Wag-
ner säger om sig själf: »aldrig nöjd
och alltid finnande på något nytt.
Den andra för Wagner
karaktäristiska egenskapen är det kraf på
sanning, som öfverallt leder honom, då
han icke är bunden af förutfattade
meningar. Det stora grunddraget i
hans karaktär är emellertid kärlek och
medkänsla. I uppsatsen »Ein Ende
in Paris» återger han sitt inre jag i j
bilden af den hederlige tyske musi- I
kern med det veka hjärtat och
de många tårarna öfver den
stackars plågade hästen på Paris’
gator, yngligen med det ömtåliga
konstnärliga samvetet, men utan anlag för
intriger. Denne tyske musiker var
»ingalunda en lätt. öfvertygad eller
böjlig natur, utan en människa, hvars
bergfasta tro på sin konsts gudomliga
obestridliga sanning nått en så hög
grad af fanatism, att den af ett
fredligt vekt temperament skapat en
oböjlig och hård karaktär. Då det gällde
hans konst, voro Wagners handlingar
ofta »jenseit. von Gut und Böse».
Men som ideal föresväfvar honom
människans gemenskap i kärlek och
egoismens uppgående i altruism. En
allt omfattande människokärlek är
också för honom grundvalen för all konst.
»Allt som jag icke kan älska, står
jag utan för, liksom detta står utanför mig.
I bref till sin mor (19 sept. 1840)
ger den då tjugotreårige Wagner
uttryck för sin barnsliga kärlek och
till-gifvenhet för familjen. Blott i
medvetandet, att du ännu är kvar ibland
0S3, kunna dina barn känna sig som
en familj. Lifvet har skingrat dem,
de hafva knutit nya band; men då
de tänka på dig, den gamla modern,
som icke har andra baud på jorden
än de, hvilka binda henne vid hennes
barn, blifva de alla åter till ett, äro
dina barn. Då den unge Siegfried,
sittande under linden, ihågkommer sin
moder, äro ord och melodi blott
ett poetiskt utförande af de tankar,
som Wagner uttalar i detta bref.-
Med kärleken till nästan parar
sig hans kärlek till naturen, åt
hvilken han gifvit oförgängliga
konstnärliga uttryck. Han är alltid medveten
om sin höga uppgift i lifvet, att han
blifvit skapad till något mer än
värdet af hans personlighet. Mödor och
lidanden uthärdar han gärna för att
skapa de verk, med hvilka han tjänar
sina medmänniskor. Jag tillhör icke
mig själf; mina lidanden tjäna ett mål,
som hånar dessa lidanden. Jag
känner mig ren; jag vet ur mitt innersta
jag, att jag städse verkar för andra,
icke för mig själf; hvad jag lidit
vittnar därom. Ur lidandet uppstår
medlidandet, ett af hufvudmotivcn i hans
verk. Men ännu högre än medlidandet
synes honom som människa
raedgläd-jen, det upphöjdaste af allt, uttrycket
för en fullkomlig sympati . I
märkvärdig motsägelse härmed säger han
på samma ställe, att han »utan att
känna afund, likväl har ett instinktlikt
hat till rika människor». Som
människa har han känslan af att stå de
fattiga och ringa närmare, och han
lämnar många bevis på rörande om
tanke för tjänarna. Uttryck för hans
kärlek till djur finner man såväl i
hans lif som i hans konst. Detta är
så mycket märkvärdigare, som
Wagner betraktar som all kärleks ursprung
kärleken mellan man och kvinna. »Vi
skola älska barnet, och vår vän, först
sedan vi lärt oss att älska.» Af sina
vänner fordrar han en till
själfuppgif-vande gränsande hängifvenhet, af
hvilken uppstått de många klagomål och
till det vedervärdiga angränsande
angrepp, förorsakade af tvifvel på hans
vänners trohet. Hans drifter röra sig
mellan motsatta poler, det positiva
begäret, den negativa försakande
riktningen. Sinnlighet och askes, glädje i
varandet och flykt från världen, kamplust,
rastlöshet vid sidan af längtan efter fred
och ro. < )fver sitt lynne var han sällan
herre. I fråga om uppbrusning sökte han
sin like, om än omslaget raskt följde,
hans goda natur kom till genombrott,
och han, lika vek, som förut hård,
närmade sig dem han förolämpat.
Djupaste modlöshet växlar hos honom med
fast tillförsikt. Han rör sig mellan
yttersta optimism och krassaste
pessimism.
Alla dessa växlingar sammanhänga
med retligheten i hans väsen. I detta
hänseende var han en föregångare till
den följande generationen.
»Mitt nervsystem», skrifver han
1852», är i betänkligt tillstånd af
tilltagande sjuklighet, en nödvändig följd
af att jag lämnar fritt spelrum åt min
lidelsefulla och häftiga skaparnatur, som
nu en gång gjort mig till den
konstnär i hopen, som jag är.
Min naturs normala tillstånd är
ex-altation, under det hvila är för mig
något abnormt. Jag mår väl blott
då jag är utom mig.
Men just denna nervösa upprördhet
tjänar hans konst. »Jag är då
klarsynt, jag förnimmer, erfar, producerar
som aldrig förr.»
Omslaget från mellankoli till glädje,
från längtan efter döden till lifsglädje,
är en följd af denna retlighet. Man
märker hos honom en glädtighet, en
lyckokänsla, som stegras till
uppsluppenhet, omedelbart efter en
nedslagenhet så djup, att han vid femtio år
skrifver: »Intet år af mitt lif har
förflutit, utan att jag därunder någon
gång varit redo att begå själfmord.
Hans väninna, Mathilda Wesendonk,
kullar honom en freudehelflos ,
hän-syftande på ett uttryck, Walther von
der Vogehveide begagnar.
Det sammanhållande hos Wagner
är arbetslust, arbetsglädje, arbetskraft.
»Arbeta vill jag, ingenting annat.
Möda och arbete är det enda, som
kommer en att glömma sitt elände.» Så
talar mannen vid 50 års ålder,
skaparen af mästerverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
