Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 Oktober 1908 - Tiefland. Musikdrama i ett förspel och 2 akter. Text efter A. Guimera af Rudolph Lothar. Musik af Eugen d’Albert. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig på tre månader ej ha sett någon
menniska och Nando frågar om han
ej tycker sådan ensamhet förskräcklig,
men Pedro svarar att han drömmer
natt och dag, kännande sig lycklig.
Någon kvinna har han ej sett sedan
han en dag besökte kyrkan i dalen,
men i drömmen hade han sett en skön
flicka, och Guds moder hade
uppenbarat sig i drömmen för honom och
sagt att Gud beskärt honom en maka.
Nando svarar: »Du tror att en
kvinna och lycka äro ett, men
mellan båda ligger ett stycke himmel och
en hel afgrund, det skall du nog få
eriara». Han kastar en sten ur
slungan. Sebastionos stämma höres
nedifrån, ropande; »Fördömda karlar! så
när hade jag träffats af eu sten!»
Nando säger till Pedro att det är
Se-bastiano som kommer, ägaren till hela
trakten och kvarnen dernere och
husbonde till dem och alla här. Han har
med sig den gamle Tommaso. Pedro
säger sig ej ha med dem att skaffa
och går in i sin hydda.
Sebastiano, Marta och Tomtnaso
inträda. Den förstnämnde frågar efter
Pedro. Nando svarar att han är i sin
hydda, hvarpå Sebastiano tillsäger
Tommaso att hemta honom. Nando
befaller haa att hemta mjölk, ost och bröd.
Marta frågar nu Sebastiano, hvarför han
släpat henne hit upp, han svarar:
»Emedan det roar mig, och jag har
en plan med dig». Då Marta
för-skräckes häröfver, säger Sebastiano,
att hon behöfver ej frukta, han har
ju alltid visat sig god mot henne. Då
hon kom till trakten, ett tiggarbarn
med sin vagabond till far, gjorde han
denne till sin mjölnare för hennes
vackra ögons skull, nu är hon efter
hans död kvarnens herrskariDna och
bau finner det i sin ordning att hon
gäldar honom med sin kärlek. Marta
finner sitt öde förfärligt, men
Sebastiano förklarar att han som hennes herre
eger att befalla öfver henne. Då Pedro
synes uppe på höjden pokar Sebastiano
på honom och säger att han bestämt
honom till hennes make. Marta
springer åt sidan förfärad och säger att
hon hellre störtar sig i djupet.
Sebastiano vidhåller sitt beslut, och då han
fattar hennes hand, rycker hon sig
lös och skyndar bort. Pedro får i
detsamma se henne och utropar: »Guds
moder! hvad hon var skön!»
Sebastiano frågar nu Pedro om han icke i
stället för att vara herde skulle vilja
öfvertaga kvarnen dernere och gifta
sig med Marta. Pedro vågar knappt
tro på en sådan lycka. Tommaso
uppmanar honom att mottaga anbudet och
försäkrar att husbonden ärligt vill hans
väl. Pedro ger sitt bifall, jublande
öfver sin lycka. Pedro berättar för
Nando att han flyttar ned till
låglandet och att himlen skänker honom en
hustru. Nando yttrar sitt förakt för
låglandet, der menniskorna bo trångt
i kif och strid. Solen går upp och
Pedro prisar dess glans, påminnande
sig den lycka han njutit i den fria
bergsbygden, och nu tager han farväl
af den och Nando och ställer sin kosa
ned åt låglandet.
Förspelet afslutas dermed och ridån
faller, hvorefter en orkestersats följer.
Första Akten. Det inre af kvarnen.
Till höger kvarnhjulet, stillastående,
och en liten dörr, till venster en dörr
med förhänge, hvartill ett par
trappsteg leda, samt en spis, i fonden är
den stora ingångsporten och vid dess
öppnande har man utsikt åt gletschern
och bergshöjderna, som man känner
från förspelet. Kvarnen är belamrad
med säckar, kvarnstenar etc. Morruccio
är ensam i rummet, sysselsatt med att
sålla sädeskorn; Pepa, Antonia och
Rosalia storma in genom porti n, alla
frågande honom: »Ar det sant? —
verkligen sannt?» Skall Marta
verkligen ha bröllop?» Moruccio förklarar
att bruden redan väntar vid den öppna
kyrkdörren. Flickorna tro s:g veta
att Morruccio sjelf gerna velat bli
mjölnare här, sedan den gamle dog för ett
år sedan, och att han också velat haft
Marta till hustru. De skämta med
honom derför, men tigga om att han
skall stilla deras nyfikenhet. Den unga
Nuri träder in, sysselsatt med
stickning; de tre andra flickorna vilja nu
veta nyheter af henne, och hon
berättar att husbonden uppe i bergen
hämtat en herde, som skall gifta sig med
Marta innan denna afton, hvilket
Tommaso berättat henne. Hon berättar
ock att hon en afton hört ett samtal
mellan Sebastiano och Marta, när de
vandrade utmed floden i månskenet.
Marta grät och han sade alt äfven om
hon tog sig en annan man cch han en
annan kvinna, så blefve han hennes i
all tid, och Marta svarade under tårar
att hon väl visste att hon aldrig kunde
komma loss ifrån honom. Maria
inträder i kvarnen från höger med sänkt
hufvud, men då hon får se kvinnorna,
skyndar hon in genom dörren med
för-hänget. Flickorna utropa nu: »Ar
det möjligt att hon vågar!–––––Och
den åsnan till herde vet ingenting, han»,
hvarpå de utbrista i skratt. Marta
träder in och hon befaller flickorna
att gå sin väg. Då de ej röra sig,
tager hon och ka’tar ut korgarne de
fört med sig, hvarefter de aflägsna sig.
Endast Nuri, hennes älskling får stanna
kvar och Marta fcer henne kyssa sig.
Då Nuri frågar henne hvarför hon
gråtit, svarar hon att hon aldrig mer
kan bli glad; visserligen skall hon ha
bröllop, men detta bröllop är en
förbrytelse.
Man hör buller och Marta skyndar
j in i sitt rum. Utanför höras röster
af folk som väntar på Pedro.
Moruccio inträder förande med sig Tommaso,
som säger sig första gången nu
beträda låglandet. Då han priser den
ädle husbonden, finner Maruccio att
han ej rätt känner honom, och när han
talar om Pedro som ett dumhufvud
eller en dålig karl, tror den gamle
blott att han gör det af svartsjuka.
Morruccio vet berätta att Sebastiano är
i stor penningknipa, och hans enda
hjälp är ett rikt gifte. Hans
förbindelse med Marta måste derför taga
slut. Tommaso beskyller honom för
a-1 ljuga och båda lyfta käpparna mot
hvarandra, då man hör ett buller från
folket derute och rop att brudgummen
Pedro kommer. Denne träder in
genom porten. Han har sprungit, säger
han, som en stenbock ned i dalen.
Han frågar nu efter Marta, sin brud.
Kvinnorna tränga sig skrattande
omkring Pedro, önskande honom lycka.
Sebastiano inkommer och frågar om ej
Pedro anländt. Denna träder fram och
Sebastiano frågar vidare efter Marta.
Pepa svarar att hon är i sin
kammare. Sebastiano ber Pedro göra sig
beredd; presten är här om en timme.
Pedro tackar honom för hans godhet.
Tommaso, som genom Morruccio
rubbats i sin tillit till Sebastiano, vill
tala vid denne, men han har nu ej
tid. Marta syns på trappan. Hon ber
sakta Sebastiano ha medlidande med
henne; han finner henne vara lustig.
Hon gråter, men då det märkes torkar
hon bort tårarna och låtsar sig vara
munter, och så tycker Pedro att det
bör vara. Sebastiano finner Pedro för
simpelt klädd, hau har skaffat en ny
drägt, så att han kommer att se ut
som en sprätt. Bönderna och de andra
gyckla deröfver, hvilket gör Pedro
ursinnig. Han ser nu presten nalkas
och ber männerna följa med att hjälpa
honom med utstyrseln. Då presten
inträder ber Sebastiano honom gå till
kapellet, han liar ännu några ord att
säga bruden. Marta har helt
frånvarande under tiden tagit plats på en
kvarnsten. Ensam med Sebastiano
säger hon till honom: »Gör med mig
hvad vill du vill!» Han vill smeka
henne, men hon drager sig undan. Man
hör skratt utanför och Marta sjunker
ned, utropande: »Skam öfver mig!»
Sebastiano förklarar att han kan ej
lefva utan henne. Han vill omfamna
henne, men hon hindrar det. Man
skrattar ånyo utanför. Marta ropar
förskräckt: »Nu komma de för att hämta
mig. Sebastiano skrattar triumferande».
»Så vill jag ha det!» säger han. »Fly
nu till mig från honom!»
Pedro, åtföljd af flickorna och
bondfolk, inkommer, sägande att han ej
vill bära de nya sprättkläderna och
förklarar att han ej vill göra sig till
en narr för folket. Marta förklarar
sig beredd till vigselakten yttrande till
Sebastiano: »Nu är allt slut emellan
oss!» »Tror du det?» hviskar
Sebastiano till henne. »I natt kommer jag
till dig. Ser du ett ljus lysa i din
kammare, så vet du att jag väntar
dig der». Tommaso inträder. Porten
öppnas och bröllopståget ordnas med
fackelbärare i spetsen. Sebastiano och
folket manar: »Framåt till kapellet!»
Tommaso vill återigen ha ett samtal
med Sebastiano, men tillbakavisas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
