Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 Oktober 1908 - Tiefland. Musikdrama i ett förspel och 2 akter. Text efter A. Guimera af Rudolph Lothar. Musik af Eugen d’Albert. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sebastiane» frågar Morruccio om icke
han skall gå med till kapellet, men
denne svarar att till detta bröllop går
han icke. Då Sebastiano vill veta h
varför, svarar han, att han vill icke och
dermed nog. Husbonden befaller
honom då packa sina saker, körande
honom på porten. Tomraaso säger att
han af Morruccio hört underliga saker
om Sebastiano, hvarpå denne förklarar
Morruccio vara en lögnarn, Tommaso
tror det och hotar drängen med
prygel om han ej genast ger sig af.
Mo-ruccio, i det han går, svär vid sin
moders själ, att hvad han sagt om
Sebastiano är sannt. Tommaso tror
honom nu och vill skynda till
kapellet att hindra vigseln, men för sent,
ty nu hör man klockorna från
kapellet, förkunnande att vigseln är öfver
och folket hörs ropa lefve för
brudparet.
Marta inträder, åtföljd af Pedro,
som i dörren vinkar åt folket och ber
de medföljande bege sig hem. »Vi
äro nu allena», yttrar Pedro, »kom nu
min älskade hustru och sätt dig hos
mig». Marta svarar med köld: »Hvad
vill du? Låt mig vara i fred!» och
sätter sig ett stycke ifrån honom. Pedro
ställer sig bakom henne; han vill
bereda henne en öfverraskning och tager
upp pengar ur sin ficka, deribland en
i ett tygstycke inlindad silfverpenning.
Han vill skämta muntert med Marta,
men hon går bort ifrån honom; han
visar penningen och säger att han
ärligt fortjent den och att den kostat
hans blod. Den nådige herrn
Sebastiano, har skänkt honom den, och
han berättar nu utförligt om en strid
som han haft med en i trakten
härjande varg, som han dödat, men sjelf
blef han sårad och förd till sin hydda.
Då fick han till belöning af Sebastiano
silfverpenningen. Marta lyssnar rörd
till berättelsen. Pedro vill skänka
henne penningen, men hon mottager
den icke. Det är sent nu, säger hon,
och tid att gå till hvila. Hon tager
godnatt af Pedro och visar på dörren
till höger, sägande: »Der har du din
kammare!» Pedro tror att hon
skämtar. Marta förnekar det och säger:
»Tvinga mig ej att tala, ty då måste
jag säga hvad som tungt belastar mitt
hjärta». Hon tror att Pedro vet allt
och säger att han handlat skamligt
mot henne. Pedro frågar förvånad med
hvad rätt hon kan tala så till honom.
Han älskar ingen på jorden mer än
henne. Nu syns, till Martas häpnad,
ett ljus bakom förhänget till hennes
rum. Pedro får se ljuset och utropar:
»Vi äro icke allena!» Han tager upp
en knif ur bröstfickan och nörmar sig
dörren; Marta håller honom tillbaka,
sägande sig sjelf hafva tändt ljuset,
hvilket Pedro finner omöjligt, då hon
ej lemnat kvarnrummet. Ljuset
slocknar. Marta påstår att han drömt,
något ljus har ej funnits i rummet,
säger hon. Pedro vet ej livad han skall
tro. Han närmar sig Marta, sägande:
»Nu beder jag ett Pader Vår för mina
goda föräldrar, som äro hos Gud, det
andra beder jag ej, ty nu har jag en
hustru som himlen skänkt mig » Marta
säger /ör sig sjelf: »O Gud, hur för-
färlig är ej din straffdom!» Pedro
yttrar i halfslummer: »Allt är lugnt
och stilla . . . vargen kommer inte i
dag . . . inte i dag ...» (Förhänget
faller långsamt).
Andra Akten. Samma sceneri som i
förra akten. Marta och Pedro sitta i
samma ställning som i slutet af denna.
Dagen har inbrutit. Nuri hörs sjunga
utanför. Marta vaknar och går in i
sitt rum. Nuri inkommer stickande på
en tröja. Hon helsar god morgon på
Pedro, som nu också vaknar,
utropande Martas namn. »Det är ej Marta
utan jag», svarar Nuri, och då han
frågar efter Marta säger Nuri att han,
hennes man, väl bäst borde ha reda
på henne. Nuri säger att hon stickar
på en tröja åt honom i stället för den
fula grå som han bär, men Pedro vill
ej taga emot den. Han förklarar att
han vill bort från Marta och grubblar
på hur ljuset kom in i rummet. Hvem
var der? Han vill döda honom, förr
får han ingen ro. Nuri berättar att
allt folket skrattar och kallar honom
»stackars Pedro». Han är förtviflad
öfver att a’la känna hans elände, han
ensam vet ingenting. Då Nuri visar
sitt deltagande, stryker han med
handen öfver hennes panna, kallande
henne »ett godt barn». Marta
kommer in i detsamma och Nuri vill gå,
men Pedro ber henne stanna, hvilket
gör Marta misslynt, så att han bjuder
henne gå sin väg. Pedro vill följa
henne nu. Marta förbjuder honom det,
han skall stanna hos henne och hon
sätter sig ned gråtande. »Tror du
Marta gråter», säger Pedro till Nuri,
»nej, hon skrattar, vi båda skratta
allt sedan bröllopet». Han ber sedan
Nuri följa honom; till detta hus vill
han aldrig återvända. Han går,
följande Nuri. Marta spriDger efter dem
för att kalla honom tillbaka, i det hon
utropar: »Han får icke gå med henne;
ingen får taga Pedro ifrån mig!» I
dörren möter hon Tommaso, som
frågar hvart hon ämnar sig och får till
svar att hon ej vet hvart hon vill.
Tommaso anklagar henne nu för
hennes förhållande till Sebastiano och
berättar att han funnit Pedro i
förtvif-lan. Hon söker under tårar
rättfärdiga sig, berättande sina sorgliga öden.
Hvem som var hennes far vet hon ej,
modern tiggde i Barcelona och
förenade sig med den gamle, som förde
henne hit. Fattigdom och nöd bragte
henne att sluta sig till Sebastiano, den
ende som visat henne vänlighet. Hon
vågade ej trotsa honom, då han
befallde henne gifta sig med Pedro.
»Men» — utropar hon — »ett under
skedde med mig i kyrkan. Jag hörde
liksom ett bud från himlen: »Detta
är din man, han skall bli ditt skydd
och stöd». »Och Pedro», fortfor hon,
»älskar mig verkligen, fastän jag ej
förtjenar det». Tommaso anser att
Pedro skall förakta henne, när han får
veta sanningen. Hon tror sig dock
vara säker på hans kärlek, lika visst
som hon nu älskar honom. Hon
faller sedan på knä och beder
Tommaso ge henne sin välsignelse. Man
hör de tre flickornas röster och skratt
derute och Marta, som ej vill träffa dem,
aflägsnar sig. Flickorna inkomma jemte
Nuri och be henne tala om hvad hon
vet om Marta och Pedro. Hon
berättar nu en skämtsam historia om en
vadhållning mellan Sanct Mikael och
Satan, som påstår att det ej finns en
enda kvinna som kan låta bli att
skvallra och prata. Ängeln har dock
funnit en kvinna som kunde tiga och
ansåg sig ha vunnit vadet, men satan
skrattar förnöjd, ty ängeln var
bedragen: den kvinnau var nämligen från
födslen döf och stum. Flickorna bli
ursinniga på Nuri. Pedro träder in
ech slår sig ned i rummet. Flickorna
håna och skratta åt honom, och då
han förargad frågar hvarför de skratta,
svarar de honom bara: »Fråga Marta»,
hvarefter de gå ut. Marta inkommer
och tillagar en måltid, bedjande Pedro
äta. Denne svarar att han ej vill ha
någon mat, han vill endast tala med
henne, ber henne sedan gå ifrån
honom, sjelf vill han återgå till bergen
och bjuder henne farväl. Marta
an-lopar honom att stanna och förlåta
henne. Hon nedfaller och omfamnar
hans knän. Pedio stöter henne ifrån
sig, ty hon har bedragit honom och
förtjenar hans förakt. Han vill bort
från låglandet, som dödar honom, och
upp till sina berg. Marta ber honom
i sin förtviflan hellre döda henne, än
öfve’gifva henne. Pedro drager sin
knif cch sårar henne i armen. Hon
ber nu att han skall sticka henne i
hjertat med knifven, så att hon kan
få dö, då Pedro fattas af djup ånger.
Pedro ger slutligen vika för sin
kärlek, och de sluta hvarann i sina
armar. Båda besluta nu att bege sig
upp i bergen ocb der njuta af sin
lycka. På väg ut möta de i dörren
Sebastiano. Pedro ber honom återtaga
sin kvarn; han vill nu vända åter till
bergen. Sebastiano hör ej på honom
utan säger till Marta att fadern till
hans brud skall komma samma afton,
men derförut vill han muntra sig och
ber henne dansa; då hon vägrar
befaller han henne och när i detsamma
bönder och bondkvinnor inträda, tager
han från en af dem en gitarr och
spelar upp till dans. Han och bondfolket
manar nu på Marta att dansa, hvilket
hon slutligen gör. Pedro ber henne
emellertid sluta dermed. Sebastiano
sjunger om kärlek, om skämt och
kyssar; bondfolket instämmer med honom.
Marta säger nu att Pedro bjudit henne
följa sig. »Hvad vill den menniskan!“
utbrister Sebastiano, och Marta svarar
att hon vill gå med Pedro, ingen har
rätt att förbjuda henne det. »Det vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
