Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 Oktober 1908 - Peter Cornelius (med porträtt) - Alexander Heinemann (med porträtt) - Musikalisk omvändelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komponist. Färdig att framträda på
operascenen debuterade han 1892 som
Toreadoren i »Carmen» — han var
nämligen på den tiden baritonsångare.
Vid denna, tid träffade han den
svenska sångerskan Ellen Gulbranson, som
spådde honom att han skulle göra lycka
som tenor och sjelf började han tro
derpå, då han vid en konsert i stället
för Herold som insjuknat inöfvade och
sjöng Lohengiins afsked i rätta
tonhöjden. Efter sitt engagement vid
Köpenhamns operan sjöng han der i
10 år som baryton, utförande en
mängd roller såsom Don Juan, Valentin
i »Faust», Grefve Luna i
»Trubaduren», Sjökonungen i »Vikingablod» etc.
Han begaf sig så till Paris för att
utbilda sin tenorröst under ledning
af Devillier. Derefter reste han till
Berlin, der han studerade sång för
tenorsfingaren Julius Lieban, en af
Berliuoperans bästa förmågor. Genom
den bekante operatenoren Naval blef
honom sedan rekommenderad en
italiensk lärare Spiro, som genom resor
med den berömde Tamagno lärt
mycket af sångkonst. Sålunda förberedd
att inträda i operatenorernas led
debuterade hr Cornelius som Achilles i
»Iphigenia i Aulis», och sedan har
tenorbjältarne i Wagners musikdramer
och operor varit hans specialitet.
Sigfrid kreerade han sålunda 1903 vid
»Sigfrids» premiär i Köpenhamn och i
»Ragnarök» två år senare. Som
Lo-hengrin cch Walther Stollzing i >■
Mäs-tersångarne» har han också firat
triumfer, och hela »Bingen» tillhör
honom, således älven Sigmund i
»Valky-rian >. Det var också för sistnämnda
parti, som han af fru (’osima Wagner,
sedan hon fått kunskap om hans rykte
som Wagner-fångare. blef kallad att
medverka b’and de utvalda storheterna
vid festspelen i Bayreuth 1906. Den
bekantskap han gjort med den
berömde dirigenten Richter torde ha
föran-ledt att han rekommenderats till
Bayreuth. Utlandets uppmärksamhet var
nu fästad vid honom, och så fick han
förra året mottaga det hedrande
anbudet af engagemeut vid Coventgarden i
London för fyra säsonger, hvilket han
ock antog. I maj detta år sjöng
sålunda hr Corne’ius på nyssnämnda
teater under den stora tyska säsongen
Sigmund och Sigfrid samt Lohengrin
och Itinnldo i Glucks »Armida», en
framställning som vi sett nämnas
såsom mycket verkningsfull både till
sång som spel. I London sjöng han
äfven vid de engelska föreställningarne
Sigfiid på landets språk. Han berättar
härom, att när han eDgagerades kunde
han ej ett ord engelska, men på några
månader hade han inöfvat partiet med
tillhjälp af en engelsk kapellmästare,
som London-operan skickade honom till
Danmark.
Under den tid hr Cornelius tillhört
operan i Köpenhamn har han utföit
bortåt 80 roller, hvilka, utom de ofvan
nämnda, här ej kunna specificeras.
För ett år sedan blef han utnämnd
till Kgl. dansk kammarsångare och var
dessförinnan Dannebrogsriddare.
Efter sitt gästspel här skall hr
Cornelius medverka vid en
Wagner-konsert i Göteborg. Derlfrån reser
han hem till Köpenhamn att uppträda
i Nibeluugsringen och begifver sig i
januari till London.
Alexander Heinemann.
Den tyske sångkonstnäreu
lleine-mann, med kvliken vi nyligen här i
Stockholm fått göra bekantskap å hans
konserter och hvars poträtt vi med
anledning deraf här meddela, är född
d. 23 maj 1873 i Berlin.
Ursprungligen bestämd till köpman dref honom
kärlek till konsten att egna sig åt
musiken. Så blef han efter gjorda
musikstudier en lång tid anställd i
flere större teaterkapell som
konsertmästare. Han var en mångsidig
musiker, ty lian spelade violin, viola och
blåste tenorhorn samt tuba.
Genom en händelse kom hans förre
sånglärare från skolan att höra honom
sjunga och upptäckte hos honom eu
högst lofvande sångtalang. Han trädde
så in i det ttternska
musikkonservatoriet i Berlin 1893 och studerade sång
för dess direkti is, den utmärkta
sångerskan och lärarinnan Jenny Meyer,
sedan för prof. Adolf Schult/.e. I leori
och harmonilära hade han till lärare
prof. Ludvig Bussler och i
komposition prof. Arno Kleffel. Ar 1896 gaf
Heinemann sia första konsert på Berlins
Singakademie med ovanlig framgång.
Den följde honom oek i ökad grad när
han sedan lät höra sig i andra af
Tysklands större städer, där han snart blef
en favorit hos publiken. Från
hemlandet sträckte han sina kon^ertresor
till London, Paris, Wien, Budapest,
Prag, Amsterdam, Brüssel etc. och
har senast i Köpenhamn och Kristiania
firat triumfer. Heinemann är för nästa
år engagerad för Amerika på ytterst
förmånliga villkor.
Vid större musikfester i Tyskland
har hr Heinemann medverkat och
räknats bland de bästa solisterna. Så
vid Oratorieförcningen i Tilsit 1899,
då programmet upptog Gades »Comala
och Schumanns ballad »Des Sängers
Fluch». Man yttrade Hå om honom:
»Herr Heinemann är ej endast
bo-gåfvad med eu klangskön stämma, utan
visade sig ock som en ytterst
temperament full sångare . 1 Posen omnäm-
nes han 1900 bland utmärkta
solister», deltagande i utförandet af Bachs
Hmoll messa, och då vid en musikfest
i Kiel 1900 Gernsheims Hafis
uppfördes, hette det: »Hufvudpartiet var
anförtrodt åt herr Alexander
Heine-mann, den röstväldige barytonen, i alla
delar, hvad värme i uppfattningen och
glans i framställningen beträffar, den
utmärktaste representant».
Herr Heinemann har också egnat
sig åt lärarefacket, i det han under
åtta år var förste sångprofessor vid
Sternska konservatoriet. I Berliu har
han varit en bland de mera eftersökta
sånglärarne och haft elever från flere
främmande land, äfven skandinaver.
Större koesertresor nödgade honom
emellertid att inskränka
undervisningen, och på senare tid har han
uteslutande egnat sig åt konserterande.
Utmärkelser i form af ordnar och
medaljer ha icke fattats honom och sedan
flere år bär han titeln af
kammarsångare.
Musikalisk omvändelse.
Allmänna ’hyska Musikföreningen
hade sistlidne sommar från 30 maj till
ö juni en stor musikfest i München med
program af operor, orkesterverk, och
kammarmusik samt större och mindre
vokalverk. Åtskilliga underliga saker
tick åhörarne dervid göra bekantskap
med. Det som der af nyheter i
kora-positionsväg presterades ger en dr.
Leop. Schmidt anledning till en
uppsats i »Die Siguale», som har sitt
intresse i bedömandet af nutidens musik
och musikalstring. Författaren hör
dock ingalunda till de »stock-
konservativa», det må anmärkas. Uppsatsen
följer här.
Det var i München vid
tonkonstnärs-festen. Vi suto, eu liten krets af
musiker och musikvänner tillsammans, och
under det friska intrycket af de nyss
hörda verken vände sig naturligt nog
samtalet kring do musikaliska frågorna
för dagen. I tydlig misstämning hade
alla lemnat konserten, de oförbätterliga
optimisterna, för hvilka allt som de
unga och yngsta ha att uppvisa är
liktydigt med framsteg, mer än
skeptikerna, hvilka den betänkliga
vändning som vår musikaliska utveckling
småningom tagit sedan länge ej
undgått, och hvilka derför knappast kände
sig utsatta för någon missräkning. Hvad
man upplefvat verkade också allt för
nedstämmande. Var verkligen det, som
man fann vara sista årets vinst,
resultatet af en med så högtflygande planer
framdrifven rörelse som den
Wagner-Lis/.tska epigonskarans, då hade
san-neligen utvecklingen stannat på en död
punkt. Och ined ängslan frågade man
sig hvad man kunde ha att vänta af
den nämaste framtiden.
På många håll kom man till tals
om hvari orsaken till produktionens
beklagansvärda försämring vore att
söka. Helt öppet bekände en ledande
person att han ej vidare kunde
tillkämpa sig något deltagande för det unga
släktets skapelser. De som hörde till
»framstegsmännen» borde hålla sig
för sig själfva; han kunde endast höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
