Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 Oktober 1908 - Musikalisk omvändelse - Musikbref från Danmark och Tyskland, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
musik som »bade något att säga»
ho-nom, något i sig sjelf färdigt.
Och är ej detta den ståndpunkt, som
hvarje åbörare är berättigad att intaga
rörande konstenV Visserligen bar i
alla tider en gäsning varit rådande ocb
expirementerandet är oskil jaktligt från
skapandet. Men hur är det vfil ställdt
med skaparkraften i en tid, som ännu
nästan endast frambringar expirement?
Mig intresserar det hnfvudsakligea att
sjsselsätta mig med de orsaker som
kunna liggå till grund för det allmänt
kända missförhållandet mellan
innehållet ocb dess framställning i nyare
tonstycken. Hur kominer det sig, att de
moderna ej kunna tycka sig göra nog
i komplicering af uttrycksapparaten
och att de likväl med alla dessa
medel gifva så litet af innehåll V Icke
allenast missbruket af ocb den
deri-genom åstadkomna värdenedsättningen
af dissonanserna, utan än mer
stegringen af klangstyrkan till ett
beständigt skriande ocb dundrande fortissimo
är en af de symptomer som ej kan
undgå någon. Den högljuddhet som
bör till dagordningen i vår musik
synes mig vara något, som man bör
allvarligt begrunda. Kanske leder sådana
tankar på väg att med allt större
ängslan öppet tillstå missbelåtenheten ocb
frammana mera tillfredsställande
förhållanden. Den som skriker känner
sig ha orätt, säger man. Det
moderna orkesterspråket påminner, der det
tar afstånd från all måtta och
dynamisk ekonomi, icke sällan om en
men-niskas vredesutbrott, som ej vill
tillstå sin vanmakt i kampen. Den som
deraf sluter att musiken kämpar med
ämnesföremål som gå utöfver dess
framställningsförmåga har nog träffat
det riktiga.
I en punkt stämde det nämnda
bordsällskapet i München öfverens: att det
ej längre kunde fortfara på detta viset,
att ett bakslag inom kort vore att
förvänta. Småningom hade det forberedt
sig, påskyndadt genom excesserna hos
de allra modernaste, ja här och der
liade det redtin inträdt, i publikens
stämning, i pressen, i åsikterna bos
framstående musiker, i månget verk
af- nyaste datum. Men ännu finns det
sådana som bära sig vildt åt och ej
märka att smaken redan utvecklat sig
längre och att framtidsidealet för i går
lätt kan räknas till det passerade. En
alltför tvär utveckling skulle göra
förlägenheten ännu större. Men det visar
sig dock tydligt att flertalet åhörare
af vissa noviteter icke känner sig i
sitt inre lyckliggjordt och rikare utan
förtröttadt eller bära de otrognas
leende på läpparna; också hände det att
vid denna tonkonstnärsfest i München
anhängarna af olika riktningar gåfvo
tydligt uttryck åt sin missräkning och
sitt missnöje. Der behandlades saker
allvarligt, hvilka egentligen ingen
vidare tog på allvar, och man kan ej
tillbakahålla den känslan, att om en
gång högt och öppet uttalas, livad som
nu a’.lu i förtroligt samspråk tillstå,
hela härligheten ett tu tre störtar
samman. Och likväl äro vi alls ieke
reaktionära i den gamla meningen utan
mer än någonsin vänner af framsteg.
Det är sålunda något som ej hänger
rätt ihop; de musikaliska par
force-ryttarne har råkat in i en
återvändsgränd.
För icke lång tid sedan hade väl
ingen kunnat tro att dogmen om det
allena saliggörande W agnerska dramat
skulle kunna rubbas i siua grundvalar.
Sedan ett årtionde (efter Brahms’ död)
lar det emellertid visat sig att vid
sidan af dramat mångahanda andra
ideal kommit till giltighet, och den så
kallade nytyska Bkolau hade i Richard
Strauss åt sig frambragt en antipod
och ännu en nydanare. Under det
mäktiga inflytandet af hans skapelser
segrado den materiella riktningen öfver
den idealistiska, och med tekniken sein
sjelfständigt mål, bedrefs så en kult,
sådan som aldrig tillförene. Den
svu-foniska dikten» blef tummelplatsen för
musikaliska korybauter, och snart
trängde äl ven in i kammarmusiken och
sången en bedröflig smakförvildning,
hvilken snart uppenbarade sig än som grof
materialism, än som affekterad askes
och impotens. Med det fria
an-loppet och teknikens emancipation hade
ej på samma gång uppenbarat sig de
genier, som förmådde vandra
förebildens säkra bana, den förebild som
aldrig åsidosätter musikens
genomträngande af poetiska element och dess
ai-kitektoriska byggnad, som aldrig
af-kläder sången den värme som tillhör
en spontant känd och likaså verkande
stämning. Excentriciteterna hos
oskönheten och larmets apostlar ha vi med
rysning fått upplefva. Dem har man
att tillskrifva om den allra nyaste
riktningen hastigare än andra affärdas.
Tecken till att vi åter stå inför en
vändning ha icke saknats. I München
gjorde de sig endast mera bemärkbara
i den glädjande öfverensstämmelsen
hos alla klarsynta, hvilka nu, som man
kan hoppas allt mindre skola underlåta
att yttra sin verkliga mening. Man
beliöfver väl icke mera befara att
blif-va missförstådd, 0111 man i detta
hänseende talar om en »omvändelse» i
musiken. Det såsom nödvändigt förnumna
skall bli fva ett faktum, äfven om
mu-sikidkandet ej genast, låter det komma
till erkännande och det lall skulle
inträffa att vi längre än det kan tyckas
ha att vänta derpå.
Musikbref.
Af Anteros.
Från Danmark.
15 Sept.
Medan för det konglige tbeater i
Köbenharn dess nu mest uppburne
operasångare, den förträfflige tenoren 1177-
helm Herolds namn konstituerar den
magnet, tack vare hvilken densamma
har tillfredsställelsen att antända sin
röda lykta, med andra ord att
annonsera utsåldt hus, utgör en ny
violin-stjerna, Little lika, den utomordentliga
uppenbarelsen på dervarande »Scalas»
varitéhimmel. Redan den barr sligt
naiva apparitionen af denna i äkta
nordisk skönhet strålande, omkring
femtonåriga Hicka med sitt af gyllne
lockar omgifna ansigte och sin
välfor-made, af en Mignon-artad drägt prydda
gestalt för osökt tanken till den
svenska primadonnan, som i sin barndom
med sitt älsklingsinstrmnent vandrade
rundt landsbygden. Men då man en
stund lyssnat till hennes lika tekniskt
remarkabla, som djupt själfulla spel,
kan man ej annat än beklaga, det en
så sällsynt, om ock ännu ej fullt
utvecklad talang inom en dylik atmosfer
måhända riskerar att förkväfvas.
Från Tyskland.
Aug.—Sept.
Mozarts Entführung . Wagners
»Parsifal ».
München bar jemväl denna sommar
liäfdat sin rangplats såsom Tyska
rikets konst- och teaterstad »par
excellence». Förutom den i och för årets
industriutställning konstruerade
Kiinst-lertheater- med hufvudsakligen inom
det klassiska dramat vald ocb af
dervarande hofteatrars artister tolkad
repertoar, har dessas nye ledare fri-li.
Albert von Speidel äfven med hänsyn
till de årligen återkommande
festspelen blifvit de Possartska traditionerna
trogen. På en Mozart-cykel, begynt d.
1 aug. å Residenztheater och
bestående af Die Entführung aus dem
Serail, Figaros Hochzeit, Cosi
fan’tutte och Don Juan —
likaledes representerad med den
ursprungliga italienska titeln Don Giovanni
— följde, å Prinzregent teatern en
längre Wagner-A:o, upptagande tvenne
serier af Nibelungsringen samt
Meistersinger, Tannliäuser och
Tristan und Isolde. Ereqvensen
var nu, om möjligt, ännu starkare än
tillförene, hvarför vi allenast tack vare
den förbindlige teaterclierens speciella
tillmötesgående lyckades få öfvervara
den förstnämnda af ifrågavarande,
under med verkan af Berlin operans främste
hjeltetenor Ernst Krans och andra
celebriteter gifna föreställningar.
Det femtonde i ordningen af Mozarts
musik dramatiska verk, rönte Die
Entführung aus dem Sera’ 1 eller
Bel-monte und Constanze vid sitt allra
första uppförande å Wiens hofteater
år 1782 en framgång, hvilken vida
öfverträffade den, som kommit dess
närmaste föregångare »Idomeneo» till
del, samt blef hans första triumf
såsom äkta tysk konstnär och skänkte
honom en afgörande seger öfver den
hittills der förhärskande italienska ope-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
