Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 Oktober 1908 - Musikbref från Danmark och Tyskland, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ran, hvars mest betydande representant
var den honom vida underlägsne Salieri.
Inom kort med verkligt jubel helsad å
Tysklands förnämsta scener, inledde
hans förstnämnda, ursprungligen
»Singspiel» betitlade skapelse en ny era för
det tyska musikdramat; också helsades
detsamma vid sitt framträdande i
Dresden med entusiastiska loford af ingen
mindre än C. M. von Weber. * **))
Texten, efter en redan komponerad librett r’
under starkt inflytande af Mozart sjelf
omarbetad af Gottlieb Stephanie, med
sitt nästan om en barnsaga erinrande,
på samma gång naivt känslofulla och
glädtiga innehåll, kunde ej bättre
harmonierat med den förres af ungdomlig
friskhet och tjuskraft sprudlande genius.
För diktens mera sentimentala sida.
Belmontes och Constanzes trofasta, alla
faror och olyckor trotsande kärlek, hade
han särskildt inspirerats vid tanken på
sin egen älskade, Constanze Weber,
med hvilken hans ändtligen något für
bättrade ställning tillät bonom ,att kort
efter Entfiihrungs» urpremiär knyta
Hymens band. Det skulle föra oss
för långt att närmare ingå på den ej
mindre i förevaiande opera än i Mozarts
öfriga verk å härliga melodier så rika
musiken, hvaraf allenast må framhållas
dess sällsynt delikata instrumentation.
Att ha, i en ock svårligen öfverträffad
framställning, med sin repertoar ånyo
infürlifvat »Die Entführung», länder
Münchens hofteatrar till så mycket
större heder, som densamma
oförklarligt nog numera ytterst sällan kommer
till uppförande ens å någon tysk
teater. I första rummet är
hofkapellmäs-taren Felix Mottl, en ej mindre ypper
lig Mozart- än Wagner-dirigent,
fortjent af det varmaste erkännande.
Bland solisterna framstod fru Hermine
Bosetti isynnerhet genom sin briljanta
koloratursång samt hade i hr Raoul
Walter en både musikaliskt och
dramatiskt värdig »partner», om ock den
förra, så tjusande i subrettroller,
uppenbarligen ej var på sitt rätta område i
ett så sentimentalt parti som
Constanzes och den senare föreföll något
väl bedagad för att illusoriskt
åter-gifva den i sin ålders blomma
betint-lige ädlingen Belmonte. Så mycket
mera juvenil charm och skalkaktighet
utvecklades af det andra kärleksparet,
de nyssnämndas resp. kammarjungfru
och betjent, frk. von Fladung och hr
*) Dennes Oberon, som jn jemväl utgör
en den trofasta kärlekens »Höga visa» och
ifråga om orientaliskt färgmättade scener
väl öfverträffar »Enleveringen». har nu i
höst ett 400-tal gänger gått öfver Dresden
operans scen, der särskildt dess ock af stor
vigt varande »mise-en-scéue», i största
möjliga perfektion kommer till heders. Inom
parantes sagdt, hafva plafondmålningarna
i nämnda teaters stätliga foyer f. n.
blif-vit till den grad illa medfarna, att vederb.
sett sig nödsakade med snaraste skrida
till deras renovering.
**) Af Christ. Fr. Bretzner med musik af
Johann André; efter Mozart användes
densamma ytterligare till operor af Dietter,
Knecht och Kuzzi.
Felmy, hvarjemte båda hennes två arior
och hans romans utmärkt komrno till
sin rätt. Såsom den turkiske uppsy
-ningsraannen, en sannskyldig buffaroll,
glänste hr Sieglitz med sin saftiga
komik och präktiga bas; hans husbonde
paschan (hvilken till sist ädelmodigt
återskänker friheten åt de i hans våld
hemfallna begge älskande paren med
uppoffring af sin egen passion för den
sköna Constanze) framställdes af hr
Hauberger med vederbörlig »grandezza»
och nobless. Trots att han är en af
pjesens hufvudpersoner, är rollen icke
ett sångparti. — Uppsättningen
utgjorde ett värdigt motstycke till
»mise-en-scénen af »Cosi fantutte», medan
enligt pressens förmenande Don
Gio-våunis», som ju ock, speciellt i sista
akten, är vida mer kinkig, lemnade
rum för Herfaldiga anmärkningar.
* *
Äfven till Bayreuth torde i sommar
Wagner-dyrkarne hafva vallfärdat mera
talrikt än förut, och bland dessa
märktes efter vanligheten åtskilliga
medlemmar af Europas regerande hus,
framför allt de tyska staterna. Enär
sedan långt tillbaka alla biljetter voro
utsålda *) och journalister, utan
undantag, här ej åtnjuta de ringaste
förmåner, kunde man skatta sig lycklig att
i en händelsevis ledig »Fürstenlogs»
erhålla en plats för 40 mark. Men
vare nog sagdt, att bevistandet af en
»Parsifal»-föreställning konstituerar en
rent af ovärderlig njutning, i det att,
oafsedt de liksom i Rielianl Wagners
operor öfverhufvud oundgängliga
longö-rernn, väl ingen dramatisk-musikalisk
skapelse nått idealet så nära som detta
»biihnenweihfestspiel >, hvilkens af
hjel-tesaga och religiöst »mysterium»
sammansatta haudling oemotståndligt måste
gripa fantasi och känsla samt verka
nästan såsom en uppenbarelse i
förening med en visserligen svårfattlig
musik, hvars hardt när öfverjordiska
skönheter emellertid vid hvarje
för-nyadt åhörande alltmera träda i dagen.
Representationerna af
Nibeluug-r ingen och Lohen grin, om hvars
regi*- Sieg/rid Wagner lär gjort sig syn
nerligen fortjent vid detta sitt första
försök såsom instruktör, hade vi ej
tillfälle att öfvervara, och må vi
der-före allenast yttra några ord om den
äfven i år utomordentligt pietetfulla
tolkningen af Parsifal, hvilken i alla
hänseenden erbjuder kollossala
svårigheter för utförandet. Det tyckes till
och med, som om de styrande i
Bayreuth, hvarifrån fru Cosima nu för
första gången på grund af helsoskäl
varit nödsakad hållla sig fjerrau, med
en viss »jalusi vinnlägga sig om
förevarande verk, sin mästares
inspirerade »svanesång», som först 1911 får
0 1 München och Nürnberg utbjödos i
andra hand några dydika till 80 u 100
mark, medan det egentliga priset är 20 m.
upptagas på andra scener. Alla
huf-vudroller voro dubblerade.
Titelpartiet utfördes af Carl Burrian
från Dresdens hofteater och den unge
tenoristen Alois Hadiriger. Den förre
var öfverlägsen i fråga om sången,
men den senare verkade dramatiskt
mera illusoriskt tack vare en för
hjel-teynglingen mera egnad apparition.
Såsom gralkonungen Amfortas och i
Kuadrys — väl den minst tilltalande
af Wagners hjeltiunor — ytterst
kräf-vande uppgift, med dess tre distinkta
»metamorfoser» af hexa, siren och
bot-görerska sågo vi ett par vid tyska
teatrar engagerade, utmärkta engelska
artister, Clarenze Whitehill och Edith
Walker; med dem alternerade Rudolf
Berger från Berlin-operan — jemväl
en imposant representant för
gralrid-derskupets dödsfiende, trollkarlen
Kling-sor och Martha Leffter Bmckard
från hofteatern i Wiesbaden. Den
gamle präktige grnlväktaren
Gurne-matiz interpreterades af Felix ron Krans
och Richard Magr, förste riddaren af
Otto Briesemeister. Orkesteranförarens
namn var »mirabile dictu», ej utsatt
å programmet — han är ju* ock jemte
hela sin armé osynlig i
Bayeruth-tea-tern —, men lär varit Berlin
hofka-pellmästareu dr Muck, en verkligt
första rangens Wagner-dirigent. Till
den af »Parsifal» framkallade,
upphöjda ja underbara stämningen, väl
utan motstycke inom teaterns verld,
bidrogo i väsentlig mån de härliga
scenbilderna, särskildt den redan från
teknisk synpunkt beundransvärda,
rörliga dekorationen under Parsifals
vandring till graltemplet och den magnifika
kupolsalen i detsamma, hvarest vid det
hänförande gralmotivets toner den
kostbara vätskans konsekration försiggår.
I den af ett sällskap under
mecklen-burgske kammarsångaren Herman Guras
ledning upprätthållna sommar operan i
»Neues Kgl. Operntheater» i Berlin
torde otvifvelaktigt såsom dess mest
fullödiga prestation böra betecknas
Modest Menzivskgs *) för stockholmarne
välbekanta inkarnering af titelpartiet i
Tannhäuser. Son till den framlidne,
berömde Miinchen-barytonisten Eugen
Gura, representerade direktören sjelf
Wolfram dramatiskt ganska värdigt,
men rösten verkade, måhända på grund
af indisposition, mindre tilltalande.
Dcremot visade sig fru Mahlendorff
ega samtliga förutsättningar för en
idealisk Elisabeth. Vida öfverlägsna
i allo äro naturligtvis de ordinarie
\\ agnerföreställuiugarne under säson
gen i »Opernhaus», hvilket för öfrigt
inom kort firar — »Figaros hröllop»
för r>00:de gången. Ehuru denna scens
allra förnämsta förmågor ej
medverkade vid en Lo/uw/ri«-representation,
dirigerad af hr ron Strauss samt med
hrr Carl Jörn en utan’ like,
underligt fager svanriddare — och Bischoff- *
*) För närmaste tiden anställd vid
Lembergs »Stadttheater».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
