- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 28 (1908) /
131

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 16 November 1908 - Aubers »Fra Diavolo» på Stockholms operascen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

känd för sitt förträffliga kaffe och hade
konditori-schweizeri i n:r 3U viJ
nämnda gata.

Efrer kaffet följde naturligtvis
punschen, då som nu, och så gick
ef-teimidd.igen. Man hade god tid, tyckte
man, ty spektaklet skulle ej börja förr
än kl. 7, eliuru det vanligtvis började
half 7. Men slutligen stodo de unga
männen i stora opera förstugan och
bekikade de fina damerna som stego ur
vasmarne på torget och skyn Jade in i
teaterhuset.

* *

*



Salongen fylldes småningom. Visst
osade det liiet olja, men belysningen
vur oklanderlig efter den tid«ns
tillgångar. Stora kronan var nedhissad
och sväfvade majestätiskt öfver
amfi-teatern, på hvars smala, med blått tyg
klädda, raka bänkar hufvudstadens fina
väild intog s na plat-er, men den satt
också på föista raden och glänste i
all sin prakt. Fruntimmernas toaletter
voro kanske mera än nu på en
operaafton utvaldt fina.

På båda sidor om den tidens
amfiteater (parkett) sträckte sig stående
parterr, der en plats vid
operaföreställningar kostade 24 sk. banko och
20 då talstycken gåfvo-t.

Salongen rymde 1,184 personer,
följaktligen 244 flera än under opera
husets sista tider, men var den
aftonen alldeles fullsatt. De flesta hade
infunnit sig kanske för Sevelius skull,
men de äkta musikalskarne hade
kommit for att få höra den nya operan
och njuta af Sällströms sång.

Der ha vi hofkapellmästaren. Det
är Johan Berwald, Du Puy’s
efterträdare, men som 1833 redan i elfva år
anfört orkestern och fortfor dermed
ännu i sexton. Bland första violerna
finner man August Berwald, slutligen
inspektor för musikaliska akademiens
läroverk, och Andreas Lethin,
orga-n sfen i Maria, och Andreas Handel,
som hade studerat vid kon-ervatoriet
i Paris och slutligen vardt professor
vid Musikaliska akadem en, och tysken
Elwers och Nagel från Mähren. Också
Pacius var förste violinist den tiden,
men han var visst tjenstledig.*

Bland altviolerna var Adolf Fredrik
Schwartz, som först 45 år efter den
dag vi här omnämna lemnade sin tjeust
vid k. hof kapellet och tog, såsom Frans
Hedaerg kvad, Ȍlderdomssemestern
från gasen, värmen, bråket, altvioln»,
samt, årsbarn med århundradet, afled
först 1880.

Bland klarinettisterna spelade direk
tör Crusell, den högt aktade musikern,
och af dem som blåste oboe voro
bröderna August och Fredrik Gelhaar,
den senare några år derefter gifr. med
den utmärkta sångerskan Mathilda
Ficker och sedermera far till den lika ut-

* Pacius kallades 1814 till musiklärare
vid Helsingfors’ universitet.

Red.

märkta Wilhelmina Gelhaar, hvilken
allt för tidigt lemnade scenen.

Men orkestern har slutat Förhänget
går upp öfver »Alderdom och dårskap»,
hvilt en komedi vår sedan tå berömde
Johan Erik Hydqvist hade öfvercatt
ett par år förut från den franska Le
ci-deennt jeune hemme och d<-r Sevelin
i baron Torrveds roll egde en af sina
förnämsta uppgifter. Afven denna kväll
skiaitade man mycket, åt hans öfver
måttan löjliga framställning. Per Erik
Sevelin, då en fyrtiotvå års man, var
allt för benägen att öfverdrifva, men
säker på att alltid vinna bifall
åtminstone på de öfre raderna, och länge
hade han namu för att vara en ut
märkt komiker.

De öfriga spelande voro mamsell
Charlotte Lindman, sedan austäld vid
Lii.debergs teater, hrr Wennbom och
Ludvig Deland, son till den utmärkte
komiske skådespelaren och
balettmästaren Louis Deland, samt hrr
Hyc-kert, Berg, L. Kinmansson och
Svensson, alla kända och omtyckta på den
tiden.

Sedan man väl sett »Alderdom och
dårskap», började man i salongen
under mellauakten, efter hvad en
gammal person betättat, att sy.-selsärta s g
med den nya operan. Fra Diarolo
hette den, och kompositören var en
man mel stadgadt anseende, men på
vår operascen hade blott ett af baus
arbeten dittills uppförts, nämligen
»Snöfallet», som gafs första gången 1825
och sis’a ett par månader före första
föreställningen af »Fra Diuvolo»,
således i mars 1833.

Hvarje musikälskare i Stockholm
kände Auber och visste, att han gjort
sig världsberömd med La »melle de
Portici, som gifvits på stora Operan i
Paris redan 1828, samt att hans Fra
Diarolo vunnit storartad framgång på
Opéra comique 1830. Musiken ti 1
sist nämnda opera hade man köpt i
fuilstäi digt klaver utdrag uti
Os’ergren-8ka musik- och bokhandeln vid Stora
Ni gatan samt äfven skaffat sig texten,
som såldes i Norman & Engströms
boklåda i Storkyrkobrinken. Nu skulle
man höra sjäifva musikverket. Det
var också hvad man gjorde, och man
fann sig ingalunda bedragen i sin
väntan på något kvickt och behagligt.

Sällström, den då afgudade tenoren,
återguf titelrollen på ett alldeles
för-tjusaude sätt. Mau tyckte, att hans
sång var till och med säkrare än i
andra operor. Man var van att höra
honom i många olika partier, både som
Max i »Friskytten» och som Don Juan,
hvilket förvånar vår tid, men då för
tiden icke väckte synnerlig
uppmärksamhet. Sällströms röst var tenor eller
åtminstone hög baryton och ingalunda
af så stoit omfång som Karstens, Du
Puy’s och äfven Lindströms, men han
sjöng både de högsta tenorpartier och
Figaro i »Figatos bröllop».

Bäst fann man honom likväl som
Fra Diavolo. Afven hans yttre bidrog

att göra något tilldragande af denna
roll. De mö: ka, blixtrande ögonen,
som gåfvo ansigtet en sydländsk
prägel, h ins lifliga spel och någonting på
en gång kvickt och spiittande samt
känslofullt i hela framställningen höjde
röfvarhöfdingen i Sällströms
framställning till en högst intressant
personlighet, i hvilken Stockholms hela
frun-timmersvärld vardt intagen, att ej säga
förälskad. Något dylikt hade man
aldrig förut erfarit på vår opera-cen.

Redan Auber och Scribe hade
visserligen gjort något helt annat af
figuren ätt hvad den var i verkligheten,
men Sällström gj mde något ännu mera,
och så vaidt den grymme banditen,
som i början af århundradet jagad« s
af general Hugo, Victors fader, som
en helt vanlig miss låd»re, här adlad
till en högsinnad hjälte med de största
inre och ytrre fullkomligheter.

Det vur Sällströms största triumf.
Han stod nu på höjden af sin
konstnärsbana, men länge dröjde det icke,
förr än allmänhetens högst uppburne
gunstling mäikbaJt aftynade.
Ofver-ansträngning och ett mindre
regelbundet lefnads-ätt hade t.digt undergräft
lians helse. Då han på vår scen
skapade Fra Diavolo, var Sällström blott
tiettio år, men eit par år derefter måste
han resa till Italien för att söka
återställa sin brutna helsa. Han åteikom
sjukare än förut och kunde icke mera
uppträda samt afled den 18 december
1839. Den af lysande segrar
bortskämde, under ett tiotal af år
oemotståndligt tjusande sångarens minne är
nu för länge sedan förbleknadt, och
det är blott någon mycket gammal
stockholmare, som ännu kan skryTta med,
att han hört Sä lström och sett honom
i den lysande röfvardrägten, der han
tog sig så ståtlig ut och var så
fängslande.

* *

*



Kedan innan Sällström lemnade detta
jordiska, hade här nppträdt en ani.an
.-ångare i Fra Diavolos parti och
vunnit allmänhetens gunst. Han var dock
icke med 1833, utan gick då, en
femton års yngling, i Göteborg och
funderade på att välja den militära banan.
Men den som var med vid första
föreställningen af Fra Diuvolo, det var
Henriette Widerberg, hvars röst
liknades vid näktergalens klara, kling nde
I silfvertoner och som, utan musikaliska
studier, utförde sir,a sångpartier endast
efter gehör med både säkerhet och
kraft. Hon var då redan 36 år, men
en täck och liflig /erlina. Hennes
förfall på äldre dagar torde vara
allmänt bekant.

Den myckot omtyckte Carl Gustaf
Lindström, hofkamrerare, sjöng
Loren-zos parti, och hans vackra röst samt
fördelaktiga utseende gjorde sig ännu
på gällande, fastän han var 54 år.

I Johan Jakob Fahlgren, sju år yngre,

| en stark baryton, spelade Matheo och
skildras för öfrigt som en listig Fig iro,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1908/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free