Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 December 1908 - Anton Bruckners nionde symfoni (med porträtt) - Tolstoi och Tschaikowsky - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väckte en storm af hänförelse, och
ännu samma år gafs den där två
gånger i december. Första uppförandet i
Tyskland ägde rum d. 24 maj i
Duisburg under Josephsons ledning,
hvar-efter symfonien gafs där flerstädes
med betydande framgång och vid
musikfesten i Heidelberg okt. 1903
under Richard Strauss’ direktion.
Såsom den efter Beethoven,
Wagner och Liszt mest titaniske af al la
tonheroer i 19:de århudradet visar
Bruckner äfven i sitt sista verk,
trots sin ålder och tärande sjukdom,
en alldeles förvånande, skaparkraft, så
att man vore färdig att påstå, det han
i detta öfverträffar sig själf. På en
gång enkel och häpnadsväckande
utmärker sig denna symfoni för den
djupaste känsla, djärf harmonik,
monumental konstruktion i tema-byggnad,
fängslande rytmik, outtömlig
bildnings-kraft. från det mest mystiska, fina
pianissimo upp till himmelsstormande
kraftdissonanser och därtill en
bländande instrumentation.
Första satsen, betecknad: »Feierlich»
(»Misterioso), komponerades april 1891
— okt. 1892; andrj, satsen; Scherzo,
fulllbordades i febr. 1894; tredje
satsen, Adagio blef färdig 31 okt. 1894.
Då Bruckner begynte komponera den
sistnämnda kände han sitt slut
nalkas med stormsteg. Detta bestämde
honom för att i stället för den
ursprungligen planerade, rent instru
mentala fjärde satsen, såsom sådan
uppföra hans »Té deum»,* hvilket också
skedde vid ofvannämnda första
uppförandet i Wien. Hans 9:de symfoni
skulle då, liksom Beethovens i
samma tonart, äfven ha slutat med en
korsats. Till att förmildra den tvära
öfvergången från Adagiot i hans
symfoni till den mäktigt brusande korsatsen
i C-dur hos »Té deum» arbetade
Bruckner ännu på dödsbädden med skisser
till öfvergångstakter, men denna
förbindelsebrygga blef dock aldrig färdig.
> Men hvem vill», säger Hirschfeld,
»efter adagio-slutet, som fullkomligt
af-slutar ett helt menskolif, en hel
konst-närsskapelse, blott för den öfliga
formens skull fordra en fjärde sats?»
Hvad nu symfoniens allmänna
grunddrag beträffar kan den afgjordt kallas
»tragisk», hvartill endast andra satsen,
det lefnadslustiga »Scherzot», står i
egendomlig kontrast, lik en sorglös
ynglingadröm. Ett bestämdt program
ledde ej tondiktaren i detta verk. Ett
sådant finner man sällan hos Bruckner.
(Undanteg därifrån äro t. ex.
»Jaktscenen», i scherzot i 4:de, »Deutscher
Mickel», scherzot i 8:de symf.).
Bruckners idéer äro af mera abstrakt natur,
mindre afspeglande bestämda
företeelser än blotta stämningar, men dessa
ofta utomordentligt karaktäristiska,
lämnande åhörarnes fantasi fritt spel
rum. Häruti förklarar sig det
hemlighetsfulla, mystiska som genomgår
•Detta uppfördes här af Filharm.
sällskapet i februari 1900.
Bruckners alla verk och särskildt den
ifrågavarande symfonien, vid hvars
utarbetande mästaren kände sig så nära
den sista hvilan och dödsrikets
mysterium.
V*/____
V
Tolstoi och Tschaikowsky.
Med anledning af Leo Tolstois
nyligen inträffade 80-års dag,
uppmärksammad af hela den bildade världen,
kan det ha sitt intresse att kasta en
återblick på det första mötet mellan
»aposteln af Jasnaja Poljana» och
hans berömda landsman, musikern
Peter Tschaikowsky.
Tschaikowsky var full af hänförelse
för författaren till »Krig och fred»,
»Anna Karenina» m. fl. och formligen
sinkade alla hans verk så fort de voro
utkomna. Med sin varmkänsliga och
fantasirika själ ärade Tschaikowsky
Tolstoi ej blott såsom en genial
men-niska utan, efter hvad han sjelf sade,
såsom en »halfgud». Denna
föreställning var så mycket lättare att
fast-hålla, som den tiden Tolstois
personlighet, hans porträtt, hans privatlif
och hans biograti voro nästan obekanta.
Så blef han för många af sina
beundrare länge den hemlighetsfulle siaren,
som från sin upphöjda ståndpunkt
aldrig tog någon väg ut i det alldagliga
lifvet. År 188fi hade Tschaikowsky
i Moskva första gången tillfälle att
personligen göra hans bekantskap.
»Jag hade en känsla af» —
skrif-ver han i sin dagbok — »att denne
store hjärtransakare hade utforskat den
minsta skrymslan i min själ. För
honom tycktes mig förborgandet af oädla
tankar alldeles omöjligt. Är han god
— och annat kan han ej vara — så
måste han ömt och försiktigt såsom
läkaren behandla de ömmaste
punkterna och undvika att tillfoga dem
smärta. Är han återigen icke mild,
så lägger han helt sonika fingren på
sjukdomens utgångspunkt. Jag
fruktade det ena som det andra, men
intetdera inträffade. I sitt umgänge med
menniskor är Tolstoi så enkel och
harmlös, att jag alls icke spårade hans
»klarseende talang», och han
förorsakade mig ej afsiktligt någon smärta,
oaktadt han ej underlät att söka
utgrunda mig. På det hela såg han
icke i mig något objekt för sin
iakttagelse utan ville blott tala med mig
om musik, hvarför han då just lifligt
intresserade sig. Bland annat lutade
han åt motvilja för Beethoven och
uttalade till och med ett tvifvel på hans
genialitet. Detta var ett drag. som
föreföll mig ovärdigt en stor man, ty
att vilja nedsätta eller ringakta ett
allmänt erkändt. geni af brist på egen
förståelse — det brukar endast
inskränkta menniskor göra.»
Då Tolstoi ej allenast ville tala om
musik utan äfven höra den nya ryska
musiken, så vidtalade Tschaikowsky
Nikolaus Rubinstein, som då var
direktör för Moskva-konservatoriet, att
föranstalta en musikafton särskildt till
ära för den store gästen. Bland
annat stod på programmet
Tschaikow-8kys D dur-kvartett, som rörde
Tolstoi till tårar. »Denna händelse gjorde
mig så stolt och lycklig, att jag aldrig
förr mera värderat min
skapareförmåga», säger Tschaikowsky. Straxt
efter Tolstois hemkomst skref han till
honom följande bref.
»Jag sänder er, dyre Peter Iljitsch,
sånger, hvilka i eder hand kunde
blifva en skatt. Men för Guds skull
bearbeta dem i Mozart-Haydns anda
och ej i Beethoven Schumann-Berlioz’
stil — bullersamt, sökt och onaturligt.
Jag har icke sagt er allt hvad jag
ville, men mitt senaste uppehåll i
Moskva skall blifva mig oförgätligt,
ty ännu aldrig har jag känt mig så
rikt belönad för mitt litterära arbete,
som denna underbara afton. Äfven
den älskvärde Hubinstein är jag
skyldig tack. Alla dessa hjältar,
tillhörande den högsta konst i världen,
hvilka deltogo i festen liafva på mig
gjort det renaste, högtidligaste intryck.
Och hvad som föregick hos mig i den
der runda salen kan jag ej tänka på
utan att känna mig gripen. Edra
verk skall jag genomse, och om ni
vill höra mitt omdöme eller icke, jag
skall helt öppet säga det, emedan jag
fattat en sådan kärlek till er talang.
Lef väl! Jag trycker er hand.
Er Tolstoi».
Tschaikowsky tackade derefter för
all erkänsamhet men sade
öppenhjärtigt att de insända dikterna förrådde
en viss tvungen glädtighet och ej
eg-nade sig för tonsättning af ryska sånger.
Dermed upphörde den personliga
gemenskapen mellan de båda framstående
männen, och detta förnämligast derför,
att Tschaikowsky fann det oangenämt
att »själarnes beherskare», som satte
den mest lågande hänförelse i rörelse,
äfven kunde j-ttra »vanliga saker» och
till och med sådana, som äro ett »geni»
ovärdiga. På afstånd ville
Tschaikowsky såsom förut bedrifva sin
Tolstoikult, så att den bevarades fri för
hvarje förminskning. I en af sina
dagböcker beklagar Tschaikowsky
vidare, att »konstnären Tolstoi blifvit
en moralist, som uppgått i frågor om
Gud, religion och tillvarons
bestämningar, samt att ha blifvit en
stridsman i stället för en halfgud».
Musikpressen.
På Abr. Lnndcpiists förlag har
utkommit
för piano 2 händer:
W. Peterson-Berger: Färdminnen.
5 låtar. Pr. 2 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
