Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 Januari 1909 - Oscar Lejdström (med porträtt) - Carl Lundmark † (med porträtt) - Paul Juon (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af större sångpartier som hr
Lejd-ström sjungit å konserter här och
annorstädes kunna nämnas Faust i Selm
manns »Scener ur Goethes Faust»,
Oluf i Gades »Elverskud», Kristus i
C. Francks »Les beatitudes», Elias i
Mendelssohns oratorium, Frithiof af
M. Bruch m. m.
Herr Lejdström blef 1883 organist
i Kungsholms församling och valdes
1897 till ledamot af Musikaliska
akademien.
Nu mera är det sällan hr Lejdström
uppträder offentligt som sångare men
under flera år lät han på konserter i
hufvudstaden höra sin mäktiga
baryton och vann mycket bifall för sitt
smakfulla sångföredrag.
Bland sina elever har hr Lejdström
under någia år kunnat räkna vår
nuvarande konung som kronprins.
En broder till hr Lejdström är, som
bekant, operasångaren Carl Lejdström.
-r>/ivyr-
Carl Lundmark.
Den 18 december afled härstädes å
Serafimorlasarett operasångaren Carl
Lundmark och hans jordfästning ägde
rum den 22 dec. i Upsala, hans
födelsestad, där han sörjes af nära
anhöriga. Vid hans begrafning egnades
honom en vacker minnesgärd af
kamrater vid operan i Stockholm, hvilka,
sju till antalet, rest till Upsala och
utförde sånger i grafkapellet samt vid
grafven. Kransar till hans kista hade
sändts från direktör Ranft med fru,
fru Carolina Östberg från sångare vid
operan med inskription: »Ett tack från
kamraterna vid Kungl. teatern», m. fl.
På senaste decenniet har herr
Lundmark vid operan icke haft någon ny
roll, och på senare år endast
medverkat i mindre roller samt tiTl
förstärkning af kören. Så minnas vi honom
förra våren som en af de brabantska
ädlingarna i Lobengrin» hvilka sluta
sig kring den förvisade Telramund.
Nya tenorkrafter vid operan trädde
under senare tid framför honom såsom
hrr Bratbost, Lemou och för tio år
sedan hr Malm, hvilken i synnerhet
blef hans efterträdare i flera
tenorpartier.
Carl Vilhelm Victor Lundmark
föddes Upsala den 27 febr. 1859.
Såsom bokhandelsbiträde i denna stad
gjorde han sig bemärkt för sin höga
och kraftiga samt rätt sympatiska
tenorstämma och hlef där en god
ackvi-sition för studentkvartetten ocu
körsången. Begåfvad med fördelaktigt
utseende egde han sålunda utsikt att
kunna vinna framgång på operascenen,
och begaf sig därför till Stockholm
att utveckla sig i sångkonsten och blef
efter en kortare studiekurs af d v.
operachefen Westin fästad vid operan
1883. Denne efterträddes såsom
sådan samma år af Anders Willman, och
det var under hans chefskap
Lundmark gjorde sin operadebut den 13
dec. 1884 som Tamino i »Trollflöjten»,
en vanlig debutroll för unga tenorer.
Kritiken lofordade då »den friska,
vackra tenorrösten» och »den rena
intonationen». Emellertid vidhäftade
rösten en guttural halsklang, som han
aldrig lyckades bortarbeta. Lundmarks
2:a debutroll var Quinanlt i Herman
Berens’ sen. på Dramatiska teatern
uppförda operett »Lulli och Quinault»
den 28 jan. 1885 och efter att den 9
påföljande februari ha gjort sin tredje
roll som Antonio i »Vattendragaren»,
blef han samma år 1885 genom
kontrakt fästad vid Kungl. operan, där
han sedan verkat intill sista tiden med
undantag af en vistelse utrikes 1886—
1887 för sångstudier, hufvudsakligen
i Wien. Efter debuterna uppträdde
Lundmark 1 maj 1885 som Max i
»Friskytten» och sjöng samma år
Ly-onel i »Martha» samt Erik i
»Värm-ländingarne». Följande år under
vårterminen hade han nya roller som
Ortavio i »Don Juan» och Wilhelm
Stan ff i »Diamantkorset.»
Återkommen efter den nämnda studieresan på
hösten 1887 uppträdde han först som
Lohengrin — Arvid Öimann var då
engagerad i Köpenhamn och efterträddes
här af den danske tenoren Fredrik
Brun i jan. 1888. Hr Lundmark fick
sedan en rätt stor repertoar, och det
kan ju vara intressant nog att se hvilka
roller som tillhört denna, likasom
därmed ett litet blad ur vår operahistoria
kan meddelas. Vi uppräkna således i
kronologisk ordning de nya roller hr
Lundmark uppburit, under de följande
åren. Sålunda 1888: Wilhelm Meister
i »Mignon», Zephoris i »Konung för
en dag», Miton. i »Oberon», titelrollen
i Faust, Don Samloval i »Kronjuvelerna»
Tyhalt i »Romeo och Julia»; 1889:
Georges i »Hvita frun», Hoffmann i
»H-effmanns-sagor»; 1890: Robert i
»Robert af Normandie», Cassio i »Otello;
1891: Feter Ivanow i »Tsar och
Timmerman», Stefano i »I Firenze», Ruodi
i »Vilhelm Teil»; 1892: Clement Marot
i »Skrifvarkungen», José i »Granadas
dotter», Manriro i »Trubaduren», 1893:
Hans i »Per Svinaherde», Lorenzo i
»Fra Diavolo», Horace Massörenas i
»Den svarta dominon», Rafael
d’Eslu-niga i »Hälften hvar»; 1894: Cliarlot
i »Advokaten Pathelin», Walter i
»Tannhäuser», Bois Itosé i
»Hugenot-terna»; 1895: Schultz i »Vännen Fritz»
af Mascagni, Horatio i Gounods
»Sylvia», Ramon i »Navarresiskon». Från
1896—1898 finna vi Honom ej i
någon roll, men 1899 sjöng han Juda i
»Josef i Egypten och Vogelgesang i
» Mästersångarne».
Herr Lundmarks verksamhet vid
Kungl. operan har, såsom denna
repertoar uppvisar, icke varit ringa, och
under mer än ett decennium omfattade
denna rätt betydande tenorpartier af
hvilka flera af honom här kreerades.
Paul Juon.
Om den framstående pianisten och
komponisten Paul Juon, som för första
gången gästar vårt land såsom
medverkande vid Aulinkvartettens 3:e
kammarmusik-konsert kunna vi jämte
meddelande af hans porträtt lämna
följande biografiska notiser.
Paul Juon är född den 8 mars
1872 .i Moskva, son af en högre
ämbetsman därstädes. Han studerade vid
konservatoriet i fädernestaden
violinspelet för Joh. Rhimaly och
komposition för Anton Stepanowitscb Arensky
samt Sergei Tanéiew, vidare 1894
under Woldemar Bargiel i Berlin, 1896
blef han lärare i teori vid
konservatoriet i Baku men dröjde ej länge kvar
i petroleumstaden vid Kaspiska
haf-vet utan vände 1897 åter till Berlin,
där han sedan tagit sin bostad. År
1906 blef Juon utnämnd till lärare vid
Berlins högskola för musik i
Charlot-tenburg.
Som tonsättare har Paul Juon gjort
sig ansedd genom flera verk, och
såsom sådan har han blifvit
karaktäriserad såsom gående i Brahms’ fotspår.
Af hans kompositioner ha vi oss
bekanta följande verk: en Stråkkvartett
(op. 5), Violinsonat (op. 7),
Altviolin-sonat (op. 15), Pianotrio (op. 17),
Pianosextett (op. 22), Stycke för
Stråkorkester (op. 16), Pianostycken (op. 1,
9, 12, 14, 18 Satyrn und Nymphen»
och 20), Lieder (op. 21) samt af hans
senaste verk en Kvintett för piano,
violin, 2 alt violiner och violoncell (op.
33) hvilken säges ha gjort ett
mycket sympatiskt intryck, uppförd såsom
nyhet på en musikfest i Essen 1906.
Ett ännu nyare verk af honom är den
Rhapsodie (op. 37) »efter Selma
Lagerlöfs Gösta Berlings saga» som
hörde till Aulin-kvartettens senaste
program, såsom vi förut nämnt. En
Pianotrio op. 39, äfven »efter Gösta
Berling», uppfördes förra
sommaren på den stora musikfesten i
München och räknades till dess bästa
nummer. En kritiker yttrade då om denna:
»Trio-Caprice», hvilken utfördes af
hans landsmän, den utmärkta ryska
trion Vera Maurina, Michael och
Joseph Press, att det var »ett verk af
musikaliska kvaliteter, som tager sig
väg utan möda öfverallt till
konsertsalarna. Det är inte ’programmusik’
endast tonen, den egenartade noten är
gifven. Det är musik som man
följer med glädje». En annan nyhet af
honom är »Ein Tanzpoem» Psyche,
hvars första uppförande vi ännu ej
sett omnämnas. I manuskript lära
förefinnas af honom en symfoni,
uvertyrer och andra orkestersaker. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
