Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 19 Januari 1909 - Från Romas horizont II. Coréa-konserterna, Beethovens IX:de symfoni, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Romas horizont.
ii.
Coréa-konserterna.
Beethovens IX : de symfoni.
I jämförelse med Italiens andra större
operascener begynner »Teatro Costanzi»
sent sin »stagione di carnevale-quarésima»,
enligt häfdvunnen plägsed först den 26
december, medan »S. Carlo» i Napoli
i år den 8 dennes inledt sin säsong
med allra första uppförandet därstädes
af Götterdämmerung, hvilken
under ledning af Giusépp e Mar tu
c-ci*. inscenerad af Miinchen-operans
regissör Fuchs — förut en af
densammas mest framstående bassangare — samt
med sd ypperliga Wagner-konstnärer som
Félia I. it v inne och G i u s é p p e
Borgatti i hufvudpartierna erhöll en
alltigenom värdig och anslående
interpretation, om än Bayreuth-mästarens
väldiga musikdrama ej fullt kunde senteras
af en ännu med »Siegfried» obekant
publik. Ungefär åtta dagar före den
stora romerska operasäsongens början
vid-togo »Carlo Felice» i Génova,
»Ré-gio» i T o r i n o och »Scala» i
Milano, de båda förra — liksom »Costanzi»
och, samtidigt med denna teater, »Sociale»
i Man tova samt, redan i början af
oktober, »Comunale» i Bologna — med
Walküre, hvaremot den senare
gjorde ett undantag från numera vedertagen
kutym att »öppna balen» med någon af
Wagners skapelser, genom att ur
oförtjänt glömska framdraga Vestalen,
S p o n t i n i s något mer än sekelgamla
mästerverk.
En verklig lucka i Romas musiklif har
emellertid nu utfyllts, i det att de till
en betydande faktor i detsamma vordna,
af oss förut omtalade
orkesterkonserterna i »Anfiteatro Coréa», hvilka
under denna säsong torde kunna påräkna
ännu större popularitet genom att
inrymma mera plats än hittills åt den vokala
musiken, från början af december åter
med sina harmonier**uppfyllt kejsar Au
gustus’ ärevördiga mausolé. Af de sex
tills dato gifna, dirigerade af den från
senaste »stagione» välbekanta tyske
kapellmästaren Carl Panzner, hafva de
fyra första haft till uppgift att i historisk
följd tolka representativa
instrumentalkompositioner af de viktigaste
musikskolorna. Med hänsyn till den universella
karaktären af tonernas språk torde redan
lämpligheten af en dylik på nationalitet
* Napolitanska musikkonservatoriets
di-riktör och sjelf utmärkt tonsättare; jemför
nedan äfvenså föregående korrespondenser
*• Dessa störas allt jemtpå helgdags
eftermiddagarna i hög grad genom S.
Carlo-kyrkans af oss förut anmärkta
klockringning. Också bröt oviljan häröfver nyligen
lös i form af en häftig oponionsyttring mot
»municipios» (rådhusets) i sin loge tronande
högre tjenstemän, om med någon verkan, får
framtiden utvisa,
baserad indelning kunna ifrågasättas. Mot
valet af de särskilda numren å de i sin
helhet särdeles intressanta konserterna kan
ock åtskilligt invändas.
Sålunda saknade man å den
italienska — för hvilken det för öfrigt föreföll
nästan som ett förödmjukande
fattigdomsbevis att ej prestera en »inhemsk»
dirigent —, som af klassiska saker upptog
kompositioner af Corelli (| 1713) och
Scarlatti (f 1725) samt förspelen till
Leonardos (f 1746) oratorium »Sant’
Elena al Calvario» och S p o n t i n i s
(f 1851) opera »Fernando Cortez» jämte
ett potpourri af Cimarosas (t 1801)
btiffa »Il matrimonio segreto», af nyare
arbeten S g a m b a t i s förträffliga
symfoni n:o 1, Martuccis utsökta
»Notturno» och den pompösa triumfmarschen
i Mancinellis ntusikdram
»Cleopatra», själfva Rossini, hvars geniala opera
»La gazza ladra» med glans figurerat å
föregående konserters program. Ä den
tyska presenterades de germaniska
musikkolosserna Bach, Händel och
Haydn, följda af Mozart med
»Ju-piter»-symfonien och Beethoven med
»Leonora»-uvertyren n :o 3, men hvarken
Gluck, Weber eller Wagner, att ej
tala om Schumann och Schubert,
tyckas befunnits värdiga. Såsom den
franska skolans representanter voro
utvalde Ra me au, Méhul med
»Joseph»-uvertyren, Berli’oz med sylfiddansen
och Rakoczymarschen i »Damnation de
Faust» samt Bizet med »L’ Arlésienne’s»
första »suite», D é 1 i b e s med ett par rätt
banala nummer ur baletten »Sylvia» och
Saint Saens med sin «Dance
maca-bre», en af Frankrikes störste samtida
musikers äldsta och mindre betydande verk
— hvars egenskap af karaktäristisk
tonmålning här mindre kunde komma till sin
rätt, på grund af att »Coréa»-orkestern ej
är i besittning af någon xylofon, det
träinstrument, hvilket just framkallar
sensationen af en hop dansande skelett —,
däremot ingen af bemälde skolas
visserligen ej talrika, men framstående
svm-fonister; både Rever, Dukas och
Debus-sy lyste med sin frånvaro! Den
ryskskandinaviska konserten hade att
uppvisa namnen Glinka, med
förspelet till operan »Ruslan och Ludmilla»,
Borodin, med denne Rysslands väl
mest snillrike komponists suggestivt
pittoreska »Stepp-scen», och
Tchaikow-sky, med den imposanta, om än alltför
hybrida »18I2»-uvertyren, samt Gade,
Grlegoch Svendsen, den
sistnämnde företrädd af hans präktiga »Carneval
å Paris», men utelämnat en Glazounow
och Rimsky-Korsakow; för öfrigt
nonchalerades fullständigt såväl de czekiska
mästarna Dvorak och Smetana som hvad
Sverige kunde haft att erbjuda.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
