- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 29 (1909) /
18

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 3 Februari 1909 - Felix Mendelssohn-Bartholdy. Född d. 3 Febr. 1809 (med porträtt)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

domsdådet, Uvertyren till
»Midsommar-nattsdrömmen» synes Mendelssohns
utveckling vara ganska normal och
konsekvent. Han är också häri Schumanns
absoluta motsats, hvars originalitet väl
skarpast framträdt i den första perioden
af hans pianomusik. Mendelssohns
ungdomsarbeten däremot stödja sig, lik
som Beethovens, med en viss ängslig
noggrannhet vid de lämnade klassiska
mönstren. Med livart år blifver han
mera herre öfver sina förmögenheter
och går fram med allt större
mästerskap. Hans sista stordåd var »Elias»
och högre har han väl ej kommit. Men
då gick han ur tiden, just i det
ögonblick han nådde sin högsta berömmelse.

Mendelssohns lif (1K09- 47)
omfattar ungefär första hälften af vårt
århundrade. Man tanke sig nu den tid,
under hvilken hans utveckling äger
rum. Då ynglingen var utbildad hos
honom, alltså omkring det tjugonde
året, var Beethoven död (1827) och
Uöthe en försvinnande stjärna.
Efter Napoleons bortgång inbröt
morgonen till en långvarig världsfred.
Weber, Boieldieu, Mnrscbner behärskade
den romantiska, Spontini och den
uppgående Meyerbeer den stora historiska
operan. Cherubini lefde ännu. Chopin
och Schumann begynte strax därefter
att väcka först förundran, sedan
uppmärksamhet. Medan Mendelssohn nu
i sina oratorier gör ett omisskänligt
intryck af renässans, endast utvidgar
Bachs och Händeis gamla former och
fyller dem med nytt innehåll, medan
han, uppfordrad af en konstälskande
furste (den preussiske konungen) äfven
skrifver musik till grekiska dramer
så slår han i musiken till
»Midsommar-nattsdrömmen», i »Walpurgisnacht», i
Hebriderna» öfver i den mest brokiga
romantik, men i en sådan, som blott
har ämnet, icke behandlingen,
gemensamt med den romantiska skolan. Det
ironiska, det öfverspända fattas honom.

Man har försökt att ställa vissa
egenskaper hos konstnärer i samband med
deras religiösa tro, och »judendomen»
i musiken har man velat utmåla så
svart som möjligt. Men allt verkligen
ideelt i konsten är konfessionslost.
Mendelssohn lämnar ock bevis härför.
Man lägge blott märke till med
hvilket allmänmänskligt uttryck Elias och
Paulus bedja till sin gud.
Mendelssohn var uppfinnare af uvertyren till
bestämda diktamen. Men de poetiska
ämnen som inspirerade honom buro
egentligen allaredan musiken latent i
sig t. ex. »Meerestille und glückliche
Fahrt», »Melusina», »Fingalshöhle»,
(de nyssnämnda oberäknade)
»Walpurgisnacht», Midsommarnattsdrömmen .
I den lilla uppfinningen af titeln
»Lieder ohne Worte» låg ett stycke estetisk
trosbekännelse. Det skulle därmed
betecknas, att den instrumentala såugen
ej behöfver någon ordförare. Hvilken
lycka dessa känslorika, än elegiskt än
gladt färgade tonstycken har gjort, det
är väl bekant. Af dem ges ibland på

konserter prestot i C-dur (N:o 4 i Häft.
VI) som man tagit sig för att kalla
».Spinnerlied», och X:o o i femte
häftet, Andante maestoso, användes
stundom såsom sorgmarsch, hvilket ock
skedde vid Mendelssohns begrafning
Dessa »Lieder ohne Worte» utgöra
fortfarande en skatt för det musikaliska
hemmet och äro för undervisningen så
som smakbildande värdefulla.

Mendelssohns verksamhet har sträckt
sig till nästan alla fält af musikalisk
produktion, fast föga till operan. Ett
tidigt försök till operakomposition, Die
Hochzeit des Camacho (1827) kan icke
göra anspråk på betydenhet;
sångspelet Heimkehr ans iler T’rtmde var endast
ett tillfällighet8Stycke och Lore ley
för-blef ofulländad. Oratoriet var för
honom en mycket adekvatare form.
Mendelssohns speciela egeudomligheterhafva
fullständigt kommit till sin rätt i andra
stora verk, så att man knappast har
skäl til klagan öfver att lians opera ej
blef fullbordad. Till dessa verk kunna
vi räkna, utom oratorierna, förnämligast
uvertyrerna och musiken till
Walpurgisnacht och Midsommarnattsdrömmen m.
m., hvarom längre ned.

Mendelssohn var ingen egentlig
symfonisk natur. Till och med den s. k.
»skottska» och den »italienska»
symfonien komma väl icke att stanna i
varaktig gunst hos publiken. De äro
fulla af de mest hänförande
enskildheter, och somliga satser, såsom begge
deras scherzon, förtjäna odödligheten.
Men det saknas pregnans i totalverkan.

Han har blott en gång företagit sig
något, hvartill hans krafter ej förslogo,
emedan uppgiften i och för sig var
falsk och bragte honom i förlägenhet.
Vi syfta på Antigone- och
Oedipus-musiken, hur mj’cket vackert i densamma
än förekommer. Det är bekant att
Mendelssohn gaf sig i färd med dessa
arbeten efter önskan af konung Fredrik
Wilhelm IV, utan någon verklig lust
eller tillförsikt. Han var för klok att
icke inse omöjligheten att skrifva tysk
musik till ett grekiskt drama.

Efter »Antigone» och »Oedipus
följde Kacines Athalie, och därmed
slutade raden af kungliga uppdrag. Ett
bet3’delsefullt storverk af Mendelssohn,
ehuru icke en egen skapelse, var hans
uppväckande till nytt lif studiet af
Joh. Seb. Bach genom uppförande af
dennes »Mattheus-Passion», som han
d. 11 mars 1829 kallade till
uppståndelse efter 100-årig hvila.

Då Mendelssohn stod fram, var det
som efter en stor kampanj, som uttömt
alla hjälpkällor. Heethovens triumftåg
liknade i det hänseendet Napoleons.
Det såg ut som om alla konstmedel
voro för alla tider förbrukade.
Schubert blef först långt efteråt erkänd;
han komponerade också för en liten
krets, och hans inflytande kunde då
ej beräknas. Nu framträdde
Mendelssohn. Hela hans personlighet, det
förnäma och på samma gång naturliga
sätt, hvarpå han förde sig gjorde det

djupaste intryck. Dessutom ägde han
allt som behöfdes för att snart göra
sig gällande. Han icke blott
komponerade, han spelade, informerade,
dirigerade. Han bländade blott och bart
med sitt personliga väsende. (>ch med
hvilken exempellös säkerhet gick han
ej den allvarliga väg, som han ansåg
för den rätta förbi all afuud allt
smicker och all forgudelse. Af hans »Bref»,
som ersätta hvarje biografi, kan man
läsa sig till hela människan. Det gif
ves knappast något på en gång
behagligare och mera öppenhjärtigt än
dessa. Till sist är människan dock
konsten.

I pianokuinpasitionerua, såväl hans
Lieder ohne Worte som de i omfång
och djup betydligaste Variations
se-riruses har det ej lyckats Mendelssohn
att skrifva en egen pianostil, sådan
som Schumann och Chcpin i så hög
grad åstadkommit. Han sökte
framställa sina inspirationer i det en gång
gifna utan att oroas af längtan efter
nya uttrycksmedel, mej dessa
inspirationer voro iika nobla som rika på
fantasi och melodi, och Mendelssohns
pianomusik har ju också i årtionden
varit en favorit i alla salonger. Bland
hans större pianoverk är väl (1
moll-konserten utaf alla efter Beethoven
uppkomna tonsättningar af detta slag den
lyckligaste och älskvärdaste. Den ställer
förhållandet mellan orkestern och pianot
i ett så klart ljus, håller så genialiskt
medelvägen mellan den musik-.liska
dikten och virtuositetens kraf, att den
ännu idag står som ett mönster.
Öf-verträffad är den blott en gång och
det af Mendelssohn själf i hans
Violinkonsert, som hör till hans allra
förnämsta arbeten och kan anses för ett
af de fullkomligaste verk som någonsin
utgått från en musikers arbetsrum.

I all Mendelssohns kammarmusik äro
bägge mellansatserna nästan alltid
bedårande vackra, många af en
oförgänglig skönhet. Lekande behag och djup,
stundom svårmodig känsla, de sferer
inom hvilka scher/.ot och det sångbara
adagiot helst röra sig, stodo till den
grad i hans tjänst, att han med dem
alltid förmådde frambringa de mest
rörande och fängslande intryck. Den
första satsen lider stundom af
öfver-drifven pathos, den sista af för stor
mångordighet. Undantag gif vas dock,
som sagdt, t. ex. Oktetten. Ess
durkvartetten m. fl.

Hvad Mendelssohn skapat på sångens
område af en och llerstämmiga sånger
är bekant, och ännu sjunges mycket
hans »kvartetter i det fria»,
manskvartetterna, duetterna samt en och aunau
Solosång. I en närmare analys af
psalmerna och symfonierna kunna vi ej
heller ingå. Jag ser i dem verk af
den högsta och älskvärdaste intelligens
och räknar på alla kunniga och
välsinnade musikvänners anslutning till
den åsigt, att den öfverhandtagande
ringaktning för en mästare, hvilken
såsom få andra varit ledd af de re-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1909/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free