- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 29 (1909) /
43

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1909 - »André Chenier», opera i 4 akter. Text af Luigi Illica; musik af Umberto Giordano. Textinnehåll - Felix Mendelssohn-Bartholdy och hans kvinnliga närmaste (forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Cbenier och ber att få höra en eklog
af honom, en poesi som passar för
damer. Chenier svarar att fantasien ej
kan lockas fram på kommando,
»poesien är nyckfull som kärleken». Vid
ordet »kärlek» skrattar Madelaine och
de unga damerna. Chenier bleknar,
sträcker ut händerna mot Madeleine
och börjar sedan framsjunga en dikt.
Han sjunger om tidens förtryck och
slutar: »All världens lifskraft och ljus
blott kärleken är». Madeleine är rörd
och ber honom förlåta henne. En
ga-vott intoneras af kören; grefvinnan
uppmanar gästerna till dans, och denna
skall nu anträdas af damer och
kavaljerer. Under tiden höres en
melankolisk sång på afstånd, hvilken alltmer
närmar sig, då man får höra orden:
»medan festjublet skallar, af brist och
hunger vi dö! Gérard, åtföljd af en
folkhop, inträder. Grefvinnan ropar:
»ut med det packet!» och hofmästaren
drifver ut hopen. Grefvinnan
nedfaller vanmäktig på en soffa; allmän oro
och förskräckelse. Då grefvinnan
återkommer till sans, uppmanar hon
gästerna att fortsätta dansen, hvarnnder
ridån faller.

Atulra aklen. Ett torg i Paris. På
ena sidan är ett altare, upprest åt
Marat, med hans byst. På andra
sidan ser man Café Hottot med bord
och stolar utanför; i bakgrunden
synes Seine-floden med Peronnetbron och
»de femhundrades palats».

Sanscoulotten Mathieu och hans vän
Coclite bifinna sig vid altaret; på en
bänk i bakgrunden sitter Chenier.
Ma-thien tager ned bysten från altaret och
dammar af densamma. Från
Coir.sla-Reine och genom Tuilleriträdgården
framrusa tidningspnjkar, utskrikande
sina blad. Mathieu köper en tidning
och läser don tillsammans med sin vän
på altartrappan. Incroyablen smyger
nr kafét och synes spionera. Bersi,
som följt Madeleine till Paris, har
sällat sig till Gérard och
revolutionister-na för att utforska ställningen och vara
sin matmor till tjänst. Hon slår sig
i samspråk med Incroyablen.
Bödelskärran passerar, fylld med fångar till
guillotinen, i bakgrunden. Roucher,
Cheniers vän, inträder, och finner denne,
som hau länge sökt, för att lämna
honom ett pass till hans räddning, men
Chenier vill stanna i Paris och afbida
sitt öde, »som bär kärleks ljufva namn».
Under en tid har nämligen sändts
honom anonyma bref, som skrifvits af en
kvinna. En folkhop samlas, som
väntar på de femhundrades utkomst från
palatset. Rop höras,1 »lefve Gérard!
och sedan, »lefve Robespierre!» då
denne visade sig. Bersi närmar sig
Gérard och underrättar hnnom att en
dam kommer och väntar honom vid
Marats altare. Madeleine träder fram,
klädd i den officiella dräkten, närmar
sig Chenier och gör sig igenkänd
genom de ord denne yttrat till henne
vid aftonen på slottet, bekänner att
hon är brefskrifvarinnan och hoppas

på hons beskydd. Hennes mor har
dödats, slottet är uppbrändt och hon
står ensam i världen. Madeleine och
Chénier bekänna nu för hvarandra sin
kärlek, endast döden skall nu kuuna
skilja dem, säger Chénier. Gérard
träder fram, och vill rycka Madelaine från
Chénier. Strid uppstår. Itoucher bistår
Chénier, som her honom rädda
Madeleine Chénier drar upp en stilett ur
sin käpp, och sårar Gérard.
Incroya-blen anfaller Chénier med värjan.
Roucher drager upp ett par pistoler och
riktar dem mot Incroyablen som Hyr;
själf skyndar han undan med
Madeleine. Gérard, som nu känner igen
Chénier, ropar till denne: Du är Ché-

nier, beskydda Madeleine, Hj’!» Sedan
dignar han ned vid altaret. Mathieu
med en folkhop inrusar, utropande:
»Det är Girondisterna som mördat
honom; Hopen skriker nu: »Ned med
Girondisterna!» Ridån faller.

Tredje akten. Revolutionstribunalets
session, Mathieu talar till folket,
förklarande att fäderneslandet är i fara.
Det behöfs pengar, och i en urna på
platsen skall folk nedlägga mynt och
värdesaker. Gérard, som tillfrisknat,
kommer in. Flera personer komma
fram till urnan och lämna bidrag. Den
gamla blinda Madehm, stödd af en
gosse, inträder. Hennes andra söner
ha fallit i striden, nu öfverlämnar hon
sin unge son att bli soldat och tjäna
fäderneslandet. Urnan bortföres och
folket afliigsnar sig. Gérard sitter vid
ett bord, skrifvande en rapport till
kommittén; »la Carmagnole» sjunges
ute på gatan, Incroyablen inträder.
Ute på gatan ropa tidningspojkar:
»André Chénier häktad, en
fäderneslandets förrädare . Incroyablen yttrar
till Gérard: »då skall nog ock den

försvunna dameu infinna sig här».
Gérard skrifver anklagelseakten mot
Chenier, men hans sinne veknar, han
känner sig ångerfull, sägande till sig:
»Jag dödar och darrar; mens jag dödar
jag gråter >. Madeleine inträder, sökande
Gérard. Han bekänner nu att han
spejat efter henne för att få henne
hit, »ty själf jag dig begär». Redan
då hon var en liten flicka, säger han,
brann han af begär till henne.
Madeleine säger sig vilja svara honom med
att skynda ut på gatan och ge sitt
namn tillkänna. Gérard hindrar henne
därifrån. För att Chenier må räddas,
vill hon dock offra sig åt Gérard. Hon
berättar om moderns död, hemmets
sköfling och att Bersi för hennes
räddning offrat sin ära. »Då», säger hon,
sökte jag upp Chenier och fann med
honom kärlekens lycka, men nu bär
min fägring redan dödens stämpel.
»Den kan du taga!» En man
inträder med listan på de anklagade,
hvilken äfven upptager Cheniers namn.
Madeleine utropar förtviflad, att hon
vill ge sitt lif för att rädda honom.
Folket samlas. Gendarmerna närmar
sig. Madeleine her Gérard rädda
Chenier, och denne skyndar att skrifva en

biljett till presidenten, yttrande till
henne: »att du förlitat dig på mig ger
mig styrka; jag skall försvara honom».
Folk inrusar, däribland fyra
mangler-skor, som börja gräla om platserna och
tala om de anklagade. Gendarmer
inträda åtföljda af Chenier. Folket stojar
och skrattar. Madeleine närmar sig
Cbenier. som söker ingifva henne mod.
Han förklaras nu som förrädare, men
uppmanas att tala. Han gör detta i
ett längre försvarstal, sägande sig i
sina sånger ha prisat sitt fädernesland.
Gérard förklarar sedan anklagelseakten
mot honom vara en skändlig lögn och
att hans angifvelse var falsk. Folket
rasar och skriker blott »A la lanterne !»
(till schavotten). Gérard vill försvara
Chenier, som omfamnar honom,
prisande hans ädla hjärta. Till Madeleine
yttrar han: »Jag har än en gång fått
se dig; nu dör jag med glädje!»- Han
går. Madeleine usbrister under tårar:
»André! André! — »jag skall återse
honom!» (Ridån faller).

Fjärde ak/tn. I fängelset St. Lazare.
Roucher inträder, pekar på (’henier åt
fångvaktaren Schmidt och ber honom
tiga, i det han ger honom pengar.
Chenier, förut sysselsatt med att skrifva
uppläser nu för Roucher den dikt han
8krifvit. Vännerna åtskiljas sedan
under ömsesidig rörelse. Gérard
inträder med Madeleine. Bland de
lifdöm-da är en bustru La Lagray.
Madelaine vill nu i hennes namn gå döden
till möte; hennes bön beviljas och
hon ger Schmidt sina pengar och
juveler. Gérard gråter af rörelse och
vill skynda till Robespierre för att
rädda Chenier. Denne inträder och
finner i fängelset Madeleine, som
förklarar att hon nu går med honom till
döden. Schmidt inträder och uppropar
Cheniers namn, och den kvinnas, i
hvars ställe Madeleine offrar sig.
Bödelskärran väntar utanför. Under
utropet »Pris vare döden!» lämna
Madeleine och Chenier fängelset. *

Felix Mendelssohn-Bartholdy
och hans kvinnliga närmaste.

(Forts).

Ett ovanligt idealt förhållande ägde
rum mellan Felix och hans äldsta
syster Fannj’. Samma hänförelse och
begåfning för musik, samma literära
böjelser, samma kärlek till naturen,
samma sträfvan mot konstens högsta
mål förenade dessa båda syskon, hvilka
skänkte hvarandra den ömmaste
kärlek och förstodo hvarandra så väl.

Undervisade af samma lärare,
studerade de båda med högsta allvar och
aflade sina första talangprof vid de
musikaliska söndagsunderhållningarne i

* Textinnehållet här är efter
klaverut-draget. Vid uppförandet torde en och
annan ändring förekomma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1909/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free