Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1909 - Felix Mendelssohn-Bartholdy och hans kvinnliga närmaste (forts.) - Från Rivieran. Franchettis »Colombo». Nougués »Quo Vadis», af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemmet. Den sköna, intelligenta Fanny,
som efter livad modren, lycklig öfver
hennes talanger, yttrade, va»- född med
»fugafingrar» och med särdeles
förtjusning spelade Bach, var en
betydande pianovirtuos och smakfull
sång-kompositris; men på hennes fars
önskan skulle hon ej göra musiken till
ett kall, endast till en lifvets prydnad
och njutning. Felix uppskattade så
väl hennes spel som hennes
kompositoriska begåfuing. »Du vet i sanning
hvad den gode Guden tänkt, när han
uppfann musiken» — så
karakteriserade han hennes tondiktning. Några
af hennes ungdomssånger spelade hon
för Goethe, som till tack skänkte »det
kära barnet» vackra verser; flere af
heunes mognare skapelseroffentliggjorde
han sedan, utan att nämna hennes
namn, under sitt eget — det fick väl
ej ske på annat sätt — t. ex. »Suleika
och harem», Sehnsucht», »Heimweh»
»Italien» o. d.
Felix å sin sida framlade först sina
kompositioner för sj-stern och rättade
sig alltid efter hennes omdöme; äfven
då deras lefnadsbanor skildes var Fanny
fjärran ifrån den geniale broderns
råd-gifverska. Med berättigad stolthet
skrif-ver hon därom: »Felix har ingen
musikalisk rådgifvare utom mig; han
skrifver ej heller någon tanke ned på
papperet utan att förut ha förelagt mig
den till pröfning». Afvenså spelade
han på konserter hufvudsakligen styc
ken som hon valt.
Men icke allenast musik utgjorde
den ständiga föreningsläuken dem
emellan utan äfven andra ömsesidiga
intressen i lifvet. Om sina resor i
Italien och England skref Felix till Fanny
innehållsrika glada bref; endast
sorgliga intryck behöll han för sig själf.
Fannys svar beredde honom alltid det
största nöjet ty »de hade smak af lif
och lust och allt godt.»
Äfven då Fanny gifte sig med
målare-artisten Wilhelm Hensel, d. 3 okt.
1829, blef hon förenad med brodern
i ömsesidigt deltagande beträffande
deras iefnadsöden. Ingen af
familjemed-lemmarne stod komponisten andligen
så nära som Fanny. Därföre träffade
honom också hennes plötsliga död d.
7 mars 1847 såsom ett förkrossande
slag. Han öfverlefde henne också
endast ett halft år.
Det är möjligt att det varmhjärtade
förhållandet till Fanny, som för Felix
var, ett ideal för kvinnan, bevarade
honom från de kärlekssvärmerier, som
en konstnär vanligen ej lider brist på.
Vi ha hört talas om en ung romarinna,
som varmt älskade och eftersträfvade
den geniale ty’ske musikern med de
själfulla ögonen och de kastanjebruna
lockarne; i England vann han, utan
att ana det, den unga sköna miss
Susan Tavlors hjärta, men hans eget
blef oberördt af Amors pilar.
Och likväl kom äfven för honom
den dag och den stund, då kärlekens
heliga gudagnista tände hans hjärta.
Det var under den härliga våren 183ti,
då Felix ifrån Düsseldorf, där ban
under allmän hänförelse uppfört sin
»Paulus», inträffade i Frankfurt am Main för
att där leda Cecilia-föreningen. I den
gamla Goethe-staden lärde han känna
en flicka, som genast gjorde på
honom ett djupt intryck — Cécile
Jean-renaud, dotter till den aflidne
predikanten för reformerta franska
församlingen i Frankfurt. Hon bodde
hos sin morfar, en rik och ansedd
patricier, hos hvilken Mendelssohn blef
presenterad af justitierådet Schleinitz,
medlem af Gewandhaus direktionen i
Leipzig.
Han blef genast vid hennes anblick
betagen och hänförd. Hon utmärkte
sig också för stor skönhet och
älsklighet. Ljus och blid som hennes ögon
och det af gyllene lockar omramade
anletet var ock hennes karaktär.
»Det var» efter Hensels
skildring — »inga afgjort prägnanta
egenskaper som gjorde henne så älskvärd,
det var kanhända just frånvaron af
sådana, den fullkomliga harmonien,
den fulländade jämnvikten i hennes
natur. Hon var icke framstående
anderik, ej djupt lärd, ej mycket
talangfull; men hon var i umgänget så
välgörande lugn, sä uppfriskande, som
den rena himmelsluften eller den
friska källan».
Med full visshet fann den känslige
konstnären att hon var som skapad
för honom, af himlen honom bestämd,
och att, han blott med henne kunde
bli lycklig. Dock pröfvade han sig
strängt och reste med första till
Sche-veningen, ej blott för att stärka sina
ansträngda nerver, utan för att söka
bli fullt enig med sig själf. Med det
fasta, lyckliggörande beslutet att vinna
Cécile vände han tillbaka till Frankfurt.
Aldrig förut hade hon sjmts honom
så skön. Själfva staden med dess
omgifningar fann han nu så härlig,
att han i bref till de sina beskref sina
sköna intryck däraf. Då han fann sig
säker på hennes genkärlek bad han i
ett rörande bref till modern om
hennes samtycke och förlofvade sig med
sin älskade den 9 september.
Redan i början af oktober återvände
han till Leipzig där vintern hastigt
förgick under ifrig verksamhet och
intressant umgänge. På en soaré i ja
nuari hos förläggaren Keil fick han en
lustig skänk, en skämtsam romans,
hvari hans förlofningshistoria var
be-skrifven. Man rådde honom att
komponera den. I hast skref han upp
under servetten en flerstämmig
melodi, och innan efterrätten och
desserten var förtärd hade sångarne erhållit
sina stämmor och sjöngo sången
under allmänt jubel.
Den 28 mars ägde det lyckliga
parets bröllop rum. Under därpå
följande resa och ett uppehåll i Freiburg
författade de nygifta tillsammans en
rikt illustrerad dagbok, och Felix kom-
ponerade, berusad af sin lycka, flera
betydande verk.
I Leipzig skapade de sig sedan ett
behagligt hem. Felix bibehöll alltjämt
»sin saliga L rlofningsstämning» och
kunde ej nog tacka Gud därför, som
han sade. Hnr harmoniskt hans
äktenskap var, hur han genom lyckan i
besittningen af sin maka eggades till
nya framgångsrika tonskapelser och
efter ansträngande konsertresor säll
och lugn hvilade ut i hemmet och i
hennes närhet — det fiogo alla erfara
som hade förmånen att vistas i deras
bem.
Spohr skildrar det intryck han hade
vid ett besök där 1840 med följande
orrl: Aftonen tillbragte vi härligt hos
Mendelssohns, som gjorde allt för att
bereda oss så stor glädje som möjligt.
DeDna familj har för mig något
idealiskt; den visar en förening af inre
och yttre företräden och därtill en så
skön huslig lycka, att man sällan i
lifvet finner maken därtill. I hela
hemmet härskar vid sidan af all lyx och
rikedom en så tjusande anspråkslöshet,
att man ej kan annat än finna sig
väl där».
Cécile visade det varmaste
deltagande för hennes mans kompositioner
och framgångar. Sedan deras
giftermål förde hon en dagbok, hvari månget
ord talade om hennes djupa kärlek till
Felix. Under hans upprepade
konsertresor förde makarne en liflig
brefväx-ling; var hon honom följaktlig, så fann
han hvarje njutning dubbel, ty utan
henne »felades det bästa i all glädje».
Var hon sjuk, så befann han sig i
högsta oro och sorg; allt gjordes då
för hennes tillfrisknande.
Det lyckliga paret begåfvades uuder
årens lopp med fyra barn, Paul och
Felix, Marie och Lili, med kärlek och
sorgfällighet leddes deras uppfostran.
Likasom Cécile delade sin makes
glädje, så tröstade hon honom ock i
hans sorg vid moderns död och
räddade honom från dystert svårmod, då
systern Fanny gick bort, genom hela
rikedomen af sin kärlek.
Själf träffade henne en bitter sorg,
då hennes make d. 4 nov. 1847, gick
ur tiden. Enligt meddelande af Ferd.
David bar Cécile »med fattning och
rörande fromhet den bittra förlust Gud
pålagt henne».
Hennes värld blef sedan minnet af
honom och hans odödliga skapelser.
Från Rivieran.
Slutet af febr. 1909.
Franchettis Colombo. Nougni’s Quo
Vad is.
Sina traditioner trogen, har
operan i Monte Carlo jämväl i år att
uppvisa en på förhand fullständigt
reglerad, lika omvexlande som värderik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
