Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 3 Juni 1909 - Våra operaförhållanden - Följetong: Lutspelerskan (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utlandet fullkomna sina studier och
sin konstnärlighet. Vi ha för öfrigt
ej hört något missnöje med den
nuvarande operastyrelsen fuin annat håll
än hofkapellets, och dettas strid med
operastyrelsen härledde sig från början
däraf, att ett för betungande arbete
ålades detsamma genom att det hvarje
kväll gafs föreställningar på operan,
hvilket förr ej varit händelsen. Dir.
Ranft gick då kapellisternas önskan
till mötes genom minskandet af
antalet spelkvällar. Därefter uppstod en
ny kontrovers, i det hofkapellet för
sitt kvarstannande vid operan fordrade
en löneförhöjning af 47,000 kronor
från 1 juli detta år med beräkning af
2,500 kr. i första lönegraden och en
stigning till 8,600 kr. under loppet af
15 å 20 år. Krafvet kan vara
be-rättigadt med afseende på
kapellisternas knappa löner, men hvarifrån taga
medel härtill? Herr Ranft ansåg sig
ej kunna bevilja en sådan fordran.
Operan saknar medel till en eå stor
löneförhöjning, och att hr Ranft skulle
taga pengarna ur sin egen ficka, det
vore orimligt att begära; däri låge ej
heller någon garanti för beståendet af
en sådan lönestat. Hofkapellisterna
valde så ett par förtroendemän,
hvar-af åtminstone den ena hör till de yngsta
bland dem, och lade frågan afgörande
i deras händer. Nu trädde
grosshandlare Thiel, såsom representant för
teaterbolaget, emellan, erbjudande en
löneförhöjning af 26,000 kronor, som
skulle utgå från 1 juli detta år.
Förtroendemännen afslogo utan betänkande
äfven detta anbud. Hr Ranft ansåg
sig nu ej ha någon annan utväg än
att våga försöket med en utländsk
operaorkester.
Så stod saken vid midten af maj
månad, då Musikaliska akademien till
operans styrelse inlämnade en
skrif-velse af hutvudsakligen följande
innehåll ;
»K. Musikaliska akademien, som
erfarit att frågan om k. hofbapellets
fortsatta anställning vid Operan ännu
alltjämt är oafgjord, vill härmed till
styrelsen uttala sina farhågor med
hänsyn till den situation som skulle
inträffa om hofkapellet nu upplöses.
Akademien tänker därvid i främsta
rummet på de konstnärliga
förhållandena och först i andra rummet på
kapellets medlemmar, i hvilkas öde
akademien emellertid tar liflig del ej blott
på grund af deras egenskap af
musici, utan särskildt emedan flertalet af
dem varit lärjungar vid och utgått
från det under akademiens vård
stående musikkonservatoriet.»
»Anda från kon. Gustaf III:s tid
har k. hofkapellet varit det
oundgängliga stödet och den fasta grundvalen
för Operans konstnärliga verksamhet,
det har bevarat och fullföljt den
tradition som genom framstående ledare
utbildats, och från att till en början
ha bestått hufvudsakligen af
utlänningar har det utvecklat sig därhän, att
det numera utgöres af nästan
uteslutande svenska musici.
Den skada som svenskt musiklif nu
och framgent skulle lida om
hofka-pellet upplöstes synes akademien
oöf-verskådlig och kanske omöjlig att
någonsin godtgöra,
Det är därför som akademien i
enlighet med sin uppgift att bevaka den
svenska tonkonstens intressen anser
sig ej kunna underlåta alt lägga
styrelsen på hjärtat att söka utan
dröjsmål vidtaga alla till buds stående
åtgärder för att afvända den fara som
sålunda hotar den inhemska
tonkonstens fortsatta utveckling liksom dess
anseende inom och utom landet.»
Emellertid, för den händelse
hofkapellisterna beslutat sig för att
öfver-gifva operan, hade en kommitté bildat j
sig af konst intresserande personer med
uppgift att vidtaga praktiska
förberedelser för en hofkapellets
konsertverksamhet under instundande säsong.
En sådan konsertverksamhet är
emellertid af mycket prekär natur och
lämnar hofkapellisterna ingen garanti i
för framtiden. Frågan blef emellertid ■
afgjord på Pingstaftonen. Hofkapellet
förbinder sig att kvarstanna vid
ope-ran i två år mot en lönetillökning af
32,000 kronor årligen, nämligen de
af hr Thiel erbjudna 26,000 plus
inkomsten af operans symfonikonserter,
hvilken hr Ranft beräknar till 6,000
kr., hvilka tillfalla kapellet.
Beträffande det ekonomiska
resultatet af operaverksamheten under detta
spelår, är detta helt visst långt ifrån
tillfredsställande. Orsaken härtill är
att operan ej tillräckligt frekventerats
af vår musikaliska publik. Man
kunde tillskrifva detta de tryckta tiderna,
t om icke man såge att pengarne räcka
väl till för andra nöjen och
njutningar, än dem vår första lyriska scen ha
att bjuda. Och dock borde denna
säsongs föreställningar med sina många
nyheter, med goda artistiska förmågor
och gäster sådana som fru Ackté,
Signe Rappe, Erika Wedekind samt
hrr Cornelius och Herold ba varit
lockande, att ej tala om hr Menzinskj-,
som förut tillhört oss. Vi vilja blott
lemna ett bevis på denna publikens
lojhet. Då operan bjuder på en
sådan nyhet som »André Chenier», väl
utförd, charmant uppsatt, räcker den
svenska hufvudstadspubliken ej till att
fylla operasalongen under de allra
första representationerna! Dch detta
ehuru tidningskritiken angående denna
opera varit gynsain. Vid ett
»galaspektakel» däremot är man färdig att
slåss om biljetterna och frågar ej
efter livad de kosta. Det borde
intressera en bildad hufvndstadspublik att
själf bilda sig ett omdöme om hvad
som presteras på operan och ej låta
sig ledas af en kritik, som ofta nog
är ensidigt nedstrykande. Likaså bör
intresse för ett operaverk och begäret
att göra dess bekantskap eller njuta
däraf, öfverväga intresset för en viss
favoritartist.
Det har anmärkts att operans
biljettpris, särskildt parkettens, äro för
höga, och torde efter våra
förhållanden så vara fallet. För ett par
familjemedlemmar kostar ett par
parkettbiljetter 10 kronor; också är oftast
parketten glest besatt. Abonnemang
och nedsatt pris vid vissa
föreställningar bereder emellertid minskning i
priset. Måhända kunde det löna sig
försöka med parkettprisets nedsättning
från 4,75 till 4 kronor? I början af
1870-talet kostade, såsom vi minnas,
en parkettbiljett endast 3 kronor.
Hurusomhälst. En teater kan icke
existera utan tillräcklig publik, och
sätta våra musik- och konstvänner värde
på att det finns en opera i landets
hufvudstad, så borde det vara en
hederssak att gynna en sådan
konstanstalt med talrikare besök, än hvad
under senare år varit fallet. En
konstnärligt högre musiknjutning än
operans erbjudes icke.
FÖLJETONG.
Lutspelerskan.
(Forts.)
När Slingeland kom hem, utveckla
de Keiser kort och godt, såsom det
var hans sätt, den plan, han hade
kläckt ut angående Jakobäa. Han
bevisade, att bom hade alla anlag för
att bli en stor sångerska, erbjöd sig
att utbilda henne och sedan låta
uppträda först i Wolfenbüttel, dit han
blif-vit kallad för att uppföra en af sina
operor.
»Mycken framgång i Wolfenbütte],
sade målaren, »och lycklig resa, men
min systerdotter stannar här och på
det ni ej vidare må sätta i henne några
galenskaper i hufvudet, herr Keiser,
så ber jag er inställa edra besök hos
mig.»
Förgäfves använde Keiser ytterligare
sin svada, Slingeland lät ej beveka sig,
och sålunda återstod honom ej annat
än ta sin hatt och gå.
Följande dag fann .lakobäa i sitt
fönster under blommorna, som stodo i
detsamma, ett bref från Keiser, till en
tredjedel prosa, en tredjedel vers och
en tredjedel musik. Han svor henne
evig kärlek och trohet och bad om ett
möte.
Brefvet lämnades utan svar. Ett
andra och ett tredje funno lika litet
gehör, men det fjärde tycktes ha rört
den blonda flickan, ty då Keiser åter
stod vid trädgårdsmuren och smäktade,
kom en apelsin, inlindad i ett pepper,
flygande och på papperet stod det,
visserligen oortografiskt, men klart och
tydligt, att hon efter aftonringningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
