Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 Okt. 1909 - Charlotte Strandberg (med porträtt) - Den naturliga klaverteknikens grundprinciper, fastställda med afseende å den moderna stilens fordringar, II, af Gösta Wahlström (forts. o. slut.) - Ett och annat ur Offenbachs lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Största uppseende väckte hennes
Sköna Helena. »Hon spelade sin rol cou
amore» — säger en biograf i Svenskt
Teatergalleri — »och gjorde som det
varit att vänta, en verklig furore i
densamma. Först och främst måste hela
Stockholm se och återigen se den yppiga
medtäflarinnan till sköuhetens gudinna
i hennes retande antika dräkt, och
sedan började ett formligt vallfärdande
från alla, äfven de aflägsnaste
landsdelar i samma ändamål. Inför denna
kolossala framgång hade den sent
vaknade kritiken ingenting att betyda;
dess bannstrålar parerades vid styckets
femtioåriga jubileum med några nya
kupletter, dem k. teaterns dåvarande
literatör och sedermera lyriska
intendent lade i Helenas mun, och i hvilka
hon uttalade sin lifliga förvåning öfver !
att man kunnat taga anstöt af
någonting så oskyldigt. Publiken förblef
trogen, och ännu ett halft hundrade
gånger förmådde Sköna Helena att
fydla Dramatiska teaterns salong. Det
kan icke bestridas, att oaktadt den
öfverlagsna talang, som fru Strandberg
nedlade på denna rol, det likväl varit
bättre för henne, om hon kunnat
undgå den. Men skulden är i alla fall
icke hennes, utan den k.
teaterdirektionens, af hvars hand hon mottagit
den.»
Andå värre var det när hon måste
framträda som Anna-Lisa i »Riddar
Blåskägg», då kritiken formligen
beklagade att hon nödgades framställa
denna vedervärdiga roll.
År 1870 fick hon ännu en ung rol,
näml. Mirza i »Lalla Rookh», men det
torde varit den sista. Eljest började
hon öfvergå till de äldres fack, i
samma mån som hennes blifvande sonhustru,
Wilhelmina Strandberg, f. Söhrling,
småuingom öfvertog de yngre. Så
förvandlades Jemmy till sin mamma
Hedvig, Jenny till gamla Margareta,
Susanna till Marcellina (ett namn som
fru S. äfven burit i »Fidelio» och
»Barberaren»).
Vidare fick hon sedan i »Faust»
sjunga Marta, Gertrud i »Romeo» och
Julia», Ragnhild i Den bergtagna (1874)
markisinnan de Moncontour i »Kungen
har sagt det» och Streckenfeit i
»Regementets dotter», Henriette i »Muraren».
De få försök hon gjode i det
tragiska facket, såsom Alice i »Robert»
och Ortrud i »Lohengrin» slogo ej lika
väl tit. Hennes begränsning och
storhet låg däri att hon var en af de
mest typiska subretter vår opera
någonsin ägt.
Vid opet ans jubileum 1882 uppträdde
hon i »Den bedragne Paschan», som
man tillskrifvit Gustaf III, och erhöll
då medaljen Literis et artibus. Annu
år 1888 hade hon en njr roll
nämligen hushållerskan i »Hårdt mot hårdt»
och tog d. 9 murs 1889 afsked från
operan som Betly i »Alphyddan» och
Markisinnan i »Regementets dotter».
Den naturliga klaverteknikens
grundprinciper, fastställda med
afseende å den moderna stilens
fordringar.
Af Gösta Wahlström.
II.
(Forts. o. slut.)
Mästaren frågar icke efter om det
skall vara så eller så och hvarför, ty
han bär så att säga inom sig själf den
röda tråd som leder mot
fullkomligheten; med blicken riktad mot höjden
leder han sig fram längs denna tråd
utan att ett ögonblick behöfva tvifla
om vägen. Han kan visserligen samla
intryck och lärdomar utifrån,
reflekterar ej vidare däröfver, och så kan
det möjligen hända att han till t. o. m.
vid undervisningen låter eleven följa
en metod, hvars nytta eller skada han
själf ej pröfvat.
Men äfven i de fall, där läraren
insett, att de regler han vid sina egna
studier delvis följt eller trott sig följa
af honom sedan aldrig kunna
tillämpas i praktiken, skall han likväl
mången gång stå villrådig inför eleven, då
det gäller att fastställa de funktioner,
hvilka ligga till grund för ett korrekt
utförande af en teknisk form, som
eleven icke instinktivt genast behärskar.
Såvida läraren icke äfven teoretiskt
sedt är fullt medveten om hvilka
muskler eller system af sådana vid hvarje
särskildt tillfälle skola samverka och
huru och hvar tyngdpunkten,
hufvud-källan för kraften eller energin bör
placeras o. s. v., skall det oftast för
honom vara svårt om ej omöjligt att
hos eleven spåra felet vid ett oriktigt
utförande af en sak liksom det därvid
å elevens sida själffallet måste bereda
ännu större svårigheter att ur lärarens
utförande däraf komma till insigt så
väl om sitt eget missgrepp och
orsakerna till detsamma, som jämväl
grunden för det riktiga sättet. Har eleven
emellertid uppfattat en sak någorlunda
i öfverenstämmelse med det naturliga,
så är det ju från lärarens sida rent af
ett brott, att, som så ofta sker, i
stället för att för eleven klargöra det’som
ännu brister och söka afhjälpa
detsamma, påtvinga denne en »metod», som
han efter långvariga studier, sedan han
kommit till insikt om dess gagnlöshet,
måste fördöma och öfvergifva, för att
ersättas med något bättre, såvida icke
denna metod redan hunnit ruinera
honom.
Det är sant, att i den högre
tekniken det rent individuella spelar en
ganska betydande roll, och att saker, som
för den ena falla sig enklast och
naturligast på ett sätt, af den audra
lättare lösas något annorlunda, beroende
af vissa anatomiska och fysiologiska
afvikelser i spelapparaten. Här torde
väl ej ens den skickligaste pedagog
alltid kunna döma, hvad som för en
hvar vore det bästa, utan blir det ele-
vens sak att pröfva och välja. Dock
är det härvid hufvudsakligast fråga
om tekniska problem, som förekomma
på ett stadium, då eleven redan nått
en sådan ståndpunkt, att hans smak
och omdömesförmåga är nog högt
utvecklad för att därvid själf kunna
af-göra, och falla de därför utom ramen
för vår uppsats.
(Finsk Musikrevy.)
Ett och annat ur
Offen-bachs lif.
Såsom ett bevis på den lätthet, med
hvilken han komponerade, kan anföras
ett litet drag från tiden för hans
anställning vid Tbéfttre Francais. Alfred
de Müsset skulle ha sin La chandelier
uppförd, och i den samma skulle
inläggas en liten sång för styckets
älskare. Müsset kom en dag in till då
varande direktören Arséene Houssave.
och bad denne att bli presenterad för
Offenbach, om hvilken han hört talas,
och han ville be honom komponera
det omnämnda numret. Offenbacb,
som händelsviss fanns tillstädes,
tillkallades, förklarade sig \illig och bad att
genast få texten, då han på stående
fot ville komponera sin musik. Fem
minuter efter sedan han fått boken,
gnolar han en lit.n förtjusande melodi
och författaren är bänryckt. Delaunay,
som skulle utföra älskarens roll,
kallas till, Offenbach gnolar nu
melodien äfven för honom — men på
samma gång Delaunays talstämma är den
mjukaste och mest smekande, man
kan få höra, är hans sångröst en mörk,
ful baryton. Här var intet att göra.
Delaunay måste recitera verserna ; men
sången kom till heders ändå i den
sedermera komponerade, äfven här
iStock-holm uppförda operetten »Fortunios
visa», som är byggd på Mussets stycke.
Man har mycket talat om Offenbachs
utpräglade själfkänsla och hans afgud
ning af sin egen talang; men man
glömmer, att den konstnär, som icke
går till sitt arbete med den bestämda
öfvertj’gelsen att han skall öfverflyga
alla sina medtäflare, mycket lätt
)i-skerar att duka under i kampen. Wolff
säger mycket träffande: Odet hade
skänkt honom en mycket älskvärd
sånggudinna, 6om i stället för att
strida med konstnären strök med handen
genom hans hår och sade till honom:
»du är den störste och vackraste»,
Och Offenbach trodde det, och hvad
hans rivaler hviska för sig själfva, då
de stå ensamma framför spegeln och
beundra sin bild, det sade Offenbach
högt til! alla och hvar som helst. Hans
fåfänga var naivare än de andras,
det var hela skilnaden. Och utan
detta själfförtrocnde. denna själfkänsla,
skulle Offenbach ha dukat under, då
de onda tiderna infunno sig, därom
kan man vara viss. Och hvarför skulle
!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
