- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 29 (1909) /
113

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 Okt. 1909 - Ett och annat ur Offenbachs lif - Texten till »Sof i ro» (insändt) - Från scenen och konsertsalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lan icke ha haft denna själfkänsla?
Det tim icke många komponister, som
uppnått större popularitet och haft
talrikare succes’er än han. Därför
föte-föll honom också ingen beundran för
stor, ingen hyllning för öfverdrifven.
För fem år sedan tillbragte han
sålunda ett par vr ekor vid badorten Etretat.
Man kom öfverens om att bereda ho- j
nom ett storaitadt mottagande. Man
plundrade i hast en af hans vänners
vapensamling och rustade ut tolf
liille-bardierer, som därpå uppställdes i rad
utanför hotellet. En pojke paraderade
på en åsna med kursalens stora flagga
i hand, och en fyrverkare placerades
på hotellets balkong med order att
tända eld på ett fyrverkori, då
Offen-bach visade sig. I samma ögonblick
vagnen kom körande smattrade
raketerna, solarue snurrade rundt, en
trumslagare slog honnör, hillebardiererna
skyldrade och Albert Wolff, som bod
de på hotellet, trädde gravitetiskt
kompositören till mötes med hotellets
nycklar på ett fat. Van vid
popularitetens vildaste infall, förstod
Offen-bach icke skämtet; han fick tårar i
ögonen och utbrast till Wolff :»Det är
för mycket, det Ur verkligen allt för
mycket!»

Ville man se Offenbach i sitt rätta
element, så skulle man se honom vid
en repetition. I hemmet satt han under
de senare åren helst med slutna ögon
begrafven i en länstol, insvept i en
pälsbrämad nattrock, undvikande att
tala för att så mycket som möjligt
spara sina krafter. Då det led
framåt frukosttiden, lät han sin betjänt
kläda sig, satte sig till bords, åt i
största hast en obetydlighet och tände
så omedelbart en stark cigarr. Då
klockan blifvit elfva och han skulle
på repetition, blef han inpackad i en
päls, buren in i en hermetiskt sluten
vagn, och så bar det af till teatern.
Han kom gärna en stund före
repetitionen och gick då upp i direktörens
arbetsrum, där han började utveckla
de modifikationer, som fallit honom in
sedan föregående dag. Han rättade
och förbättrade ända in i sista
minuten ; så blef t. ex. den bekanta
melodien i »Sköna Helena»: »len skog på i
berget Ida tre gudinnor» etc. skrifven
och tillagd samma dag stycket skulle
uppföras första gången. Så snart
regissörens klocka förkunnat att
repetitionen började, var Offenbach på scenen,
där han satt i en stol vid rampen,
om-gifven af en hel stab, bestående af
librettons författare, direktören,
orkesterchefen m. fl. Man började där man
slutade vid föregående repetition.
Offenbach hörde småleende på, lutad
mot sin käpp. Men så småningom
förändrades uttrycket i hans ansigte: han
for upp från stolen, började svänga
med käppen och ropade: Mycket bra,
mycket bra — men det är platt inte
som jag vill ha det! och så rusade
hau bort till de spelande och började
sina rättelser. Och hade han en gång

kommit riktigt i farten, så kunde man
vara tämligen säker på att han icke
snart slutade. Särskildt visste de
spelande hvad som väntade, då hau
kastade af sig pälsen och tog på sig en
lättare öfverroek, samma gjorde hvems
den var. Då blefvo hans rörelser
friare och då for han omkring med
ohejdad ifver, knuffande koristerna,
gripande dem i armarne, utförande
samma rörelser som de, allt under det han
samtidigt svängde med käppen och
stampade takteu med fotterna, ända tills
han nästan medvetslös sjönk ned på
en stol.

Offenbachs familjelif var mycket
lyckligt. Han var gift med en syster
till den bekanta bonapartitiske
deputeraden Robert Mitchell och
elterlem-nar en son och fyra döttrar. Att hans
hem vid Boulevard des Oapucines var
en samlingsplats för konstnärer,
lite-ratörer och journalister, behöfver väl
knappast sägas, och särskildt rådde
här efter en första föreställning ett lif
som säkerligen icke lätt glömmes af
någon, som en gång varit med en
sådan kväll. Hela Paris strömmade dit
för att efter en premiär af någon hans
operetter gratulera maestron; efter
supén föredrogos den ena efter den
andra af de melodier, som publiken
under aftonen tilljublut sitt bifall och
det hela slutade ofta med ett
triumftåg genom hela våningen; några af
de unga lyfte Offenbach och hans län
stol på sina skuldror, alla de andra
dansade rundt om aftonens hjälte, och
så bar det i väg genom hela
våningen, ibland nedför trapporna också.

Offenbach hade i sitt hem
mottagning om fredagsaftnarna. En sådan
dag hade en främling, en tysk diplo
mat, blifvit presenterad där af Albert
Wolff, den kvicke kåsören i »Figaro»,
af tysk börd.

Det hörde till bruket vid dessa
tillfällen att icke vara svartklädd, men
diplomaten kom i sina hästa svarta
kläder, med alla kraschanerna och
ordnarna. Han var så stel, att han spred
kyla omkring sig.

»Han måste tinas upp», anmärkte
bataljmålaren Detaille.

»Javisst, låtom oss tina upp honom !»

»Men hur?

I Offenbachs hus saknades aldrig

(Insändt.)

Texten till ”Sof i ro”.

Undertecknad beder härmed att få
genom eder ärade tidning rikta en
fråga till den af Vokalmusiken, specielt
den svenska kvartett sången intresserade
allmänheten:

I textböcker till kvartettsåug
förefinnes texten till sången »Sof i von af
tysken Ferd- Möhring på följande sätt:

• Re’n mörkt det blir i kvällen
och tyst tar månen opp
en sång bland stjärnetjällen
så ljuf för molnens tropp.

Hans milda toner hviska
i rymden mig uppfriska» etc.

Nu bedes enhvar sångare som
möjligen får dessa rader under ögonen
att utfinna minsta reson i anförda rim,
hvilka utgöra text till en af våra allra
populäraste kvartetter.

Reflexionerna öfver sådana
meniugs-lösheter göra sig själfva, och jag
tilllåter mig högeligen betvitla att den
ursprungliga texten haft anförda
utseende.

Då jag själf icke har tillfälle att
ransaka de urkunder som möjligen
existera i förevarande fall, så tillåter
jag mig att som positivt inlägg i
frågan härjemte nedskrifva ett textförslag
med, som mig synes, bättre
öfversätt-ning af den tyska texten

»Re’n mörkt det blir i kvällen,
helt tyst går månen opp,
och då bland stjärnetjällen.
så ljus blir molnens tropp.

Hans milda strålar hviska
i rymden, mig uppfriska», etc.

så kanske det kan bli litet mera
stämning och äkta enkel poesi i sången
»Sof i ro».

Som en blygsam önskan ber jag,
få tillfoga att Herrar sångledare ville
taga det lilla spörsmålet under
om-pröfniug.

Gammal sångare.

~W

Från scenen och konsertsalen.

Kungl. teatern.

Sept. 29. Mascagni: På Sicilien;
Leon-cavallo: Pajazzo.

30. Go un od: Faust.

Okt. 2. Wagner: Mästersängame
iNiirn-berg.

3. Hallström: Den bergt agna.

4, 15. Wagner: Lohengrin. (Lohengrin:
hr W. Herold, gäst).

5. Donizetti: Leonora.

7. Puccini: Boheme. (Rodolphe:
hr Herold, gäst.)

8. Wagner: Tannhäuser.

9. M a s c a g n i: På Sicilien. (Toriddo:
hr Herold); Leoncavallo:
Pajazzo. (Canio: hr Herold, gäst).

10. Puccini: Mactame Butterfly.

11. Mozart: Trollflöjten. (Nattens
drottning, Pamina.Papagena: fruar
Bartels, Oscar, frk Lagergren;
Tamino. Papageno, Sarastro,
Mo-nostatos. Förste talaren: hrr Malm,
Mandahl, Sjöberg, Ericson,
Wallgren; drottningens tärnor: frkn
Larsén, Edström, fru Mandahl;
3 genier: frkn Hörndahl,
Lindegren, fru Claussen.)

12. Bizet: Carmen. (Don Joié: hr
Herold, gäst.)

13. Meyerbeer: Hugenotterna.

Oscarsteatern.

Sept. 29, 30. Offenbach: Den sköna He-

Okt. 1 15. lena. (Helena: fru Norrie,

gäst; Ädjax I och II: hrr
Ullman, Ralf.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1909/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free