Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 1 Nov. 1909 - Konsertföreningens Hamburg-konsert. Det tyska programmet - Christian Sinding och hans onkel - Ett och annat ur Offenbachs lif (forts. o. slut.) - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
häfte med titel Schwedische Musik,
innehållande en uppsats »Die Entwicklung
der schwedischen Tonkunst» om 5 si
dor samt korta biografier af Hugo Alf
vén, Tor Aulin, Bror Beckman, Franz
Berwald, Andreas Hallén, Willi. Pe
terson-Berger, Emil Sjögren, Wilh
Stenhammar och Karl Fritiof Valentin
med medaljongporträtter.
-N’AL
/7S\
Christian Sinding och
hans onkel.
Den bekante norske tonsättaren
Christian Sinding kan man, på grund af
hans allvarliga utseende, icke antaga
vara humoristiskt anlagd. Att han
emellertid besitter en sådan egenskap
finner man af nedanstående berättelse
om hur han blef musiker, meddelad
till hans tyske förläggare Breitkopf &
Härtel i Leipzig, som nu förbereder
utgifvandet af hans opus 100,
Romanze für violin med orkester eller
piano. Hans berättelse lyder sålunda.
Jag hade en gammal onkel, som
ständigt råkade i högsta raseri öfver
den gudlösa världen oeh särskildt öfver
mina bröder och mig. Jag mins ännu
så väl när min äldste bror beslöt att
bli målare. Strax utbröt hos onkel
ett väldigt oväder med fasligt buller.
Ynglingen hade ju redan genomgått
alla examina på ett tysande sätt och
hade den skönaste utsigt att kunna
lifnära sig på ärligt sätt — ja, han
kunde måhända en gång blifva en
hederlig stöttepinne för samhället. Och
detta allt slungade karlen öfver bord
för att löpa världen kring som en
lumpen målare! Onkelns vrede räckte
länge och väl men började aftaga
såsom ett aflägset dån, när vulkanen
genom min andre broder i ordningen
ånyo kom till utbrott och denna gång
ännu fruktansvärdare. Denne — icke
så ljushufvad som den äldre brodern
— hade under åratal gjort sig den
redligaste möda att proppa sin hjärna
full med jus. Hau hade också nästan
lyckats därmed, då han plötsligen blef
bekajad med den förryckta idén att
bli bildhuggare. Genast utbröt en
hvinande onkelorkan, som hotade att
rycka msd sig allt. Trots detta lopp
emellertid bildhuggaren af stapeln under
blixt och dunder. De upprörda
böljorna svallade likväl länge därefter,
tills ändtligen jag, min arme stackare,
kom såsom den siste i det eländiga
klöfverbladet.
Visserligen var jag absolut icke
något ljushufvud och behöfde icke så
lång tid, som min sistänmnda broder
att bevisa hur ovanligt litterärt
obe-gåfvad jag var. Men onkel hade nu
fått nog af konsten. Jag skulle
åtminstone räddas åt samhället, om än
icke som dess stöttepinne, åtminstone
som skräddare eller skomakare. En
ärlig människa skulle jag blifva och
ej en sådan där koustnär, som med
violinen strök omkring på gårdarna
och tiggde, familjen till skam. Men
för att tillfredsställa min
konstnärs-äregirighet, ville min onkel tillåta mig
att inträda som arbetare i en
pianofabrik. Det blef honom dock slutligen
klart, att det ingenting var bevändt
med mig och att jag högst sannolikt
äfven som pianofabrikant skulle gå
hin i våld. Det kunde jag ju lika
väl göra som musiker. Denna tanke
syntes lugna onkel, och därefter
började jag min musikaliska lefnadsbana.
Men unga kolleger vill jag gifva
det rådet: varen försiktiga i valet af
er onkel!
Christian Sinding.
m
Ett och annat ur
Offen-bachs lif.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Båtom oss spela uvertyren till Jeuue
Henry af Méhul!» föreslog Bellecour.
Hastigt utdelades rollerna till denna
symfoni, som imiterar jakten. Den
ene skulle vara jägare, en annan
hjorten, som mot slutet af uvertyren
dödas af en kula, representerad af ett
slag på bastrumman.
Nu började jakten, tokig, galen!
På afstånd hördes först hundskallet, i
hvilket målaren Georges Vibert hade
ett soloparti. Bellecour som jägaren
blåste i hornet; fanfarer smattrade j
som svar. Jakten börjar. Hjorten
hoppar vigt öfver alla hinder —
pallar, dynor och kullagda stolar.
Jägaren, hundarna, hela jakten hoppade
efter hjorten hack i häl genom alla
rummen i våningen. Diplomaten
smålog öfverlägset i början, men blef
yr i hufvudet. För hvar gång jakten
rusade förbi honom, skrek Albert VVolff,
skreko alla:
»Gör som vi! Gör som vi!»
Diplomaten tvekade. I detta glada
sällskap fordrade kanske goda tonen,
att han också borde vara glad . . . Han
tog spirituellt sitt parti och — deltog
i jakten. Han blef jakthund, hoppade
öfver alla hinder och skällde så att
alla vrålade af förtjusning:
»Utmärkt! Utmärkt!»
Bifallet piggade upp honom, och han
skällde, som om han aldrig hade gjort
något annat.
Då uvertyren var slut, sade
Bellecour:
»Försynen har välsignat vår jakt.
Låtom oss tacka henne nu med att
sjunga bönen ur ’Den stumma från
Portici’.»
Hela jakten föll på knä, hjorten,
jägaren, hundarna, diplomaten,
artisterna och tidningsmännen. Och alla
sjöngo, till och med de, som icke
hade någon röst.
Förra året hade 50 år förflutit
sedan »Orfeus i underjorden» första
gången gick öfver scenen. Den roliga
parodien, som förvandlade den klassiske
grekiske sångaren -— sörjande sin för
lolade maka, hvilken han med sin
sång återvann från underjorden — till
en fiolspelare som gaf timlektioner,
blef till en början för sin vanvördiga
behandling af ämnet onådigt upptagen
af Paris-recensenterna. Först efter
8:de representationen blef ett omslag,
då publiken, kritiken till trots, ej
kunde annat än finna pjesen ofantligt
rolig. Under världsexpositionen i
Paris 1878 uppfördes där »Orphée aux
enfers» för 900:de gången på
Gaite-teatern och Offenbach själf anförde
orkestern denna afton. Vid samma
tillfälle uppträdde hans rival,
kompositören Herve i Jupiters roll. Denne
hvilken egentligen hette Florimond
Konger, var först organist men
uppträde seden, han var då 23 år, såsom
sångare 1848 i ett af honom
komponerat stycke »Don Quichotte et Sancho
Pansa» på Théätre national.
Hvad premiären af »Orfeus»
beträffar, så var pjesen uppsatt med stor
lyx i kostymer och dekorationer.
Koris-ter och vackra dansöser hade värfvats
från alla håll.
Från scenen och konsertsalen.
Kungl. teatern.
Okt. 16. Oiordano: André Chenier.
17. Donizetti: Regementets dotter.
18. Leon ca val lo: Pajazzo. (Canio:
hr Herold, gäst); balett: Dockféen.
19. Wagner: Den flygande
Holländaren.
21, 26. Puccini: Madame Butterfly.
(Madame Butterfly: fru Kaia Eide,
gäst.)
23, 30. Verdi: Den vilseförda. (Alfred:
hr Herold, gäst.)
24. Adam: Konung för en dag.
25. Verdi: Aida. (Radames: hr
Herold, gäst.)
27. Meyerbeer: Hugenotterna.
28. Gounod: Faust. (Faust hr
Herold, gäst.)
29. l:a Symfonikonserten. 1.
Men-delssohn-Bartoldy: Symfoni,
A-moll; 2. J. Sibelius: Konsert för
violin (hr Julius Ruthström) och
ork.; 3. Berlioz: Luftandarnas
dans; Irrblossens dans ur »Faust»;
4. Liszt: »Tasso», symfonisk dikt.
Oscarsteatern.
Okt. 16, 17. Offenbach: Den sköna
Helena. (Helena: fru Norrie, gäst.)
17. Kaiman: Höstmauöver.
(Matiné.)
18—31. Leo Fall: Frånskilda hustrun.
(Die geschiedene Frau) operett
i 3 akter af Victor Leon.
Öf-vers. af Sven Nyblom. (Jana,
Oonda van der Loo, Martje:
frk. Bereutz, fru Meissner, frk.
Falk; Karel van Lysseweghe,
Pieter Bakkenskijl, De Leje,
van Deesteldonck, Ruitersplat,
Scrop, Willem Krauverliet: hrr
Barcklind, Ringvall, Lund,
Ullman, Svensson, Ralf,
Strandberg.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
