Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 15 Nov. 1909 - Ett möte med Hugo Wolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sänger och verken af andra nytyska
kompositörer, en Bungert, Fielitsch,
Weingartner, Strauss m. fl. Den unga
sångaren svärmade kritiklöst för allt,
som bar det »modärnas» stämpel. —
Någon tid därefter kom Wolf själf till
Berlin, hvarest den filharraoniska
körens duktige dirigent Siegfried Ochs
hade uppfördt »Feuerreiter» och andra
verk af honom. — Tyvärr lärde jag
den gången icke känna honom
personligen, men hörde alla möjliga rykten
om hans bizarra väsen, hans obehagliga,
arroganta uppträdande, hans
otacksamhet o. s. v. — En tid därefter träffade
min syster, pianisten Hanka Schjelderup,
Wolf i Wagnerföreningen i Darmstadt.
Hans väsen var allt annat än
förekommande, och han försvann plötsligt,
onk-tadt han var aftonens hedersgäst. . . .
Ett par år senare — trots all möda
kan jag icke precis säga tiden — kom
jag åter till München, som jag i flera
år hade haft en viss antipati emot,
sedan lokalpressen hade ödelagt den
seger min »Söndagsmorgon» uuder Lems
ledning hade vunnit 1893.
Heinrich Porges, en af de ädlaste
konstnärer från »de stora tiden»,
gällde ett af mina första besök. Då jag
trädde in i det gammaldags, trefliga
konstnärshemmet vid Burgstrasse, där
Porges hade ett stort rum, hvilket
kunde rymma hela hans kör under
öf-ningarna, kom hans blonda dotter
Gabriele mig leende till möte och sade:
»En komponist är hos far, känner Ni
honom? han heter Hugo Wolf»- Det
vill jag lofva, ljöd svaret, han är ju
Tysklands genialaste liederkomponist».
Då jag blef införd, satt Wolf vid
pianot och spelade och sjöng med mjuk
svag stämma flera af sina fina, lekande
Goethe-Lieder. Hans vackra hufvud,
det blonda håret och skägget, de tina
dragen, den höga sköna pannan, de
blå, drömmande och dock så klara
ögonen gjorde redan på mig ett mycket
sympatiskt intiyck. Hans figur var
liten och obetydlig, hans hållning
något böjd. I det hela taget påminde han
något om Edvard Grieg. Han föredrog
mästerligt sina sånger, som nästan alla
äro skrifna för hans egen stämma, en
hög baryton. Porges själf, som i
allmänhet mest lefde inom trollkretsen
Wagner—Liszt—Berlioz, var hänryckt,
och jag uttryckte äfven min uppriktiga
förtjusning. Då vi skiljdes, bad Wolf
mig att tillbringa aftonen med honom
i café Maximilian. Där sutto vi då
tillsammans flera timmar i trefligt
samspråk. Han omtalade för mig, att han
känt sig så olycklig och förstämd —
han hade under två år icke
komponerat en not. Tidigare hade han kunnat
skrifva tre sånger om dagen. Han
var då tvungen att skapa nytt och åter
nytt, nu däremot var allt stilla inom
honom, också att resa omkring för att
verka för sin konst, var honom ytterst
motbjudande. Han fick ingen arbetsro,
kände sig tom och och nedtryckt och
själfva välviljan hos människor berör-
de honom obehagligt, det var dock
ingen djupare förståelse, dirigenterna
tog) fel i tempo och föredrag o. s. v.
— Han beklagade, att han ej talt med
min syster, när de träffades i
Darm-stadt, men han kände sig ej väl bland
många människor, och där isynnerhet
var han rädd för en fanatisk beundrare,
som förföljt honom med hysteriska
fraser. — Därför hade han gått sin väg. —
Jag försökte att trösta honom — det
var ju klart att hjärnan behöfde hvi’a
efter en så rik produktionsperiod —
han borde taga det med ro och inse,
att denna skenbart ofruktbara tid i en
konstnärs lif oftast är den mest
fruktbara, då nya skott spira upp djupt
inne i det omedvetna sjålslifvet, och att
de synbarligt oangenäma resorna likväl
gåfvo intryck, som han senare kunde
utarbeta. Han klagade också öfver,
att han ej kunde dikta — han hade
lust att skapa ett musikdrama, men fann
ingen ordentlig text. Han hade fått
rekommendation till fru Bernstein,
Porges dotter, och hoppades att hon kunde
få något till stånd. Hon hade redan
lofvat att gifva honom rätten till ett
i nytt arbete. Hvad jag måtte vara
lyc-lig som själf skref mina texter! Hans
känsla för diktkonsten var också till
den grad utvecklad, att det var honom
obehagligt att använda mera vanliga
libretton. En komisk opera hade han
lust att skrifva, det finnes så mycket
tragiskt i lifvet — han ville skapa
i något fullt af glädje och lifslust. Den
gången kunde jag icke skrifva så bra,
att jag tordes erbjuda honom min hjälp,
— någon tid efter utförde han sin plan
och skref »Corregidoren», ett genialt
verk, hvars text dessvärre är allt annat
än lyckad, trots enstaka glada scener.
Då han hörde, att jag var norrman,
uttryckte han sin beundran för Edvard
Grieg, hvars fina harmonik och färgrika
egendemlighet han fullt erkände;
enligt min uppfattning är det alls icke
otänkbart att Grieg har påverkat hans
harmoniska känslor. Mot flera tyska
komponister var han däremot mindre
nådig — af Schubert var han liksom
trött, däremot hade han stor svaghet
för Schumanns sånger. Wagner
beundrade han, men ville gå sina egna
vägar, och menade, att all efterapning
är af ondo. Ät Weingartner och hans
»Gewesius» (så döpte berlinervitsen
»Genesius») log han, och hans tillit till
Mahler och Richard Strauss var mycket
begränsad. Denna tid väckte
Hum-perdincks »Hänsel und Gretel» stort
uppseende. Wolf menade, att det ej
finnes något nytt i detta verk, att t. ex.
duetten i ekogen var rena Mendelssohn,
men att man ju måste erkänna
komponistens tekniska förtjänster. Någon
djupare sympati för honom kunde han
icke känna. För Brahms hade han
fortfarande ingen förståelse. Han hade
i sin ungdom uppträdt emot den
Hans-lickska intrigen och därmed strax gjort
sig omöjlig i Wien. Han hade ju äfven
skrifvit,atti »ett par takter af Lohengrin
var det mera musik än i hela Brahms».
Det blef då en stor uppståndelse.
Om Mahler, då direktör vid
Wiener-operan, berättade han, att de båda förr
i tiden varit mycket tillsammans, samt
delat rum med hvarandra. När han
några år senare träffade sin gamle
vän i Berlin, sade denne hånande:
»nu sitter du på toppen, passa på att
du ej faller ned! — Efterhand
återfick ban sitt strålande humör,
samtalet blef allt lifligare, och vi upptäckte
båda, att vi i de viktigaste
konstspörsmål hade samma åsikter.
Wolf utvecklade all sin charme och
talte med mig om sina intimaste
själsrörelser. Jag hade det fullt klart för
mig, att jag var tillsamman med en af
de ärligaste, modigaste, renaste och för
världen främmande konstnärer, som
någonsin har lefvat. — Han berättade
mig om sin kamp, och huru han
endast genom vänners hjälp kunde
existera. Han skall nu bo i en hel stor
villa — portvaktshustrun skulle laga
hans mat — hon gjorde det utmärkt
— nu ändtligen hoppades han få den
ro han behöfde för att kunna arbeta,
så att han kunde taga i hop med ett
större verk. På sina sånger hade han
aldrig förtjänat något. De flesta voro
tryckta på hans vänners bekostnad,
och ändå motarbetade förläggaren Schott
mera deras utbredning än han
bekantgjorde dem. Förhållandena voro
vedervärdiga, den stora människomassan
bestod af idioter. — Hans uppböjda
personlighet och rena barnasinne
utstrålade värme och hänförelse och de
sköna blå ögonen lyste som stjärnor,
— äfven jug kom i den bästa stämning
— och vi upplefde ett af de härligaste
ögonblick, som blott konstnärer kunna
fatta! — Då jag ändtligen följde
honom till hotellet, »Zum deutschen
Kaiser» invid järnvägsstationen, tryckte
han min hand, och han, som världen
kallade bizarr och arrogant, uttryckte
sin fulla, varma sympati i de enkla
orden: »Ich danke Ihnen für diesen
wundervollen Abend». Oaktadt detta
) för mig synes allt för smickrande,
undertrycker jag dock icke denna hans
afskedshälsning, som visar, hur
kärleksfullt hans hjärta var, när han kände
sig förstådd och älskad. — Endast de
mjuka, ömma naturerna söka att värja
sig mot den kalla, råa världen genom
ett hårdt, tjockt skal, och de
öfverflö-diga kortsynta människorna se blott
skalet och ha ingen aning om själfva
kärnan. I Hugo Wolfs personlighet var
kärleken det väsentliga, han var en af de
finaste och djupaste lyriker, som
någonsin har lefvat. Hur ofta har jag ej sörjt
öfver, att jag blott denna afton hade
anledning att fördjupa migihans rika
själs-lif. — Jag såg honom aldrig mer! Några
år senare kom den stora katastrofen —
han blef inspärrad på asyl för
sinnessjuka, där han förblef till sin alltför
tidiga död. — Han var född i
Windisch-grätz, Stejermark d. 13 mars 18(10 och
afled d. 22 febr. 1903.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
