Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 Januari 1910 - Beethovens »Fidelio» och operans första uppförande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad som ägde rum vid första
uppförandet af hans enda opera. Emanuel
Schikaneders äfventyrliga personlighet,
han som gjort sitt namn odödligt i
samband med Mozarts sista opera, står
också i medelpunkten af »Tidelio»-affären
— ty om en »affär» har det hår, liksom
beträffande »Trollflöjten», varit frågan. In
dragning åt det storslagna och glänsande
spörjes alltid i Schikaneders verksamhet.
Sinnet för att, hvad teater och publik
beträffar, söka imponera och göra stor
verkan var honom eget ända till
vansinnet omtöcknade hans hjärna. Sä hade
Schikaneder 1801 öppnat den efter hans
idéer och anordningar nybyggda
»Theater an der Wien», som man prisade
såsom den tekniskt fullkomligaste teatern
i Tyskland och hvars första direktör
Schikaneder själf blef. Äfven idén att förmå
Beethoven till att komponera en opera för
teatern var gammal hos Schikaneder. Den
rike borgaren Zitterbarth, som försträckt
denne pengar till teatern, gjorde 180-1
försök att ensam vara teaterns styresman,
hvarmed han doek misslyckades. Då han
nu såg sig tvungen att åter upptaga
Schikaneder som sin kompanjon, förnyade
denne sina bemödanden att förmå
Beethoven till komponerande af en opera för
honom — dock utan framgång.
Zitterbarth sålde i febr. 1804 teatern till
baron Brann, som förpaktat Wiens båda
hofteatrar, men äfven denne fann sig
nödsakad att återengagera Schikaneder till
direktör, för att teatern icke skulle gå
under, och denna befattning innehade han
från 1 sept. 1804 till slutet af 1806.
Redan i slutet af 1804 gjorde baron
Braun Beethoven förslag angående en
opera till teatern och lofvade honom
tillbörligt honorar samt fri bostad i
teaterbyggnaden under den tid han var
sysselsatt med komponerandet.
Under vintern 1804—05 erhöll
Beethoven textboken; vid midten af juni 1805
hade han skisseringen af musiken färdig
och vid början af hösten begynte
instuderandet. Repetitionerna försiggingo
under de mest ledsamma förhållanden.
Schikaneder var knappt mera tillräknelig och
publiken hade blifvit led vid hans
vanvettiga trolloperor och folklustspel. Trots
den möda Beethovens vänner gjorde sig
och trots den ifver teaterkapellmästaren
Seyfried visade, bedrefs instudering och
repetitioner högst lamt och oordentligt.
Det berättas, att då vid en repetition
kontrafagotten i fängelsescenen felades,
Beethoven blef ursinnig däröfver. Ite
närvarande vännerna sökte förgäfves lugna
honom, och öfver furst Lobkowitz’
försök att trösta honom förargade sig
mästaren sä mycket, att han pä hemvägen vid
passerandet af Lobkowitzplatsen ropade
»åsna» upprepade gånger.
Wiens befolkning var då genom
un-derrtätelserna om det olyckliga förloppet
af tredje koalitionskriget ytterst upprörd
och nära förtviflan. General Mack, till
hvilken man satte allt sitt hopp, var icke
mäktig att förekomma Napoleon.
Obe-hindradt öfvergick den franske kejsaren
med sin armé Rhenfloden pä fem ställen
samtidigt, omringade Mack och hans
trupper samt tvang denne att vid Ulm d.
17 ok t. 1805 gifva sig med sin armé utan
svärdsslag. Underrättelsen om denna
katastrof anlände d. 20 okt. till Wien —
den fullkomligt skyddslösa, ät de
framträngande fransmännen värnlöst prisgifna
gifna staden. Ingen under, att en panik
utbröt bland befolkningen. Den 0
november lämnade kejsarinnan staden, och
den det kunde följde hennes exempel.
Den 13 nov. på middagen drog franska
arméns förtrupp, 15,000 man stark, in
uti Wien. Den 15 :de utfärdade Napoleon
fran Schönbrunn sin proklamation.
Tem dagar härefter skedde första
uppförandet af Beethovens »Tidelio» på
Theater an der Wien! Operans öde var
sålunda pä förhand besegladt!
Vid den tiden då den trettiofemårige
mästaren gick till komponerandet af sin
första och enda opera, gällde han än i
vida kretsar som en musikalisk »narr».
Tem år förut hade hans C-dursymfoni
uppförts och betecknats såsom »en
konfus explosion af ett dristigt Ofvermod hos
en ung man af talang», ja, såsom »en
genom bizarreri karrikerad Haydn».
Oberörd häraf gick mästaren sin väg framåt.
Det första stordåd, hvarmed han slog in
på den nya riktningen, var »Eroikan»,
hvars första uppförande år 1805 upptogs
med harmfttll häpnad. Dock bör ej
förglömmas att den då mest betydande
musikkritikern, T. T. A. Hoffmann,
uppfattade Beethovens storhet och med
hänförelse prisade densamma. Men det
geniala och nya var för stort att sä snart
vinna allmännare erkännande.
Detta visade sig också vid första
uppförandet af Tidelio. Texten, hvars
innehåll djupt gripit Beethoven med sitt
högt moraliska innehall: en ädel kvinnas
försök att befria sin oskyldigt fängslade
make, var öfversatt och bearbetad af
skådespelaren Joseph Sonnleitner efter
Bouil-lys franska sångdrama »I.éonore ou Tamour
eonjugal». Detta hade med musik af
Qa-veaux redan 1708 uppförts i Paris pa
Theatre Taydeau och Terd. Paer har ock
efter öfverflyttandet till Dresden
komponerat denna text (1805). Programmet vid
första representationen af Beethovens
opera hade, i öfversättning, följande början:
K. K. priv. teatern an der Wien
Ny opera:
I dag, onsdag, den 20 nov. 1805
gifves i K., äfven K. priv. teatern
an der Wien:
För första gången
Fidelio
eller
Den äktenskapliga kärleken,
Opera i tre akter
fritt efter franskan bearbetad
af Joseph Sonnleitner.
Musiken är af Ludwig van Beethoven.
Inför en parkett af franska officerare
gick »Tidelio» då öfver scenen och rönte
ingen framgång. 1 Leipziger
Allgemeine Musik-Zeitung, det då mest
betydande faekbladet, lydde kritiken sålunda: »Det
hela, om man lugnt och fördomsfritt be-
traktar det, är hvarken genom
uppfinning eller utförande framstående.
Uvertyren består af ett mycket långt och i
alla tonarter utsväfvande Adagio, hvarpä
ett Allegro i (’-dur inträder som
likaledes icke är af betydenhet eller kan
uthärda jämförelse med andra Beethovens
instrumental kom position er, t. ex. med
hans uvertyr och balett till ’Prometheus’.
Sångstyckena innehålla inga nya idéer och
äro till större delen för långt utdragna,
texten är oupphörligt upprepad och
därtill saknas ofta karaktäristik, såsom man
kan finna i tredje aktens duett efter
igen-känningsscenen. Ty det ständigt
fortlöpande ackompanjemanget i de högsta
violinackorden uttrycker förr idel vildt
jubel, än den stilla, vemodiga känsla, som
man luir väntat sig uttryckt. Mycket
bättre är i första akten en fyrstämmig kanon
och en effektfull diskant-aria i T-dur,
där tre obligata horn med en fagott bilda
ett vackert, ehuru stundom något
öfver-lastadt ackompanjemang. Körerna äro ej
af någon effekt, och en af desamma,
fångarnas glädje öfver att njuta den friska
luften, är uppenbart misslyckad.
Demoi-selle Milder har, trots sin sköna stämma,
för Tidelios roll alltför liten effekt och
lif-lighet; hr Demmer intonerar nästan
alltid för lågt.» Af framställarna yttras
vidare, att hr Mayer, en svåger till Mozart,
var »som sångare utan betydenhet men
en god skådespelare»; hr Rothe var ej
heller framstående.
Med dessa krafter gick »Tidelio» öfver
scenen den 20—22 nov. Operan togs
dåt illbaka af Beethoven. Texten
omarbetades af hans vän Stephan v.
Breu-ning, hela operan förkortades till 2
akter, och d. 20 mars 1806 uppfördes den
ånyo men utan nämnvärd framgång —
endast två gånger. Nu hvilade »Tidelio»
till 1814. Beethoven hade blifvit en
berömd man, en allmänt erkänd komponist.
Man ville åter höra hans »Tidelio», hvilken
hofteaterdramaturgen Tr. Treitschke då än
en gäng omarbetade och Beethoven
också »förbättrade». Sålunda uppfördes den
omarbetade operan först 23 maj 1814
och gick under detta år 23 gånger öfver
scenen.
Därefter spred sig småningom i
Tyskland kännedomen om det stora, sköna
och djupa i detta underbara verk,
synnerligast sedan från 1822 Vilhelmina
Schröder-Devrient återgaf Leonora. Då
Edvard Bauernfeld, den bekante
lustspels-författaren, sett henne vid den tiden, skref
han i sin dagbok: »Tillsammans med
Moritz Schwind pa Tidelio’; vi gräto af
hänförelse!»
Till sin första Leonora, Anna
Milder-Hauptmann* skref Beethoven efter »Ti-
—
*) Pauline Anna Milder, den berömda
sångerskan (f. 1785 i Konstantinopel, död
1838 i Berlin) var dotter af en Österrikisk
kurir. Schikaneder upptäckte hennes röst
och ställde om att hon fick studera sång
för Tomascelli och Salieri, hvarpå hon 1803
debuterade och engagerades vid hofteatern.
Hon gifte sig 1810 med juveleraren
Hauptmann och firade sina största triumfer i
Berlin 1816—1829.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
