Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 18 Januari 1910 - Från Kungl. Operan - De fyra uvertyrerna till »Fidelio», af D:r H. Simon - Följetong: Zigenerskans spådom, af Elise Polko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
miska svårigheter, och dir. Ranfts
förlust på operan lär uppgå till 250,000
kronor. Huru nu de nödvändiga
inskränkningarna af utgifterna för
operaverksamheten skola åstadkommas, om
genom minskadt antal föreställningar,
nedsättande af de högsta aflöningarna,
reducering af personalen etc. — det
blir en fråga som efter vunnen e
farenhet, en ny operaledniDg får afgöra.
De fyra uvertyrerna till
“Fidelio“
af D:r H. Simon.
»Tack, 1 Wienare från 1805, att I icke
tyckten om den föräta, så att Beethoven
i guddomlig vrede rasade fram den ena
efter den andra.» Så skrifver Robert
Schumann under intrycket af en konsert i
Leipzig, då Mendelssohn hade låtit
uppföra alla 4 Fideliouvertyrerna.
Naturligtvis skedde det i den ordning, som
man då och ännu till för tjugu år sedan
ansåg för den verkligt kronologiska och
som är så ingrodd när man uppräknar
de tre »Leonororna» och den egentliga
»Fidelio»-uvertyren, att det knappt låter
sig göra att söka rubba denna numrering.
När allt kommer omkring är det icke
heller nödvändigt, så mycket mindre, som
den, hvars förtjänst det är att ha klart
och tydligt framställt hela sakens
sammanhang, Gustaf Nottebohm, själf har
ansett för riktigt att i förteckningen
öf-ver Beethovens verk bibehålla den
traditionella ordningen. Men det vore
önsk-ligt, om man äfven i större kretsar af
musikvänner mer än hittills gjorde sig
reda för den verkliga ordningsföljden
mellan de berömda uvertyrerna, särskildt af
det skäl, att den felaktiga åsikten tidt
oeh ofta ger anledning till falska
slutledningar om de särskilda uvertyrernas
inbördes förhållande till hvarandra, så som
man har ett mycket tydligt exempel på
i Marx’s Beethovenbiografi.
Man vet att »Fidelio» — eller »Leonora»
som operan ock benämndes — icke gjorde
lycka, då den i november 1805 första
gången gick öfver scenen, och att den
efter några få representationer blef tagen
tillbaka af Beethoven själf. Den uvertyr,
som spelades till operan var den,
hvilken sedvanligen betecknas som Leonora
n :o 2. Denna beteckning går ut ifrån,
att Beethoven först skrifvit en annan
uvertyr, som emellertid efter en hos furst
Lichnowsky företagen repetition »i följd
af hela sitt innehåll befanns icke vara
lämplig. Hvarken idé, stil eller karaktär
förmådde behaga den areopag som satt till
doms öfver den, och uvertyren blef
därför lagd å sido.» Så berättar Schindler
i sin Beethoven-biografi. Som vi skola
se svarar denna framställning alldeles icke
mot verkligheten; men till den må den
traditionella numreringen hänföras, i det
man alltså antog, att den vid de första
representationerna af operan spelade
uvertyren redan var n :o 2, medan den första
däremot alls ieke kommit fram för
offentligheten.
För öfrigt var det icke minst
uvertyren som väckte publikens misshag.
1 en wienertidnings kritik, som Marx
citerar, heter det t. ex., att »alla
fördomsfria musikkännare och vänner voro ense
om, att något så osammanhängande och
förvirradt, något som så stötte örat, hade
rent ut sagdt aldrig skrifvits eller utgifvits
för musik. De mest skärande
modulationer följde pä hvarandra, med verkligt
gräsliga harmonier och några smä idébitar, af
hvilka somliga från kompositionen
borttaga hvarje skymt af upphöjdhet, såsom
t. ex. ett posthornsolo, hvilket,
förmodligen förkunnande guvernörens ankomst,
fulländar det obehagliga, bedöfvande
in-j trycket.» Beethoven har säkert varit
förgrymmad öfver att man tog den
trumpetsignal, som ljuder frän tornet ned i
fängelset, för ett posthorns gemytliga
blås-ning. Kort och godt — uvertyr och
opera föllo båda igenom. Välvilliga vänner,
som funno åtskilliga fel uti verket,
förmådde komponisten att företaga flera
för-| kortningar och ändringar, efter det hela
operan blifvit genomspelad på ett möte
hos furst Lichnowsky; äfven texten
omarbetades, af Stephan von Breuning, och
hela operan blef från tre akter
sammandragen till två.
Sä uppfördes den ånyo i slutet af mars
1806. Beethoven hade för det
ändamålet omarbetat uvertyren och skapat den
härliga tondikt, vi nu beundra som
»Leo-nora-uvertyren n :o 3», den som på ett
så gripande sätt målar för oss Florestans
sorg, l.enoras hjältemodiga trohet och
slutligen de återförenades jubel.
Ehuruväl operan nu vann långt mera
erkännande, tog Beethoven den dock
tillbaka efter att ha uppförts tre gånger.
Det har ej blifvit fullt förklaradt
hvar-för detta skedde, och då här endast är
fråga om de särskilda uvertyrernas
historia, kan denna sida af saken ej
komma i närmare betraktande. Ett försök
som Lichnowsky gjorde att fä »Eidelio»
uppförd i Berlin strandade helt oc
lihäl-let. Bättre utsikter yppade sig i Prag,
: där man i maj 1807 öppnade en ny
tysk opera, pä hvars repertoarlista
»Eidelio» stod upptagen. De
konstförståndiga Pragboarna hade ju förr, när det
gällde »Eigaros bröllop», visat, att
deras fattningsförmåga var mera utvecklad
än wienarnes. Operan synes likväl icke
ha kommit till uppförande där.
Emellertid föranledde denna plan
Beethoven att i stället för den »stormäktiga»
uvertyren, som verkligen också mer har
karaktären af ett själfständigt symfoniskt
verk, än af en inledning, att skrifva en
annan, lättare. Då den ej kom till
användande, blef den liggande där, och
efter Beethovens död upptäcktes den i
en packe dansar och marscher, som
musikförläggaren Tobias Haslinger hade köpt,
och år 1833 utgifven som op. 138, efter
att den förut spelats på ett par konserter.
Man kände lätt pä ett ställe i
Biorestans fängelsearia, att man hade en
l.eo-norauvertyr framför sig, man erinrade sig
att före den stora uvertyren af 1806 hade
funnits en annan, som gafs vid de första
representationerna 1805 men som
emellertid gått förlorad. Denna trodde man
sig nu ha återfunnit, och så skedde det,
att man antog den, som egentligen var
den tredje af systrarna, för den första.
Den verkligen första urbilden till den
stora, blef först 1840 känd vid
uppförandet i Leipzig och sedan inkilad mellan
den efterlämnade och den stora, så att
denna blef den tredje.
Kompositionstiderna för uvertyrerna
äro således följande: n :o 2, 1805, n :o
3, 1806, n:o 1, 1807. Sitt riktiga
nummer har sålunda endast den 4 :e fått,
Eideliouvertyren i E-dur från år 1814,
och det fattades ej mycket i att det
blifvit en femte. Ty då operan åter
togs fram och på åtskilliga sätt
ändrades — den berömda visionen i
slutet af 1 lorestans aria härstammar först ifrån
denna bearbetning — hade Beethoven för
afsikt att ömarbeta den sista, 1807 för
Prag skrifna uvertyren (alltså vår n:o I).
De skisser som funnos blefvo dock ej
utarbetade; i stället blef den nya
uvertyren skrifven i den redan valda tonarten
E-dur. Eör öfrigt blef den först färdig
till andra representationen; vid första
ersattes den med en annan, troligen »Athens
ruiner».
»Publiken applåderade», beräitade
Beet-ohven sedan, »men jag stod där
skam-flat; den hörde ju alls icke ihop med det
andra.»
FÖLJETONG.
Zigenerskans spådom.
Af Elise Polko.
Midt i öfre Lausitz ligger det
täcka Jonsdorf. Nu skådar det
visserligen med sina hvita hus och röda
tak likt en söndagsklädd bondjänta,
fram öfver de yppiga ängarne och de
stora blekplatserna; men för hundra år
sedan, eller den tid, på hvilken vår
lilla berättelse försiggår, satt det ännu
som ett tiggarbarn vid vägen. Blott
få torftiga, öfvergifna små hus funnos
spridda här och där, en liten kyrka
stod liksom på vakt, och rundt
omkring var en tät, mörk granskog. Hela
landskapet hade något sorgligt,
betryckt. Blott på en enda liten fläck
var en grön äng, nära byn. Den
tillhörde ortens flitigaste och klokaste
man, tjänade till garnblekeri och var
på den tiden den enda blekplatsen vidt
och bredt omkring.
En majdag på eftermiddagen
framställde denna plats en behaglig tafla:
unga blekerskor utbredde i det klara
solljuset under skämt och löje af dem
själfva spunnet garn på gräsmattan.
Hvar och en hade sitt gröna ämbar
på armen och en grof, rund hatt på
hufvudet; de voro höga, kraftiga
kvinnogestalter i korta, mörka yllekjol tlar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
