Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 18 Januari 1910 - Följetong: Zigenerskans spådom, af Elise Polko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarta lifstycken med nedhängande,
rena lintygsärmar och brokiga, öfver
bröstet nätt knutna, halsdukar. Den
skönaste bland dem var utom all fråga
lingens ägares dotter: Maria Hämisch,
en så älsklig flicksnärtn, som
någonsin uppblomstrat i Sachsen. För hen
nes långa, blonda hår, som räckte det
l(i-åriga barnet nästan till knä t, hade
man gifvit heDne namnet »Gnldmarie.»
Hjärtgoda, blå ögon, röda kinder, en
näpen trubbnäsa, en liten, leende mun,
smärt växt med behagliga, runda
former, se där ett i yttre måtto troget
konterfej af en by-ros, soro på den
tiden härrskade i allas hjärtan och
förvred bufvudet på många af gossarne.
Denna allas älskling var måhända icke
ett märkvärdigt underverk af förstånd
och öfvermänskliga egenskaper, hon
var blott idel. obeskriflig godhet, kunde
icke göra en mask, ännu mindre
någon människa, något ondt, utdelade
hvad hon ägde, skänskte bort brödet
ur munnen, var en trogen, flitig
dotter, efter modrens död sin faders stöd
och därtill en from, oförarglig flicka.
Mrn hvem, som nu såg henne, huru
hon sprang omkring med sina
följesla-gerskor, retande dem och bestänkande
dem med vatten, samt hörde, huru
klart och friskt hon viste att sjunga
sina glada visor, den måste glädas med
henne och tänka: »bevare dig Gud,
älskliga barn!»
Arbetet var fulländadt; blekerskorna
började tänka på hemvägen, plockade
ännu några vårblommor och satte sig
sedan att förtära resten af sin
afton-vard. Aftonens första, lätta skuggor
ströko fram öfver den lafnadsfriska
gruppen. Då vacklade en gammal, ful
kvinna fram ur granskogen. Den
ovanliga dräkten, den smutsiga, gula
huf-vudbonaden, det svarta, sydlänskt
glödande ögat förådde barnet af denna
sä’lsamma, rastlösa stam ur Böhmens
skogar som kallas Ziguenare.
Blekerskorna upphörde med sit.t skämt,
sågo ängsligt på hvarandra och
flyttade sig närmare tillsammans.
»Låt mig dricka ur eder kruka,»
sade den gamla med bedjande min,
men stolt ton, »jag har vandrat lång
väg, måste gå ännu längre — och jag
är mycket törstig!» Och därvid pekade
hon med det torra fingret på en
halfternd mjölkkruka, som nyss vandrat
från den ena friska munnen till den
andra. Flickorna mumlade förskräckta:
»nej, vi vilja ej låta er dricka med
oss, det bringar olycka!» och en af
dem tryckte krukan hårdt intill sig
och betäckte den med sitt förkläde.
Gnldmarie ensamt hade ej yttrat r.å
got; hon steg nu upp, tog krukan med
en blick af ovilja från sin kamrat och
vände sig därpå till Ziguenerskan och
sade: »se här, stackars gumma, drick,
och Gud sigre Eder!»
Då log den gamla besynnerligt, tog
ett långt drag, gaf krukan tillbaka
och hviskade; »ti’l tack skall du få
veta din framtid, medlidsamma barn;
gif mig din hand!» Den rodnande
Guldmarie hidl fram sin kraftfulla hund,
Ziguenerskan blickade pröfvande i
densamma, följde uppmärksamt linierna,
vaggade betydelsefullt sitt grå hufvud,
och mumlade slutligen i en sjungande
ton följande ord:
Har ännu ingen fästman, men skall
dock innan kort gifta dig; en
skräddare (Schneider) blir din man, men
han kan hvarken sy eller lappa. Din
förste son blir general, men kommer
aldrig att föra vapen af järn eller
stål; han kommenderar och härrskar
genom en blick, en vink, och bringar
sin familj ära och lycka. Din andre
son ...»
»Himmelkreuzschockmilliondonnencet■
ter,» fräste en ändlös svordom bakom
spåkvinuans rygg; Guldmarie studsade
med ett rop tillbaka; hennes fader —
en hög, bredaxlad gestalt i knäbyxor
och en kort jacka, samt med ett
godmodigt, rödbrunt ansikte och pipan i
munnen — stod framför henne; tjocka,
grå lockar hängde fram under den
bred-skyggiga hatten och ända ned på
skuldrorna. »Tig, gamla häxa!» utfor han.
»och sätt icke en hop satans tyg i
bufvudet på tösen! Liksom skulle jag
kasta henne i armarne på en
skräddare, som därtill icke en gång förstår
sitt handtverk! Och den första pojken
skall bli soldat! — Däraf blir
ingenting — en blekare skall hon hafva
och ingen anuan, och pojken skall också
bli blv.kare och därmed basta; vi få
väl se hvem som får rätt, en förlupen
häxa eller jag, lohan Gottlieb Hänisch
från Jonsdorf. — Och nu, marsch hemåt,
flickor!»
Ungdomen tasslade litet sinsemellan
och bröt hastigt upp; Guldmarie såg
sig förstulet tillbaka efter /.iguenerskan
— hon var spårlöst försvunnen.
Uran skref årtalet 1 794; tio år voro
förflutna sedan nämnde majdag och
zi-guenerskans profetiska ord. H var var
nu den täcka Marie? —- Vi återfinna
henne i en liten by vid Zittau, i
Alt-Gersdorf, såsom hustru till ställets
kantor och skollärare, Johan Gottlieb
Schneider. Det var en ganska
skicklig karl, som så väl forstod att spela
sin orgel, att kvinnorna alltid måste
gråta i kyrkan, och männerna alltid
väntade på honom efter gudstjänsten,
för att rätt eftertryckligt skaka hans
hand. Många påstodo till och med,
att hans orgelspel gjorde mera gagn
än herr pastorns predikningar, men
detta hviskade man hvarandra blott helt
sakta i öronen. — Sitt lifs största skatt
hade den lycklige kantorn emellertid
spelat sig till: sin kära, trogna hustru,
Marie Hänisch från Jonsdorf. Hon hade
en gång varit på besök hos en faster
i Zittau, då skolläraren Johan Gottlieb
Schneider från Neu-Waltersdorf,® en
by i grannskapet af hennes hemort,
en Söndag spelade orgel i stället för
den hastigt och svårt insjuknade
stadens kantor. Då gudstjänsten var slut
och folket uHägsnats sig, satte sig
skolläraren ännu en gång på orgelbänken
och uppsände till den gode Guden en
hjärlinnerlig tonbön för sin sjuke vän.
Ack, en sådan bön af toner har ju
annu mera glänsande vingar än hvarje
annan bön. och svingar sig
omedelbart in i himlen. — Men Herren
där-ofvan ocb änglarna voro denna gång
icke de enda, som hörde den rörande
böoen; en blomstrande flicka hade
kvar-blifvit på sin bänk i kyrkan och bad
med. flög in i himlen samt gaf sitt
oskyldiga hjärta fir evigt till arf och
eget åt honom, som lyffat det så högt.
— Därpä följde en tid af tårar och
tyst hjärtesorg, ty hemlig kärlek föder
alltid smärta; men den medlidsamma
fastern visste råd och förde de unga
tu tilsemmans, då kantorns fromma
hjärta inom kort äfven flammade upp
i klara lågor. Nu blef det dock ny
jämmer, ty den vackra Maries fader
ville icke höra talas om en musikant
till måg, hvilken dessutom hette
Schneider och kom honom att tänka på
zi-guenerskans ord. Endast den
omständigheten, att kantorn kunde åberopa en
aflägsen yrkesförvandtskap, bestämde
blekeriägaren slutligen att gifva sitt
samtycke till giftertermålet. Schneider
hade nämligen varit drällväfvaregesäll,
och hade blott af obetvinglig kärlek
till musik utbytt väfstolen mot
orgelbänken.
I hans tjänstgöringsort bar man
kantorn på händerna. Barnen i hans skola
bokstafligen hängde vid hans milda
ögon och böllo sig mer till honom, än
till fader och moder, och han älskade
dem nästan lika högt som sina egna
barn. Tre söner hade blifvit honom
skänkta af hvilka den äldste,
morfad-reus afbild, var hans hjärtas stolthet.
Morfadren ville med all makt göra
honom till blekare, men föräldrarna kunde
icke förlika sig med detta; modren
blickade i hemlighet efter hvarje soldat,
som stoltserade genom byn, tänkte på
ziguenerskaus ord och fröjdades. Fadren
däremot hade helt andia tankar, hvilka
han ej förrådde för någon.
Marie måste hvarje sommar med
barnet begifva sig till Jonsdorf, till sin
fader, och denne tog den lille t Christian
Fredrik med sig på blek et, bar honom
i början dit på sina armar, lade honom
i gräset, lät solen skina honom i
ansiktet och de muntra flickorna
öfver-gjoto honom med vatten. Huru
fröjdade sig icke den gamle, då den
dug-tige pojken härunder skrattade,
sparkade och skrek. »Han skall blifva
min arfvinge, brakade han då
småleende säga, »all min möda och mitt
arbete skall icke bafva varit förgäfves!»
— Till julklapp gaf han alltid pilten
sådana leksaker, som hade afseende på
blekeriet, och han hade gärna tagit
denna förstfödde helt och hållet till sig,
om föräldrarna det medgifvit. Då
sedermera ännu tvänne söner föddes,
upphörde visserligen de regelmässiga
sommarbesöken på Jonsdorf, men Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
